KARMEL

[Kạrmel] Betyder ”fruktträdgård”.

Namnet på ett bergmassiv och en stad. Det hebreiska ordet karmẹl används i betydelsen ”fruktträdgård”. (Jes 16:10; 32:15; Jer 2:7)

1. Bergmassivet Karmel är en kilformad utlöpare av Israels centrala bergskedja, varifrån den skjuter ut i nordvästlig riktning och slutar i en hög udde i Medelhavet. Endast en ca 180 m bred landremsa skiljer berget från havet. Hela bergmassivet är 50 km långt och sträcker sig från Medelhavet ner till Dotanslätten, där Samarias höjder tar vid. Massivet kan naturligt indelas i tre delar: bergsryggarna i nordväst och sydöst och en lägre platå i mitten. Den högsta punkten (ca 545 m över havet) finns i den nordvästra delen, nordväst om Isfiyya. Man vet inte med säkerhet om namnet Karmel på Bibelns tid användes om hela bergmassivet eller bara om den nordvästra bergsryggen, som är 21 km lång. I dag betecknar namnet Karmels berg (Jabal al-Karmal; Har Karmel) endast den sistnämnda delen. Jokneam, en kanaaneisk kungastad som låg i den sydöstra änden av denna del av massivet, sägs ha varit beläget ”vid Karmel”. Megiddo och Taanak, som låg på östsidan av den sydöstra bergsryggen, förknippas däremot inte med Karmel. (Jos 12:22)

Det område som israeliterna drog in i när de gick över Jordan kan indelas geografiskt i tre huvudregioner som alla sträcker sig genom landet från norr till söder: Jordandalen, bergstrakten och kustslätten. Karmelmassivet bryter emellertid det här mönstret. Genom detta avbrott i den nord-sydliga bergskedjan bildas den kända Jisreel- eller Esdrelonslätten, som ligger på sydöstra sidan om Karmel. Den bergsrygg som skjuter ut som en hög udde i Medelhavet delar likaså kustslätten i två delar, Asers slätt i norr och Saronslätten och Filisteiska slätten i söder. Strax norr om denna udde gör kustlinjen en skarp sväng och bildar Akkobukten, där den viktiga hamnstaden Haifa nu ligger. Karmel utgjorde en del av gränsen till Asers stamområde. (Jos 19:24–26)

Karmel utgjorde ett naturligt hinder för karavaner och härar som färdades mellan Mesopotamien och Egypten. De östra sluttningarna (mot Asers slätt och Jisreelslätten) är mycket branta, och dessutom har Karmelmassivet ända sedan forna tider varit täckt med tät vegetation av träd och buskar, vilket har försvårat passagen. Det finns visserligen en smal landremsa mellan bergets fot och havet, men att ta den rutten skulle innebära en betydande omväg och skulle dessutom försätta en framryckande här i en mycket utsatt position. Det fanns bergspass som ledde från Jisreelslätten över Karmel via de befästa städerna Jokneam och Taanak, men passet vid Megiddo, som låg mitt emellan dessa två städer, var mycket mer lättframkomligt och var därför det mest använda. En annan viktig väg ledde mot sydöst från Megiddo, där flera vägar möttes, längs den södra delen av Karmel och svängde sedan västerut mot kusten via Dotanslätten.

Karmel förbinds ofta med bördiga områden, till exempel Libanon, Saron och Basan. (Jes 35:2; Jer 50:19) Kung Ussia, ”som älskade jordbruk”, hade jordbrukare och vinodlare på Karmel (2Kr 26:10), och resterna av ett stort antal vin- och oljepressar som huggits ut ur klippan har påträffats i detta område. Profeterna liknade de katastrofala verkningarna av Jehovas straffdom över Israel vid att Karmels frodiga växtlighet skulle vissna. (Jes 33:9; Am 1:2; Nah 1:4) På bergets vindsvepta sluttningar finns det fortfarande fruktträdgårdar, olivlundar och vinodlingar, och på våren uppvisar de en enastående blomsterprakt. I Höga Visan (7:5) liknas den shulemitiska flickans huvud vid Karmel, en bild som antingen kan syfta på hennes hårsvall eller på hennes vackra huvuds majestätiska hållning. Den imponerande anblicken av Karmel, i synnerhet av den branta udden som dramatiskt reser sig från kusten liksom berget Tabor reser sig från Jisreelslätten, används också som en bild av Nebukadnessars vördnadsbjudande gestalt när han drar ut för att erövra Egypten. (Jer 46:18)

Karmel var tydligen en av de bästa platserna för samarierna att söka skydd när fara hotade. Det var absolut inte det högsta berget, men den glesa befolkningen, de täta skogarna och de talrika grottorna i de mjuka kalkstensklipporna gjorde det lätt att gömma sig här. Men profeten Amos framhöll att sådana gömställen inte skulle vara till någon nytta för dem som försökte fly från Jehovas rättfärdiga dom. (Am 9:3)

I den bibliska historien nämns berget Karmel främst i samband med profeterna Elias och Elisas verksamhet. (BILD, bd 1, sid. 950) Det var här som Elia lät kung Ahab församla folket för att bevittna kraftmätningen mellan Baal, representerad av de 450 baalsprofeterna, och den sanne Guden, Jehova, representerad av Elia. (1Ku 18:19–39) Därefter lät Elia föra ner de falska profeterna till Kisons regnflodsdal, som löper utmed Karmels östra sida och mynnar ut i Akkobukten, och lät döda dem där. (1Ku 18:40) På Karmels topp bad Elia att den tre och ett halvt år långa torkan skulle upphöra, och där fick hans medhjälpare syn på ett litet moln som förebådade det våldsamma skyfall som sedan följde. (1Ku 18:42–45; Jak 5:17) Från Karmel sprang Elia ända till Jisreel, en sträcka på minst 30 km, och med Jehovas hjälp kunde han springa framför Ahabs vagn hela vägen. (1Ku 18:46)

Efter det att Elia och hans efterträdare Elisa hade skilts åt vid floden Jordan begav sig Elisa av från Jeriko till Karmel via Betel. (2Ku 2:15, 23, 25) Elisa befann sig återigen på berget Karmel när kvinnan från Sunem (en stad strax norr om Jisreel) kom för att be honom om hjälp när hennes barn hade dött. (2Ku 4:8, 20, 25)

2. En stad i Judas bergstrakt. (Jos 15:1, 48, 55) De flesta geografer identifierar den med Khirbat al-Kirmil (Horvat Karmel), 11 km sydsydöst om Hebron.

Kung Saul reste ”en minnesstod [hebr.: jadh]” i Karmel, uppenbarligen till minne av sin seger över amalekiterna. (1Sa 15:12) Även om det hebreiska ordet jadh vanligtvis översätts med ”hand”, kan det också beteckna ett upprättstående minnesmärke, en ”minnesstod”. Detta framgår av att verbet ”reste” används i sammanhanget och av att ”Absaloms minnesstod [jadh]”, som restes många år senare, uttryckligen beskrivs som en ”stod [el.: ”pelare”; hebr.: matstsẹveth]”. (2Sa 18:18)

Under den tid då David var på flykt undan den mordiske Saul lät ”karmeliten Nabal” (som tydligen bodde i den närbelägna staden Maon) sina stora hjordar beta på de böljande grässluttningarna vid Karmel. (1Sa 25:2; 30:5; 2Sa 2:2; 3:3) När Nabal vägrade att ge Davids män proviant som tack för att de beskyddat hans djur, hindrade Nabals hustru, ”karmelitiskan Abigajil”, genom sitt taktfulla och rådiga ingripande David från att ådra sig blodskuld. (1Sa 25:2–35) Abigajil blev senare Davids hustru. (1Sa 25:36–42; 27:3; 1Kr 3:1)

”Karmeliten Hesro” var en av de ”väldiga män” som tillhörde Davids här. (2Sa 23:8, 35; 1Kr 11:26, 37)