BEN-HADAD
[Ben-Hạdad] Betyder ”son till Hadad”.
Ben-Hadad var namnet på tre arameiska kungar som finns omnämnda i Bibeln. Hadad var en stormgud som tillbads i hela Aram och i kringliggande områden.
1. Den förste arameiske kung med namnet Ben-Hadad som nämns i Bibeln var son till Tabrimmon och sonson till Hesjon. Ben-Hadad hade slutit ett förbund med kung Basa i Israel. Men när Basa började befästa Rama bara några få kilometer norr om Jerusalem, blev kung Asa i Juda orolig och mutade Ben-Hadad att bryta förbundet och angripa det norra riket för att tvinga Basa att dra sig tillbaka. I utbyte mot Judas kungliga skatter och skatterna i templet trängde Ben-Hadad in i Israel och intog flera städer i Naftalis område och vid Galileiska sjön. Som väntat drog Basa sig tillbaka till sin huvudstad, Tirsa. (1Ku 15:16–21; 2Kr 16:1–6) Detta skedde omkring 962 f.v.t. (”det trettiosjätte året” i 2 Krönikeboken 16:1 syftar tydligen på det 36:e året efter rikets delning 997 f.v.t.). (Se ASA nr 1.)
2. Nästa gång en arameisk kung vid namn Ben-Hadad nämns är under kung Ahabs regeringstid i Israel (ca 940–920 f.v.t.). Omkring det femte året före Ahabs död ledde ”Ben-Hadad, Arams kung”, 32 andra kungar, tydligen vasaller, och deras styrkor mot Samaria. Han belägrade staden och uppmanade Ahab att kapitulera villkorslöst. (1Ku 20:1–6) Ahab kallade samman de äldste i Israel till ett rådslag, och dessa uppmanade honom att göra motstånd. Medan de arameiska styrkorna sedan förberedde sig för ett angrepp och Ben-Hadad och de andra kungarna drack sig berusade i sina hyddor, följde Ahab den strategi som Gud hade gett anvisning om. Ahab genomförde ett överrumplingsanfall mot araméernas läger och lyckades jaga dem på flykten. (1Ku 20:7–21)
Ben-Hadads rådgivare förde sedan fram teorin att Jehova var ”en bergsgud” och att det därför var möjligt att slå israeliterna på slättlandet. Ben-Hadad trodde på detta, och året därpå drog han ut med sin här till Afek, en stad som troligen låg öster om Galileiska sjön. (Se AFEK nr 5.) De arameiska styrkorna var nu omorganiserade. I stället för de 32 kungarna hade man satt ståthållare till att leda trupperna. Man tänkte sig tydligen att ståthållarna skulle strida mer enat och lydigt och kanske också vara mer intresserade av befordran än vad de självständigare kungarna var. Men Ben-Hadads religiösa och militära teorier visade sig värdelösa när han mötte de israelitiska styrkorna. Israeliterna var visserligen långt färre, men en profet hade förvarnat dem om angreppet, och dessutom stod Jehova Gud, universums Kung, bakom dem. Araméernas styrkor led ett förkrossande nederlag, och Ben-Hadad flydde till Afek. Ahab lät emellertid denne farlige fiende gå fri och fick följande löfte av honom: ”De städer som min far tog från din far skall jag ge tillbaka, och du kan ta dig gator i Damaskus, liksom min far tog sig gator i Samaria.” (1Ku 20:22–34)
Var denne Ben-Hadad identisk med den Ben-Hadad som nämns i samband med Basa och Asa, eller var han dennes son eller kanske sonson? Det råder delade meningar om den saken. För att den Ben-Hadad som regerade på Asas tid (Ben-Hadad I) skall kunna vara identisk med Ben-Hadad på Ahabs tid och även på Jehorams tid (ca 917–905 f.v.t.) måste han ha regerat i minst 45 år, vilket naturligtvis inte är omöjligt.
De som menar att den arameiske kungen på Ahabs tid bör kallas Ben-Hadad II hänvisar emellertid till det löfte som Ben-Hadad gav Ahab och som är citerat här ovan. (1Ku 20:34) Vid första påseendet tycks löftet visa att Ben-Hadads far hade tagit städer från Ahabs far, Omri. Men om det är den erövring som Ben-Hadad I gjorde under Basas regeringstid som avses, måste Ben-Hadad I ha varit far (eller möjligen en föregångare) till Ben-Hadad (II) på Ahabs tid. När det talas om Ahabs ”far” kan det likaså vara en av Ahabs föregångare på tronen som avses och inte nödvändigtvis hans köttslige far eller förfader. (Se BELSASSAR.)
Att Ben-Hadad nämner Samaria i sitt löfte till Ahab kan dock tyda på att den arameiska erövringen av de israelitiska städerna skedde på Omris tid, eftersom det var Omri som byggde Samaria och gjorde staden till huvudstad i Israel. De ”gator” som Ahab skulle få ta sig var tydligen avsedda för basarer eller marknader som skulle främja kommersiella intressen.
Hurdana omständigheterna än var och oavsett när de israelitiska städerna blev erövrade tyder Bibelns vittnesbörd på att det var en annan Ben-Hadad som regerade på Ahabs tid, och han kan därför kallas Ben-Hadad II. Det tycks som om Ben-Hadad inte helt uppfyllde sitt löfte om att lämna tillbaka de städer hans far tagit från Israel, för i sitt sista regeringsår slöt kung Ahab ett förbund med kung Jehosafat i Juda och gjorde ett fåfängt försök att ta tillbaka Ramot-Gilead (öster om Jordan) från araméerna. Ben-Hadad II är utan tvivel den ”Arams kung” som befallde ”de trettiotvå anförarna för de vagnar som tillhörde honom” att koncentrera sina anfall på Ahab i den striden. (1Ku 22:31–37) Det måste också vara han som under Jehorams regering sände sin spetälske härförare Naaman till Elisa för att denne skulle bota honom. Den arameiske kungen tillbad guden Rimmon (vars namn ingår i namnet Tabrimmon, dvs. namnet på Ben-Hadad I:s far). (2Ku 5:1–19)
Trots att Ben-Hadads härförare blev botad fortsatte denne kung att vara fientligt inställd mot Israel och att skicka in styrkor i Israel. (2Ku 6:8; jfr v. 23.) Men Elisa talade hela tiden om för Israels kung vilken väg invasionsstyrkorna skulle komma. Till slut misstänkte därför Ben-Hadad att det fanns en förrädare bland hans egna tjänare. När Ben-Hadad till slut fick veta att det var Elisa som talade om för Israels kung vad Ben-Hadad sade i sitt ”inre sovrum”, sände han en väldig militärstyrka till Dotan för att ta Elisa till fånga. På Elisas bön blev styrkorna slagna med ett slags blindhet, och Elisa förde in dem mitt i israeliternas huvudstad, Samaria. På grund av detta och möjligen också på grund av att araméerna blev mycket vänligt behandlade och frisläppta upphörde plundringstågen, men Ben-Hadads aggressiva inställning ändrades inte. (2Ku 6:9–23)
Ben-Hadad var fortfarande inställd på att besegra tiostammarsriket Israel och samlade längre fram sina styrkor och belägrade Samaria, vilket ledde till en mycket allvarlig hungersnöd. (2Ku 6:24–29) Men när Jehova en kväll lät soldaterna i araméernas läger höra ljudet av en stor här som närmade sig, drog de förhastat slutsatsen att Jehoram hade lejt hettiterna och egyptierna till att hjälpa honom. De flydde därför tillbaka till Aram i skydd av mörkret och lämnade kvar hela sin utrustning och sitt förråd. (2Ku 7:6, 7)
Ben-Hadad II låg sjuk när Elisa reste till Damaskus för att utföra ett uppdrag som hans föregångare, Elia, hade fått av Jehova Gud. (1Ku 19:15) Då sände Ben-Hadad 40 kameler lastade med gåvor till profeten och frågade om han skulle bli frisk från sin sjukdom. Elisas svar till sändebudet Hasael visade att kungen skulle dö och att Hasael skulle bli kung efter honom. Dagen därpå dödade Hasael Ben-Hadad genom att kväva honom, och sedan besteg Hasael tronen. (2Ku 8:7–15)
3. Son till den arameiske kungen Hasael. (2Ku 13:3) Denne Ben-Hadad (III) samarbetade tydligen med sin far i att förtrycka Israel på Jehoahas tid (876–ca 860 f.v.t.) och i att inta israelitiska städer. Men Jehova reste upp ”en räddare” åt Israel, tydligen i form av Jehoahas son Jehoas (ca 859–845 f.v.t.) och hans efterträdare, Jerobeam II (ca 844–804 f.v.t.). (2Ku 13:4, 5) Som en uppfyllelse av Elisas sista profetia återerövrade Jehoas ”från Ben-Hadad, Hasaels son, de städer som denne hade tagit från hans far Jehoahas”, och han besegrade de arameiska styrkorna vid tre tillfällen. (2Ku 13:19, 23–25) Jerobeam II följde upp sin fars segrar över araméerna och återupprättade Israels gränser och blev således Israels räddare. (2Ku 14:23–27) Ben-Hadad III nämns inte i samband med Jerobeams erövringar, så det är inte säkert att han levde vid den tiden.
Uttrycket ”Ben-Hadads boningstorn”, som profeten Amos (som verkade under Jerobeam II:s regering) använde om de kungliga palatsen i Damaskus (Am 1:3–5; jfr 2Ku 16:9), användes på ett liknande sätt av profeten Jeremia omkring 200 år senare. (Jer 49:23–27)
Ben-Hadad i forntida inskrifter. I en inskrift där Salmanassar III redogör för ett krig mot araméerna står det: ”Hadadeser (själv) dog. Hasael, en man av folket (ordagr.: son till ingen), bemäktigade sig tronen.” (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 280) Det verkar alltså som om Salmanassar III kallade Ben-Hadad II ”Hadadeser” (assyriska: Adad-idri).
På Zakirstelen beskrivs en hämndaktion som ”Barhadad, Hasaels son, Arams kung”, som ledare för en allians av arameiska kungar riktade mot ”Zakir, kung i Hamat och Luath”. (Ancient Near Eastern Texts, sid. 655) Detta utgör ett arkeologiskt bevis för att Hasaels son Ben-Hadad III har funnits.
År 1940 fann man den så kallade Melkartstelen 6 km norr om Aleppo i norra Syrien. Delar av inskriften är oläsliga, men ett utdrag lyder: ”En stele rest av Barhadad ... för hans herre Melkart.” (Ancient Near Eastern Texts, sid. 655) Det är ovisst om denne Barhadad är densamme som Ben-Hadad I, II eller III eller om det rör sig om en helt annan Ben-Hadad.