De formbara åren — Det du sår nu får du skörda senare

ETT litet barns hjärna är som en svamp som suger upp det som omger den. På två år lär sig dess ägare ett komplicerat språk enbart genom att höra det talas. Om barnet får höra två språk, lär det sig båda. Inte bara språkinlärning, utan också exempelvis musikaliska och konstnärliga talanger, muskelkoordination, samvetet och moraliska värderingar, tro och kärlek och behovet att tillbe — allt har sitt ursprung i anlag och förmågor som finns inprogrammerade i det lilla barnets hjärna. Men för att dessa slumrande förmågor skall kunna utvecklas måste det ske en inmatning från omgivningen. För att bästa möjliga resultat skall uppnås måste denna inmatning också ske vid rätt tidpunkt, och den tidpunkten är under de formbara åren.

Det finns en annan process som börjar vid födelsen. Den kallas bindning. Mamman tittar kärleksfullt på sitt lilla barn, talar tröstande till det, kramar det och kelar med det. Barnet, i sin tur, tittar nästan oavbrutet på sin mor. Modersinstinkten väcks till liv, och barnet känner sig tryggt. Om barnet också kan ammas vid denna tidiga tidpunkt, så mycket bättre för båda parter. Barnets sugande stimulerar mjölkproduktionen. Kroppskontakten med barnet frigör hormoner som minskar blödningarna efter förlossningen. Moderns mjölk innehåller antikroppar som skyddar barnet mot infektioner. Det sker en bindning mellan mor och barn. Det är början på ett kärleksförhållande — men bara början.

De två blir snart tre när fadern kommer in i bilden, vilket är mycket viktigt. ”Varje barn behöver . . . en far”, förklarar dr T. Berry Brazelton, ”och varje far kan påverka sitt barns liv. . . . Mödrarna tenderade att vara lågmälda och dämpade mot sina barn. Fäderna, å andra sidan, var mera lekfulla och skojade med och kittlade sina barn mer än mödrarna gjorde.” Barnen reagerar på denna något hårdhänta behandling med små förtjusta rop och glädjeskrik, de har hejdlöst roligt och vill ha mer. Det är en fortsättning på den bindningsprocess som påbörjades vid födelsen, ett ”kärleksförhållande mellan föräldrar och barn”, som lättast byggs upp — eller går förlorat — under de arton första månaderna i ett barns liv, förklarar dr Magid, en av författarna till boken High Risk: Children Without a Conscience (En högriskfaktor: Barn utan samvete). Om föräldrarna låter detta tillfälle gå sig ur händerna, säger han, kan barnen växa upp till personer som är oförmögna att utveckla personliga relationer och inte kan visa kärlek.

Båda föräldrarna har del i bindningsprocessen

Hur viktigt är det därför inte att både mor och far gör gemensamma ansträngningar för att stärka dessa band av kärlek och tillgivenhet mellan föräldrar och barn under de formbara åren! Barnen behöver massor av kramar och kyssar av båda föräldrarna. Ja, av pappa också! Som det sägs i en artikel i tidskriften Men’s Health för juni 1992: ”Kramar och ömhetsbetygelser från föräldrarna är starkt kopplade till framgångsrika vänskapsförhållanden, äktenskap och arbetsprestationer i barnets framtida liv, enligt en studie som pågått i 36 år och nu publicerats i Journal of Personality and Social Psychology. Sjuttio procent av de barn som hade kärleksfulla föräldrar lyckades bra i samhällslivet, jämfört med endast 30 procent av barnen med känslokalla föräldrar; och pappas kramar visade sig vara lika viktiga som mammas.”

Ta ditt lilla barn i famnen och gunga det till sömns, kanske i en gungstol. Läs för det, när det sitter där tryggt i ditt knä. Tala med det, lyssna till det och lär det vad som är rätt och fel, och se till att du själv föregår med gott exempel genom att leva som du lär. Och tänk hela tiden på barnets ålder. Gör det enkelt, gör det intressant, gör det roligt.

Ditt barn har en naturlig nyfikenhet, en önskan att undersöka saker och ting, att lära sig allt om sin omgivning. För att tillfredsställa denna sin kunskapstörst bombarderar barnet dig med frågor. Varför blåser det? Varför är himlen blå? Varför blir den röd när solen går ner? Besvara dessa frågor. Det är inte alltid så lätt. Men frågorna ger dig möjlighet att påverka barnets sinne, att mata det med sund information, kanske ingjuta uppskattning av Gud och hans skaparverk. Är det en liten nyckelpiga på ett blad som fascinerar barnet? Eller formen på en vacker blomma? Eller att titta på en spindel som spinner sitt nät? Eller bara att gräva i jorden? Du kan också använda dig av små berättelser och liknelser, precis som Jesus gjorde. Det gör inlärningen roligare.

I många fall måste båda föräldrarna arbeta för att få det hela att gå ihop. Kan de göra en speciell ansträngning för att tillbringa kvällstimmarna och veckosluten tillsammans med sina barn? Är det kanske möjligt för mamman att arbeta halvtid för att få mer tid tillsammans med sina barn? I våra dagar finns det också många ensamstående föräldrar, och de är tvungna att arbeta för att försörja sig och sina barn. Skulle de kunna göra sitt bästa för att ägna barnen så mycket tid som möjligt på kvällarna och helgerna? Även om det i många fall är nödvändigt för mödrarna att vara borta från sina barn, förstår det lilla barnet inte det och kan därför känna sig övergivet. Föräldrarna måste därför anstränga sig särskilt för att köpa loss tid som de kan använda tillsammans med sina barn.

Vad menas då med uttrycket ”kvalitetstid” som det skrivits så mycket om på senare tid? Upptagna föräldrar kanske tillbringar 15 eller 20 minuter varannan dag tillsammans med sina barn, kanske en timme under veckoslutet, och kallar det för ”kvalitetstid”. Räcker det för att tillgodose barnens behov? Eller är det bara ett sätt att freda föräldrarnas samvete? Eller att urskulda en mor som förvärvsarbetar för sin egen personliga tillfredsställelses skull och inte tänker på sitt barns? Men du kanske säger: ”Jag är faktiskt så upptagen att jag helt enkelt inte har någon tid över.” Det är mycket beklagligt, både för dig och för ditt barn, för det finns inga genvägar. Ta dig tid med barnen under deras formbara år, annars får du bereda dig på en generationsklyfta när de kommer upp i tonåren.

Det är inte bara så att barnet eventuellt tar skada av att lämnas in på daghem och liknande inrättningar, utan föräldrarna går också miste om glädjen att få följa barnets uppväxt. Barn förstår inte alltid skälen till att de lämnas bort och kan därför känna sig försummade, åsidosatta, övergivna och oälskade. När de kommer upp i tonåren kan kamraterna ha tagit de alltför upptagna föräldrarnas plats. Barnet kanske till och med börjar leva ett dubbelliv — ett för att tillfredsställa sina föräldrar och ett annat för att behaga sig själv. Ord, förklaringar och ursäkter kan inte överbrygga klyftan. Föräldrarnas tal om kärlek går inte hem hos ett barn som blev försummat under de år då det som bäst behövde sina föräldrar. Orden låter nu falska, ihåliga. Det är med föregiven kärlek som med tron — utan gärningar är den död. — Jakob 2:26.

Vi får redan nu skörda vad vi sått

I dagens jag-inriktade värld är själviskheten på frammarsch, och detta märks särskilt i vårt sätt att behandla barnen. Vi föder dem, och sedan får daghemmen ta hand om dem. Somliga daghem kan vara bra för barnen, men många är det inte, i synnerhet inte för små barn. En del har till och med blivit föremål för polisundersökning, sedan barnen utsatts för sexuella övergrepp. En forskare sade nyligen beträffande detta: ”I framtiden kommer vi utan tvivel att få problem som kommer att få dagens situation att te sig som rena tebjudningen.” Redan dagens ”tebjudning” är en fruktansvärd tillställning, vilket framgår av följande statistik gällande Förenta staterna som framlades av dr David Elkind år 1992:

”Antalet överviktiga barn och ungdomar har ökat med 50 procent under de två senaste decennierna. Vi förlorar omkring 10.000 tonåringar per år i drogrelaterade olyckor, förutom alla som såras och lemlästas. Var fjärde tonåring dricker sig berusad varannan vecka, och vi har två miljoner tonåriga alkoholister.

Antalet amerikanska tonårsflickor som blir gravida uppgår till en miljon per år, en siffra som procentuellt sett är dubbelt så hög som i det västland som kommer som nummer två på listan, England. Antalet självmord bland tonåringar har tredubblats under de 20 senaste åren och uppgår nu till mellan fem och sex tusen per år. Enligt vissa beräkningar uppvisar var fjärde tonårsflicka minst ett symptom på ätandestörning, vanligtvis av anorektisk art. Åldersgruppen 14—19 år uppvisar den näst högsta mordfrekvensen av alla åldersgrupper.”

Om vi till denna skrämmande statistik lägger de mer än 50 miljoner barn som mördas medan de ännu befinner sig i moderlivet, måste vi konstatera att våra dagars ”tebjudning” trotsar all beskrivning. På tal om familjelivets sammanbrott sade dr Elkind: ”Snabba sociala förändringar är en katastrof för barn och ungdomar, som behöver stabilitet och trygghet för en sund utveckling.” En författare protesterade mot den i våra dagar så utbredda själviskheten och skrev: ”Men ingen vågar säga till gifta par: ’Hör ni, ni måste rädda ert äktenskap! Om ni har barn, så måste ni hålla ihop!’”

Det tar tid att älska ett barn. Robert Keeshan, känd från ett amerikanskt TV-program för barn som Kapten Känguru, varnade för en del år sedan för konsekvenserna av att föräldrarna inte tar sig tid med sina barn. Han sade:

”Med tummen i munnen och dockan i handen väntar ett litet barn med viss otålighet på att en av föräldrarna skall komma hem. Hon vill berätta om något som hon varit med om i sandlådan. Hon är ivrig att få dela med sig av de spännande upplevelser som hon har haft under dagen. Stunden är inne, föräldern kommer hem. Nertyngd av alla påfrestningar på sin arbetsplats säger föräldern alltför ofta: ’Inte nu, kära du. Jag har så mycket att göra. Gå och titta på TV.’ Det är de vanligaste orden i många amerikanska hem: ’Jag har så mycket att göra. Gå och titta på TV.’ Men om du inte har tid nu, när blir det då? ’Sedan.’ Men sedan kommer så sällan . . .

Åren går, och flickan växer upp. Vi ger henne leksaker och kläder. Vi ger henne kläder från kända modehus och en stereo, men vi ger henne inte det som hon allra helst vill ha — vår tid. Hon blir fjorton år, hennes ögon är glasartade, hon har råkat i svårigheter av något slag. ’Kära vän, vad är det som har hänt? Berätta för mig, berätta för mig.’ Det är för sent. För sent. Kärleken har gått oss förbi. . . .

När vi säger till ett barn: ’Inte nu — sedan.’ När vi säger: ’Gå och titta på TV.’ När vi säger: ’Fråga inte så mycket.’ När vi inte lyckas ge våra ungdomar det enda de begär av oss — vår tid. När vi inte lyckas ge ett barn kärlek. Det är inte så att vi inte bryr oss om barnet. Vi är helt enkelt alltför upptagna för att älska det.”

Tid i stora kvantiteter

Det idealiska är således inte att ge små doser av så kallad ”kvalitetstid”, som är noga uppvägd, uppmätt och utportionerad; man måste också ge ”kvantitetstid”. Bibeln, som innehåller långt mer visdom än alla böcker som någonsin skrivits om psykologi, förklarar i 5 Moseboken 6:6, 7: ”Och dessa ord som jag ger dig befallning om i dag skall visa sig vara på ditt hjärta; och du skall inskärpa dem hos din son och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen och när du lägger dig och när du stiger upp.” Du måste alltså i ditt barns hjärta inskärpa de sanna värderingar från Guds ord som finns i ditt eget hjärta. Om du lever efter dessa värderingar, kommer ditt barn att ta efter dig.

Kommer du ihåg det ordspråk som citerades i början av den första artikeln? Så här löd det: ”Öva en pojke i enlighet med vägen för honom; inte ens när han blir gammal kommer han att vika av från den.” (Ordspråken 22:6) Dessa ord är tillämpliga endast om den unge har införlivat de inlärda normerna med sitt eget tänkande, gjort dem till en del av sig själv, sina innersta känslor. Och detta, i sin tur, inträffar bara om föräldrarna inte bara har lärt honom dessa värderingar, utan också har tillämpat dem i sitt eget liv.

De har nu blivit hans levnadssätt. De har blivit hans personliga normer, en del av honom själv. Att gå emot dem skulle nu inte bara innebära att gå emot det som föräldrarna har lärt honom, utan också att gå emot det egna jaget. Han skulle svika sig själv. Han skulle förneka sig själv. (2 Timoteus 2:13) Han har en inbyggd motvilja mot att göra så mot sig själv. Det är därför mycket osannolikt att han kommer att ”vika av” från de normer som har ingjutits i honom. Låt därför dina barn få möjlighet att suga åt sig goda värderingar genom att iaktta ditt handlingssätt. Lär dem omtänksamhet genom att visa omtänksamhet, lär dem ett gott uppförande genom att praktisera det, lär dem vänlighet genom att vara vänlig, lär dem ärlighet och sannfärdighet genom att själv vara ett gott exempel.

Jehovas anordning

Familjen var Jehovas anordning för mänskligheten redan från början. (1 Moseboken 1:26—28; 2:18—24) Efter sex tusen år av mänsklig historia är den fortfarande den erkänt bästa samlevnadsformen för både vuxna och barn, vilket bekräftas med följande ord i boken Secrets of Strong Families (Hemligheterna med starka familjer):

”Vi kanske innerst inne inser att familjen är civilisationens grundval. Vi kanske instinktivt vet att när det kommer till kritan är det inte pengar, framgång, berömmelse, ett fint hus, jordegendom eller materiella ägodelar som är det viktiga, utan de människor i vårt liv som älskar oss och bryr sig om oss. Människor som står oss nära och som vi kan lita på för att få hjälp och stöd är det som verkligen betyder något. Ingenstans är möjligheterna till kärlek, stöd, omvårdnad och engagemang, som vi alla så innerligt längtar efter, större än i familjekretsen.”

Gör därför ditt bästa för att så goda ting nu under barnens formbara år, så att både du och dina barn i framtiden kan få skörda ett lyckligt familjeliv. — Jämför Ordspråken 3:1—7.

[Ruta på sidan 10]

Vilken av föräldrarna liknar du?

”Far, jag fick två femmor i betyg”, ropar pojken glatt och ler. Fadern svarar bryskt och tvärt: ”Varför inte fler?” ”Jag har diskat färdigt nu”, sade flickan till sin mor. Modern svarar: ”Fortsätt då att borsta dina skor.” ”Hela gräset har jag klippt”, sade pojken till sin far. ”Men häcken då?” blir faderns svar. ”Är den då inte klar?”

Barnen i grannhuset ser lyckliga och glada ut. Förhållandena var likartade, men så här gick det till där:

”Far, jag fick två femmor i betyg”, ropar pojken glatt och ler. ”Vad du är duktig!” svarar far och stolt på pojken ser. ”Jag har diskat färdigt nu”, sade flickan till sin mor. ”Jag älskar dig”, blir moderns svar, ”mer än du någonsin tror.” ”Hela gräset har jag klippt”, sade pojken till sin far. ”Tack snälla du!” blir faderns svar. ”Tänk, är du redan klar?”

Barn behöver få lite beröm för det de utför i hemmet varje dag. Om de skall bli lyckliga beror till stor del på dig.

[Bilder på sidan 7]

Både far och mor har del i bindningsprocessen

[Bild på sidan 8]

Fantasin flödar: en liten pojke med utsträckta armar leker att han är ett flygplan, en stor kartong blir ett hus som man kan leka mamma, pappa, barn i, ett kvastskaft blir en eldig springare, en stol blir förarsätet i en racerbil