Frågor från läsekretsen
◼ Förlorade Jonatan Guds ynnest när han åt lite honung efter det att kung Saul hade förbannat varje soldat som åt något innan striden var över?
Sauls förhastade ed gjorde att Israel löpte risken att få en förbannelse över sig, men det förefaller inte som om Jonatan förtjänade Jehovas misshag för att han bröt mot eden.
I Första Samuelsboken 14:24—45 berättas det om händelsen. Israeliterna, vars mod hade styrkts av Jonatans bedrifter, kämpade mot sina fiender filistéerna. Kung Saul sade: ”Förbannad må den man vara som förtär någon föda före kvällen och innan jag har tagit hämnd på mina fiender.” (Vers 24) Jonatan kände inte till sin fars ed och styrkte sig genom att äta lite honung. Andra israelitiska krigare som också var uttröttade syndade genom att slakta boskap och glupskt äta kött från vilket blodet inte hade fått rinna av. Saul byggde ett altare för den syndens skull, men han visste inte vad hans son hade gjort.
När Saul sökte Guds vägledning för den fortsatta striden svarade inte Jehova. Genom att använda tummim (kanske heliga lotter) fick Saul reda på att hans son hade brutit mot den oförståndiga eden. Men hur skyldig var egentligen Jonatan?
Påminn dig kungens inställning då han svor eden. Han gav inte uttryck åt någon önskan att ära Gud genom en seger över filistéerna. Han uttalade i stället en förbannelse över var och en som åt något ”innan jag har tagit hämnd på mina fiender”. Ja, eden stammade från en sådan felaktig syn på kunglig makt eller från falsk nitälskan. Den eden hade inte Guds stöd. Eden var en orsak till de israelitiska krigarnas synd med djurblodet. Om de inte hade hindrats av eden, skulle de kanske ha hittat något att äta och så haft kraft nog att förfölja filistéerna tills de hade vunnit en fullständig seger.
Gud tillät bruket av tummim för att avgöra att Jonatan (i okunnighet) hade överträtt Sauls ed, men det betyder inte att Jehova godkände den förhastade eden. Ingenstans i skildringen sägs det att Gud betraktade Jonatan som skyldig. Faktum är att trots att Jonatan var villig att godta följderna av att han hade brutit sin fars överilade ed föll det sig så att Jonatans liv skonades. De israelitiska soldaterna sade att Jonatan hade åstadkommit sina bedrifter ”med Guds hjälp”, och på något sätt friköpte de honom. Under åren därefter var det Jonatan som fortsatte att ha Jehovas godkännande, medan Saul begick det ena felsteget efter det andra.
◼ Hur många domare, sådana som Simson och Gideon, fanns det?
När man räknar samman domarna, beror antalet man kommer fram till på hur man betraktar vissa israeliter. Men man kan tryggt säga att 12 män tjänade som domare mellan Josua och Samuel.
På Mose och Josuas tid var en del äldre män i församlingen domare i den bemärkelsen att de valdes till att höra och avgöra legala ärenden. (2 Moseboken 18:21, 22; Josua 8:33; 23:2) Efter Josuas död avföll Israel från den sanna gudsdyrkan och blev hemsökt av andra folk. I Domarboken 2:16 (1917) heter det: ”Då lät HERREN domare uppstå, som frälste dem ur deras plundrares hand.” Jehova lät först en man vid namn Otniel uppstå som domare eller ”frälsare”. (Domarboken 3:9, 1917) Därefter kom Ehud, Samgar, Barak, Gideon, Tola, Jair, Jefta, Ibsan, Elon, Abdon och Simson.
Förutom dessa 12 nämns i bibeln Debora, Eli och Samuel i förbindelse med dömande. (Domarboken 4:4; 1 Samuelsboken 4:18; 7:15, 16, 1917) Men Debora kallas först profetissa, och hon förknippas med domaren Barak, som särskilt tog ledningen i att befria folket från förtrycket. Eli var likaså huvudsakligen överstepräst, inte en ”frälsare” som ledde Israel till frihet genom strid. (Nehemja 9:27, 1917) Även om Debora och Eli hade en andel i att döma Israel, finns det således skäl till att inte ta med dem bland de 12 män, som Gud säkert och först och främst lät särskilt ”uppstå” som domare. I Apostlagärningarna 13:20 sägs det att ”domare [gavs] intill profeten Samuel”. Detta begränsar vad som kallas domartiden, och det visar varför Samuel och hans söner vanligtvis inte heller räknas med bland domarna. — 1 Samuelsboken 8:1.