SAMUEL

[Sạmuel] Betyder ”Guds namn”.

En framträdande profet (Apg 3:24; 13:20) som enligt traditionen har skrivit Domarboken, Ruts bok och en del av Första Samuelsboken i Bibeln. (Jfr 1Sa 10:25; 1Kr 29:29.) Hans far Elkana var levit, och han tillhörde de icke-prästerliga kehatiterna. (1Kr 6:27, 28, 33–38) Samuel fick tre helbröder och två helsystrar. (1Sa 2:21)

Före avlelsen hade Samuels mor Hanna lovat att ge honom till tjänsten för Jehova som nasir (1Sa 1:11), så när han hade blivit avvand (förmodligen tidigast när han var tre år; jfr 2Kr 31:16) togs han med till tältboningen i Silo, där han överlämnades till översteprästen Eli. (1Sa 1:24–28) Därefter sägs det i skildringen att ”Samuel utförde tjänst inför Jehovas ansikte som pojke, och han hade en efod av linne bunden om sig”. Varje år fick han besök av sin mor, och varje gång hade hon med sig en ny ärmlös överklädnad till honom. (1Sa 2:18, 19) Allteftersom han växte upp blev han ”alltmer välbehaglig både för Jehova och för människor”. (1Sa 2:26)

Blir profet i tidig ålder. På natten sov Samuel ”i Jehovas tempel, där Guds ark var”, och hans första uppgift på morgonen tycks ha varit att öppna ”dörrarna till Jehovas hus”. (1Sa 3:3, 15) Orden ”där Guds ark var” syftar tydligtvis på hela området där tältboningen fanns och betyder inte att Samuel sov i det allra heligaste. Eftersom han var en icke-prästerlig levit av kehatiternas släkt hade han inte rätt att se arken eller något av de andra heliga föremålen i själva helgedomen. (4Mo 4:17–20) Den enda del av Jehovas hus som Samuel hade tillträde till var tältboningens förgård. Det måste därför ha varit dörrarna till förgården som han öppnade, och det måste ha varit i förgården han sov. Under den tid som tältboningen hade sin permanenta plats i Silo uppfördes tydligtvis olika mindre byggnader, och en av dessa kan ha tjänat som sovrum åt Samuel.

När Samuel en kväll hade lagt sig hörde han en röst som ropade hans namn. Eftersom han trodde att det var översteprästen Eli som ropade sprang han bort till honom. När detta hade hänt tre gånger förstod Eli att det var Jehova som ropade på Samuel, och Eli förklarade för honom vad han skulle göra. Jehova uppenbarade då för Samuel sin dom över Elis hus. Eftersom Samuel var rädd sade han ingenting om vad Jehova hade sagt förrän Eli bad honom göra det. På så sätt inleddes Samuels profetgärning, och det blev med tiden uppenbart för hela Israel att han var Jehovas profet. (1Sa 3:2–21)

Leder Israel i den sanna tillbedjan. Mer än 20 år senare övergav israeliterna på Samuels uppmaning sin avgudadyrkan och började tjäna endast Jehova. Därpå kallade Samuel samman israeliterna i Mispa. Filistéerna utnyttjade situationen och drog upp mot Israel. Israeliterna blev rädda och bad Samuel ropa till Jehova om hjälp. Han gjorde det, och dessutom frambar han ett dilamm som offer. (1Sa 7:2–9) Som icke-prästerlig levit av kehatiternas släkt var Samuel naturligtvis inte bemyndigad att frambära offer vid altaret i helgedomen (4Mo 18:2, 3, 6, 7), och det sägs ingenting om att han någonsin gjorde det. Men som Jehovas representant och profet kunde han frambära offer på andra platser i enlighet med Jehovas vägledning, något som också Gideon (Dom 6:25–28) och Elia (1Ku 18:36–38) gjorde. Jehova besvarade Samuels bön genom att sprida förvirring bland filistéerna så att israeliterna kunde vinna en avgörande seger. Till minne av detta reste Samuel en sten mellan Mispa och Jesana och kallade den Eben-Eser (som betyder ”hjälpstenen”). (1Sa 7:10–12) Samuel helgade säkerligen något av bytet från detta och andra krig till underhåll av tältboningen. (1Kr 26:27, 28)

På Samuels tid led filistéerna flera nederlag (1Sa 7:13, 14), och det var också en tid då man ordnade storslagna påskhögtider. (2Kr 35:18) Det verkar också som om Samuel införde en anordning som gällde de levitiska portvaktarnas tjänst, och denna anordning kan ha utgjort grundvalen för den organiserade tjänst som David införde. (1Kr 9:22) Från sitt hem i Rama i Efraims bergstrakt for Samuel varje år runt till Betel, Gilgal och Mispa och dömde Israel på alla dessa platser. (1Sa 7:15–17) Han missbrukade aldrig sin ställning. Han var klanderfri. (1Sa 12:2–5) Hans söner, Joel och Abia, däremot vrängde rätten. (1Sa 8:2, 3)

Smörjer Saul till kung. Samuels söners trolöshet jämte krigshot från ammoniternas sida fick Israels äldste att be Samuel att tillsätta en kung över dem. (1Sa 8:4, 5; 12:12) Samuel lade fram saken för Jehova i bön, och Jehova svarade att folkets begäran vittnade om bristande tro på Jehovas kungamakt men att profeten ändå skulle gå med på denna begäran och samtidigt göra folket uppmärksamt på vilka rättigheter kungen skulle få. Trots att Samuel förklarade att en monarki skulle innebära vissa inskränkningar i den enskildes frihet insisterade folket på att få en kung. Efter det att Samuel hade sänt bort Israels män ledde Jehova saken så att Samuel smorde benjaminiten Saul till kung. (1Sa 8:6–10:1) Samuel kallade sedan samman folket i Mispa, och där pekades Saul ut som kung genom lottkastning. (1Sa 10:17–24) På nytt talade Samuel om de rättigheter som tillkom kungamakten och upptecknade också detta i en bok. (1Sa 10:25)

Sedan Saul hade besegrat ammoniterna befallde Samuel israeliterna att komma till Gilgal för att på nytt bekräfta kungaväldet. Vid det här tillfället sammanfattade Samuel sitt eget liv och Israels historia och påpekade att kungen och folket måste vara lydiga mot Jehova för att fortsätta att ha hans godkännande. För att understryka allvaret i att de hade förkastat Jehova som kung bad Samuel om att det skulle komma regn och åska, trots att det inte var den årstiden. Jehovas svar på denna bön fick folket att erkänna sin allvarliga överträdelse. (1Sa 11:14–12:25)

Därefter var Samuel vid två tillfällen tvungen att kritisera Saul för att han hade varit olydig mot Guds vägledning. Vid det första tillfället kungjorde Samuel att Sauls kungadöme inte skulle bestå eftersom Saul förmätet hade satt i gång med att frambära ett brännoffer i stället för att vänta som han hade fått befallning om. (1Sa 13:10–14) Vid det andra tillfället gick budskapet ut på att Saul själv hade blivit förkastad som kung av Jehova därför att han hade visat olydnad genom att låta kung Agag och det bästa av amalekiternas småboskap och nötboskap leva. På uppmaning av Saul visade sig Samuel tillsammans med honom för Israels äldste och för folket. Därefter befallde Samuel att Agag skulle föras fram till honom, och så högg han honom ”i stycken inför Jehova i Gilgal”. (1Sa 15:10–33)

Smörjer David. Efter det att de två männen hade skilts åt hade de ingenting mer med varandra att göra. Samuel började emellertid sörja över Saul. Men Jehova avbröt honom i hans sorg och gav honom i uppdrag att ge sig av till Betlehem för att smörja en av Isais söner till Israels framtida kung. För att undvika att väcka Sauls misstänksamhet och riskera att bli dödad skulle Samuel ta med sig en kviga och frambära den som offer. När Samuel kom till Betlehem började de äldste i staden skälva, kanske för att de trodde att han kom för att tillrättavisa eller straffa dem för någon överträdelse. Men han försäkrade dem om att hans ankomst betydde frid, och sedan inbjöd han Isai och hans söner till en offermåltid. Utseendet på Isais förstfödde son, Eliab, gjorde starkt intryck på Samuel, som drog slutsatsen att det måste vara denne son som Jehova hade utvalt till att bli kung. Men varken Eliab eller någon annan av de sju närvarande sönerna var den som Jehova hade utvalt. Samuel insisterade därför på att man skulle sända bud efter den yngste sonen, David, som var ute och vallade fåren, och på Jehovas uppmaning smorde Samuel honom mitt ibland hans bröder. (1Sa 15:34–16:13)

Längre fram flydde David till Samuel i Rama sedan Saul flera gånger hade försökt beröva honom livet. De två männen begav sig sedan till Najot, där David blev kvar tills Saul själv kom för att leta efter honom. (1Sa 19:18–20:1) Medan Davids rörelsefrihet ännu var begränsad på grund av Saul ”dog Samuel; och hela Israel samlades och höll klagan över honom och begravde honom vid hans hus i Rama”. (1Sa 25:1) Samuel dog alltså som en godkänd tjänare åt Jehova Gud efter att ha tjänat honom troget hela sitt liv. (Ps 99:6; Jer 15:1; Heb 11:32) Han hade visat uthållighet när han utförde sitt uppdrag (1Sa 16:6, 11), hängivenhet för den sanna tillbedjan (1Sa 7:3–6), ärlighet i allt han gjorde (1Sa 12:3) och mod och fasthet när han kungjorde och upprätthöll Jehovas domar och beslut (1Sa 10:24; 13:13; 15:32, 33).

Angående berättelsen om det tillfälle då Saul bad det spiritistiska mediet i En-Dor föra upp Samuel åt honom, se SAUL nr 1.