NAAMAN
[Nạaman] Från en rot som betyder ”vara ljuvlig”.
1. Sonson till Benjamin genom hans förstfödde son, Bela. (1Kr 8:1–4, 7) Eftersom Naaman blev stamfar till en släkt i Benjamins stam, naamaniterna (4Mo 26:40), omnämns han på ett annat ställe som en av Benjamins ”söner”. (1Mo 46:21)
2. En arameisk härförare på 900-talet f.v.t. Han tjänstgjorde medan Jehoram var kung i Israel och Ben-Hadad II var kung i Aram. Naaman var en mäktig man, en tapper, väldig krigare, och var högt aktad, och det var genom honom som ”Jehova hade gett räddning åt Aram”. (2Ku 5:1) Bibeln ger inga närmare upplysningar om hur eller varför Naaman användes till att ge Aram räddning. Det är möjligt att Naaman stod i spetsen för de arameiska styrkor som lyckades stå emot den assyriske kungen Salmanassar III:s försök att inta Aram. Eftersom Aram fortsatte att vara ett fritt land utgjorde det en buffertstat mellan Israel och Assyrien, något som kan ha tjänat till att bromsa Assyriens aggressiva framfart västerut tills Jehovas tid var inne att låta Nordrikets (Israels) invånare föras i landsflykt.
Botad från spetälska. Naaman var spetälsk, och även om araméerna inte krävde att han skulle leva isolerad, något som de spetälska i Israel var tvungna till enligt Jehovas lag, var det ändå en välkommen nyhet för honom att få veta hur han skulle kunna bli botad från sin motbjudande sjukdom. Han blev uppmärksammad på detta genom sin hustrus israelitiska slavflicka, som berättade om en profet i Samaria som kunde bota spetälska. Naaman gav sig genast i väg till Samaria med ett introduktionsbrev från Ben-Hadad II. Israels kung, Jehoram, tog emot honom på ett kyligt och misstänksamt sätt men sände honom vidare till Elisa. Elisa talade inte själv med Naaman, utan lät sin tjänare uppmana honom att bada sig sju gånger i Jordan. Med sårad stolthet drog Naaman bort i raseri, kanske med en känsla av att han till ingen nytta blivit skickad från det ena stället till det andra utan att visas tillbörlig ära. Om inte hans tjänare hade resonerat med honom och visat att Elisas anvisningar var ganska rimliga, skulle han ha återvänt till sitt land utan att ha blivit botad från sin spetälska. Till sist doppade han sig sju gånger i Jordan och blev på mirakulöst vis renad. Han var den ende spetälske som Elisa botade. (2Ku 5:1–14; Lu 4:27)
Blir en tillbedjare av Jehova. Fylld av tacksamhet och ödmjuk uppskattning återvände nu den arameiske härföraren till Elisa, en färd på kanske 50 km, och erbjöd honom en mycket frikostig gåva, som profeten bestämt vägrade ta emot. Naaman bad då att få något av Israels jord, ”så mycket jord som ett par mulor kan bära”, som han kunde ta med sig hem, så att han kunde frambära offer till Jehova på Israels jord. Han lovade högtidligt att han från och med då inte skulle tillbe någon annan gud. Det är möjligt att han hade för avsikt att frambära offer till Jehova på ett altare av jord. (2Ku 5:15–17; jfr 2Mo 20:24, 25.)
Naaman bad därefter att Jehova skulle förlåta honom när han i samband med att han utförde sina ämbetsplikter måste böja sig för guden Rimmon tillsammans med kungen, som tydligtvis var gammal och svag och behövde stödja sig på honom. Att han under sådana omständigheter böjde sig ner innebar inte att han själv tillbad, utan bara att han fullgjorde sin plikt att stödja kungen rent fysiskt. Elisa litade på att Naaman bad om detta i uppriktighet, så han svarade: ”Dra bort i frid.” (2Ku 5:18, 19)
När Naaman hade gett sig av satte Elisas girige tjänare Gehasi efter honom och hann upp honom. Gehasi sade lögnaktigt att Elisa hade ändrat sig och när allt kom omkring gärna ville ta emot några av gåvorna. Naaman gav honom med glädje silver och kläder. Men Jehova straffade Gehasi och hans avkomlingar genom att låta dem drabbas av spetälska till oöverskådlig tid för att han varit girig och lögnaktig och missbrukat sin ställning som Elisas tjänare för att dra fördel av Jehovas andes verksamhet. (2Ku 5:20–27)