Lär känna Jehova, den personlige Guden
I EN jämförelse mellan hinduernas och andra religioners gudsbegrepp säger dr Radhakrishnan från Indien: ”Hebréernas Gud är annorlunda. Han är en personlig Gud som tar aktiv del i historien och är intresserad av de förändringar och tillfälligheter som sker i denna föränderliga värld. Han är en varelse som kommunicerar med oss.”
Det hebreiska namnet på Bibelns Gud är יהוה, vanligtvis återgivet med ”Jehova”. Han är högre än alla andra gudar. Vad vet vi om honom? Hur handlade han med människor på Bibelns tid?
Jehova och Mose ”ansikte mot ansikte”
Ett mycket intimt förhållande rådde mellan Jehova och hans tjänare Mose, trots att Mose inte kunde se Gud med sina bokstavliga ögon. (5 Moseboken 34:10; 2 Moseboken 33:20) I sin ungdom kände Mose starkt för israeliterna, som på den tiden var slavar i Egypten. Han avstod frivilligt från sitt liv vid Faraos hov och ”valde att hellre bli illa behandlad tillsammans med Guds folk”. (Hebréerna 11:25) Jehova gav därför Mose många speciella privilegier.
Som medlem av Faraos hov ”blev Mose undervisad i all egyptiernas vishet”. (Apostlagärningarna 7:22) Men för att kunna leda Israels nation behövde han också uppodla sådana egenskaper som ödmjukhet, tålamod och saktmodighet. Detta fick han tillfälle att göra under sina 40 år som herde i Midjan. (2 Moseboken 2:15–22; 4 Moseboken 12:3) Fastän Jehova är osynlig, uppenbarade han sig själv och sitt uppsåt för Mose och gav honom genom änglars förmedling de tio budorden. (2 Moseboken 3:1–10; 19:3–20:20; Apostlagärningarna 7:53; Hebréerna 11:27) I Bibeln kan vi läsa att ”Jehova talade till Mose ansikte mot ansikte, alldeles som en man vanligtvis talar till sin medmänniska”. (2 Moseboken 33:11) Ja, Jehova sade faktiskt själv: ”Mun till mun talar jag med honom.” Vilket dyrbart, personligt förhållande Mose hade till sin osynlige men ändå personlige Gud! — 4 Moseboken 12:8.
Förutom Israels äldsta historia fick Mose också uppteckna Lagen med alla dess aspekter. Han fick också ett annat ovärderligt privilegium — att skriva Första Moseboken. Senare delen av den boken utgjordes av historiska händelser som var mycket välkända i hans släkt och var därför relativt lätt att sammanställa. Men varifrån fick Mose alla detaljer om människosläktets äldsta historia? Det är möjligt att Mose hade tillgång till skrivna dokument som hans förfäder hade bevarat och som han kunde använda som källmaterial. Han kan också ha fått dessa upplysningar genom muntlig överföring eller genom direkt uppenbarelse från Jehova Gud. I alla tider har de som fruktar Gud erkänt att Mose hade ett sådant personligt förhållande till Gud.
Jehova — Elias personlige Gud
Profeten Elia hade också lärt känna Jehova som en personlig Gud. Elia nitälskade för den sanna tillbedjan och tjänade Jehova trots att han blev föremål för mycket hat och motstånd från personer som dyrkade Baal, den högste guden i kanaanéernas gudavärld. — 1 Kungaboken 18:17–40.
Kungen i Israel, Ahab, och hans hustru, Isebel, hade bestämt sig för att döda Elia. Elia fruktade för sitt liv och flydde därför till Beersheba, väster om Döda havet. Där vandrade han omkring i vildmarken och bad att få dö. (1 Kungaboken 19:1–4) Hade Jehova övergett Elia? Var han inte längre intresserad av sin trogne tjänare? Elia kanske trodde det, men hur fel hade han inte! Lite senare talade Jehova till honom med lugn, låg röst och sade: ”Vad har du här att göra, Elia?” Efter en dramatisk demonstration av övernaturlig makt hördes återigen ”en röst ... och den sade nu till honom: ’Vad har du här att göra, Elia?’” Jehova visade detta personliga intresse för Elia för att uppmuntra sin trogne tjänare. Gud hade fler uppgifter i beredskap åt honom, och Elia tog villigt emot kallelsen! Han fullgjorde troget sitt uppdrag och helgade Jehovas, sin personlige Guds, namn. — 1 Kungaboken 19:9–18.
Sedan Jehova hade förkastat Israels nation, talade han inte längre personligen till sina tjänare på jorden. Det betydde emellertid inte att hans intresse för dem hade svalnat. Med hjälp av sin heliga ande fortsatte han att vägleda och styrka dem i deras tjänst för honom. Tänk till exempel på aposteln Paulus, som tidigare hade varit känd som Saul.
Hur den heliga anden vägledde Paulus
Saul kom från Tarsos, en framträdande stad i Kilikien. Hans föräldrar var hebréer, men han var romersk medborgare från födelsen. Han fick emellertid en strikt judisk uppfostran i enlighet med fariséernas trosuppfattningar. Senare fick han möjlighet att bli undervisad av Gamaliel, en aktad laglärare i Jerusalem. — Apostlagärningarna 22:3, 26–28.
På grund av sin missriktade nitälskan för judisk tradition tog han del i en hätsk förföljelsekampanj mot Jesu Kristi efterföljare. Han gav till och med sitt bifall åt mordet på Stefanus, den förste kristne martyren. (Apostlagärningarna 7:58–60; 8:1, 3) Längre fram erkände han: ”Fast jag förut var en hädare och en förföljare och en fräck människa ... har barmhärtighet visats mig, eftersom jag var okunnig och handlade i brist på tro.” — 1 Timoteus 1:13.
Saul drevs av en uppriktig önskan att tjäna Gud. Sedan han hade blivit omvänd på vägen till Damaskus, använde Jehova honom på ett storslaget sätt. Den kristne lärjungen Ananias blev av den uppståndne Kristus uppmanad att hjälpa honom till rätta. Därefter vägleddes Paulus (det romerska namn som Saul kom att bli känd under som kristen) av Jehovas heliga ande att utföra en lång och fruktbärande tjänst i delar av Europa och Mindre Asien. — Apostlagärningarna 13:2–5; 16:9, 10.
Förekommer sådan vägledning också i våra dagar? Ja, det gör det.
Ateism inget hinder för Jehovas personliga intresse
Joseph F. Rutherford var Sällskapet Vakttornets andre president. År 1906 blev han döpt som bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades. Ett år senare blev han Sällskapets juridiske rådgivare, och i januari 1917 blev han dess president. Ändå hade denne unge advokat en gång varit ateist. Hur kunde han bli en sådan hängiven Jehovas tjänare?
I juli 1913 tjänade Rutherford som ordförande vid ett konvent som Internationella Bibelstudiesällskapet höll i Springfield i Massachusetts i USA. En reporter från lokaltidningen The Homestead intervjuade Rutherford, och intervjun återgavs i den konventrapport som Sällskapet gav ut.
Rutherford förklarade att när han stod i begrepp att gifta sig tillhörde han baptisterna, men hans blivande hustru var presbyterian. När Rutherfords pastor sade att ”hon skulle hamna i helvetet därför att hon inte hade blivit döpt genom nedsänkning men att han skulle komma till himlen därför att han hade blivit det, slog hans logiska sinne bakut, och han blev ateist”.
Det tog Rutherford flera år av grundligt studium att på nytt bygga upp sin tro på en personlig Gud. Han sade att han utgick från premissen att ”det som inte kan tillfredsställa sinnet inte har någon rätt att tillfredsställa hjärtat”. Kristna ”måste vara övertygade om att Skriften som de tror på är sann”, förklarade Rutherford och tillade: ”De måste känna till den grund som de står på.” — Se 2 Timoteus 3:16, 17.
Ja, även i vår tid kan en ateist eller agnostiker undersöka Bibeln, bygga upp en stark tro och utveckla ett nära personligt förhållande till Jehova Gud. Efter ett ingående studium av Bibeln med hjälp av publikationen Kunskapen som leder till evigt liv erkände en ung man: ”Jag trodde inte på Gud när jag började det här studiet, men nu märker jag att min kunskap i Bibeln har förändrat hela mitt tänkesätt. Jag har börjat lära känna Jehova och förtrösta på honom.”
”Dårarna” och Guds existens
”Ingen av dem som var med om att skriva GT [de hebreiska skrifterna] hade en tanke på att bevisa eller diskutera Guds existens”, förklarar dr James Hastings i A Dictionary of the Bible och tillägger: ”I den forntida världen var man i allmänhet inte benägen att förneka Guds existens eller att framföra argument för att bevisa den. Tron på Gud var en naturlig del av människans mentalitet och något som var gemensamt för alla människor.” Det betyder naturligtvis inte att alla människor på den tiden var gudfruktiga, långt därifrån. I Psalm 14:1 och 53:1 talas det om ”den oförståndige”, eller som 1917 års översättning uttrycker det, ”dårarna”, som säger i sitt hjärta: ”Det finns ingen Jehova.”
Vad slags människor är dessa ”dårar”, som förnekar Guds existens? Det är inget fel på deras intellektuella förmågor. Det hebreiska ordet na·vạl för i stället tanken till moraliska brister. Professor S. R. Driver skriver i sina kommentarer till The Parallel Psalter att felet med en sådan person inte är ”ett klent förstånd, utan moralisk och religiös likgiltighet, en total brist på insikt och urskillning”.
Psalmisten beskriver det moraliska sammanbrott som blev följden av en sådan inställning: ”De har handlat fördärvligt, de har handlat avskyvärt i sitt handlingssätt. Det finns ingen som gör gott.” (Psalm 14:1) Doktor Hastings konstaterar sammanfattningsvis: ”När människor tror att det inte finns någon Gud som kan straffa dem, blir de moraliskt fördärvade och begår avskyvärda handlingar.” De lever öppet efter ogudaktiga principer och avvisar tanken på en personlig Gud som de skulle vara ansvariga inför. Men ett sådant tänkesätt är lika dåraktigt och oförnuftigt i dag som det var när psalmisten skrev ner sina ord för över 3.000 år sedan.
Varningar från vår personlige Gud
Låt oss nu återvända till de frågor som ställdes i den inledande artikeln. Varför har så många människor svårt att få tanken på en personlig Gud att stämma överens med det lidande som förekommer i dagens värld?
Bibeln innehåller upplysningar som tecknats ner av människor som ”talade ord från Gud, under det att de drevs av helig ande”. (2 Petrus 1:21) Det är endast den som uppenbarar vem den personlige Guden, Jehova, är. Den varnar oss också för en ond personlighet, som är osynlig för människor men som ändå i hög grad påverkar och styr deras tänkesätt — Satan, Djävulen. Om man inte tror på en personlig Gud, hur skall man då rimligtvis kunna tro på en personlig djävul eller Satan?
Aposteln Johannes skrev under inspiration: ”Han som kallas Djävul och Satan ... vilseleder hela den bebodda jorden.” (Uppenbarelseboken 12:9) Längre fram sade Johannes: ”Vi vet att vi härstammar från Gud, men hela världen befinner sig i den ondes våld.” (1 Johannes 5:19) Dessa uttalanden påminner om Jesu ord, som Johannes själv återgav i sitt evangelium: ”Världens härskare kommer. Och han har ingen hållhake på mig.” — Johannes 14:30.
Hur mycket skiljer sig inte denna bibliska lära från vad människor i allmänhet nu tror! ”Att tala om Djävulen är urmodigt i våra dagar. Vår skeptiska och vetenskapliga tidsålder har pensionerat Satan”, skriver tidningen Catholic Herald. Jesus sade emellertid rent ut till de personer som stod efter hans liv: ”Ni är från er fader Djävulen, och ni är villiga att göra de ting er fader har begär till.” — Johannes 8:44.
Bibelns beskrivning av Satans makt är logisk och begriplig. Den förklarar varför det, trots att de flesta människor vill leva i fred och endräkt med varandra, finns så mycket hat, krig och meningslöst våld i världen, till exempel sådana händelser som den som inträffade i Dunblane (se sidorna 3 och 4). Dessutom är Satan inte den enda fiende som vi måste kämpa mot. Bibeln varnar oss också för demoner — onda andevarelser som för länge sedan slog sig ihop med Satan för att vilseleda och trakassera mänskligheten. (Judas, vers 6) Jesus Kristus konfronterades med dessa mäktiga andevarelser vid många tillfällen men segrade över dem. — Matteus 12:22–24; Lukas 9:37–43.
Den sanne Guden, Jehova, har för avsikt att rena vår jord från all ondska och göra slut på Satans och hans demoners verksamhet en gång för alla. Vår kunskap om Jehova gör att vi kan ha en stark tro och lita på hans löften. Han säger själv: ”Före mig blev ingen Gud formad, och efter mig är det fortfarande ingen. Jag — jag är Jehova, och förutom mig finns ingen räddare.” Ja, Jehova är en personlig Gud för alla som känner, tillber och tjänar honom. Det är endast han som kan rädda oss. — Jesaja 43:10, 11.
[Bild på sidan 7]
Ett stick från 1700-talet föreställande Mose som under inspiration skriver orden i Första Moseboken 1:1
[Bildkälla]
Från The Holy Bible, av J. Baskett, Oxford
[Bild på sidan 8]
Jesus Kristus segrade över demoner vid många tillfällen