Ungdomar frågar:

Bör jag skvallra på min vän?

”JAG kunde inte tro att han höll på med något sådant”, berättar Lee. Lee var ute och cyklade tillsammans med sin kusin, när han till sin förvåning fick se sin bäste vän, Chris, tillsammans med en grupp ungdomar.

Chris rökte en cigarrett.

Lee blev chockerad, eftersom detta gick stick i stäv med de trosuppfattningar som Chris sade sig ha — för att inte tala om vad hans föräldrar hade för åsikt om saken. (2 Korintierna 7:1) Chris släppte förstulet sin cigarrett och fimpade den med foten, men Lee lät sig inte luras. Han upptäckte sedan att rökning bara var början på Chris’ problem — problem som orsakades av dennes dåliga umgänge. Lee insåg att hans vän behövde hjälp och visste att han inte skulle kunna ge den hjälpen. Samtidigt var han ovillig att tala om problemet med någon annan. Lee förklarar: ”Han var min vän, och jag ville inte tjalla.”

Du har kanske varit i en liknande situation — plötsligt har du upptäckt att en vän sysslar med narkotika, experimenterar med sex, luras eller stjäl. I en populär ungdomstidskrift sägs det: ”Tjalla. Sladdra. Göra sig till en skvallerbytta. Det är vad en del tonåringar är oroliga för att de gör när de talar ut för att hjälpa en kompis.”

Tystnadsplikt

Missriktad lojalitet tycks vara den viktigaste orsaken till att ungdomar låter bli att rapportera vänners orätta handlingssätt. De betraktar tuktan som något negativt och skadligt, och de föreställer sig att de gör sin vän en tjänst genom att dölja hans eller hennes problem. TV och filmer har underblåst den här inställningen genom att understödja den föreställningen att det bara är tjallare och angivare som skvallrar på sina kompisar. Därför råder det ofta en oskriven lag om tystnadsplikt bland ungdomar. Det är precis så som en ung man som heter Carl säger: ”Det gäller att skydda sina kompisar. Skvallra på andra — det gör man bara inte!”

När man bryter den här lagen om tystnadsplikt, utsätts man för kamraters hån, och man kan även förlora sina vänner. En artikel i tidskriften ’Teen berättar till exempel om en flicka vid namn Debbie som fick reda på att hennes vän Karen var snattare. I ett försök att hjälpa Karen beslöt sig Debbie för att tala om det för Karens föräldrar. Karen slutade tala med Debbie. Dessutom började Debbies andra vänner undvika henne och beskylla henne för att vara tjallare. ”Det var en förödmjukande upplevelse, och det gjorde verkligen ont”, säger Debbie.

Bör du säga något?

Lee riskerade också att få uppleva sådan förödmjukelse, men han beslöt sig för att handla. Lee säger: ”Mitt samvete höll på att göra mig tokig, eftersom jag visste att jag måste tala om det för någon!” Det här påminner om en händelse som finns omtalad i 1 Moseboken 37:2: ”När Josef var sjutton år gammal, hände det sig att han vallade får med sina bröder. ... Så bar då Josef fram en dålig rapport om dem till deras far.” (NW) Denna rapport gällde troligen inte någon liten angelägenhet, eftersom det hebreiska ord som har översatts med ”dålig” också kan betyda ”ond”. Josefs bröder kanske på något sätt höll på att äventyra familjens ekonomiska intressen. Hur det än var visste Josef att hans bröders andliga välfärd var i fara om han höll tyst.

Att se genom fingrarna med orätta handlingar eller ett oskriftenligt tänkesätt har liknats vid att försöka ignorera tandvärk. Man kan le och bära smärtan hur mycket som helst, men hålet i tanden försvinner inte för det. Man ger det bara en chans att bli större. Synd är på liknande sätt en nedbrytande, fördärvande kraft. Fördärv leder oundvikligen till ytterligare fördärv. (Galaterna 6:8) Med andra ord: om en vän som felar inte får hjälp — kanske i form av fast skriftenlig tuktan — kan han eller hon sjunka ännu djupare i det som är ont. — Predikaren 8:11.

Att dölja en väns orätta handlingssätt är således inte särskilt bra, utan kan i stället leda till obotlig skada. Det är därför inte underligt att Josef kände sig tvingad att rapportera sina bröders orätta handlingssätt. Hur är det med de kristna i vår tid? Bibeln ger oss uppmaningen: ”Bröder, även om en människa innan hon vet ordet av begår ett eller annat felsteg, skall ni som har andliga förutsättningar söka föra en sådan till rätta igen i en ande av mildhet.” (Galaterna 6:1) Du kan förståeligt nog känna att du inte har de andliga kvalifikationerna att hjälpa en felande vän till rätta. Men vore det inte förnuftigt att se till att saken rapporteras till någon som är kvalificerad att hjälpa? Att underlåta att göra så skulle till och med kunna göra dig delaktig i hans synder! (1 Timoteus 5:22; jämför 3 Moseboken 5:1.) Det skulle kunna sätta din egen lojalitet mot Gud och mot hans rättfärdiga normer i fråga. — Psalm 18:26, NW.

Tala med din vän

Det är således av mycket stor vikt att du talar med din vän och blottar hans fel. (Jämför Matteus 18:15.) Det kräver mod och frimodighet från din sida. Men bli inte förvånad om du möter ett visst motstånd, eftersom det är en mänsklig tendens att komma med ursäkter. Var bestämd, ge övertygande bevis för hans synd och tala om precis vad du vet och hur du fick reda på det. (Jämför Johannes 16:8.) Lova inte att ”inte tala om det för någon”, för ett sådant löfte skulle vara ogiltigt i Guds ögon. Han fördömer att man döljer ett orätt handlingssätt. — Ordspråksboken 28:13.

I Ordspråksboken 18:13 ges dock varningen: ”När någon svarar på en sak, innan han har hört den, så är det dårskap å hans sida och en förödmjukelse.” (NW) Det kanske har uppstått något missförstånd. Å andra sidan kanske din vän blir lättad över att hans problem kommer fram i ljuset och över att få någon att tala med och anförtro sig åt. Var därför en god lyssnare. (Jakob 1:19) Dämpa inte hans vilja att utgjuta sina känslor genom att använda fördömande uttryck som: ”Du borde inte ha ...”, eller: ”Om det hade varit jag, så skulle jag ha ...” Sådana uttryck bara förstärker vännens känslor av skuld och hjälplöshet. Att låta chockerad och säga sådant som: ”Men hur kunde du!” gör också bara en svår situation värre.

Påminn dig bibelns berättelse om Jobs tre ”vänner” som inte gjorde något annat än fördömde Job. Efter att ha utsatts för deras förödmjukande anklagelser sade Job: ”Den tröst ni ger är bara tortyr. Skall ni hålla på och prata för evigt? ... Om ni vore i mitt ställe och jag i ert ... , då skulle jag kunna styrka er med råd och tala tröstande till er.” (Job 16:1—5, Today’s English Version) Försök att visa empati och sätta dig in i hur din vän känner det. (1 Petrus 3:8) Det kan lägga band på vad du säger och hur du säger det.

Du kanske gör vad du kan för att uppmuntra din vän, men situationen kräver ofta mer hjälp än vad du är i stånd att ge. Insistera då på att din vän talar om det orätta för sina föräldrar eller för andra ansvariga vuxna. Och om din vän vägrar att göra det? Låt honom då få reda på att om han inte klarar ut saken inom en rimlig tidsperiod, så kommer du, som hans verklige vän, att vara tvungen att gå och tala med någon för att hjälpa din vän.

Att vara ”en sann vän”

I Ordspråksboken 17:17 får vi påminnelsen: ”En sann vän älskar alltid och är en broder som föds för tider av nöd.” (NW) Det är sant att din vän till en början kanske inte förstår varför du vidtog en sådan åtgärd, och han kanske inte uppskattar det. Han kan till och med bli upprörd och i obetänksamhet göra slut på er vänskap. Men grips inte av panik. Ge din vän tid att analysera sina känslor, tid att inse att du verkligen var intresserad av hans bestående bästa.

Låt oss nu återvända till Lees och Debbies fall. Lee berättar: ”Jag vet att jag gjorde rätt i att tala om det för någon. Mitt samvete kändes så mycket bättre, eftersom Chris fick den hjälp han behövde. Senare kom han och sade till mig att han inte var arg på mig för det jag gjorde, och det gjorde också att jag kände mig lättad.” Alla vänner kommer visserligen inte att reagera positivt. Debbie säger: ”Jag visste att jag inte kunde låta Karen fortsätta och kanske till och med sluta i fängelse som en ungdomsbrottsling.” Slutligen upphörde Karens vänner med de dumma kommentarerna. Debbie säger: ”Jag fick nya vänner. Jag överlevde, och jag lärde mig en hel del på kuppen.”

Om din vän fortsätter att förakta ditt modiga handlingssätt, var han eller hon uppenbarligen över huvud taget ingen verklig vän. Bland de sanna kristna finns det dock sådana som beundrar dina höga principer, och några av dem kanske till och med vill bli dina vänner av det skälet. Du kommer åtminstone att känna tillfredsställelsen av att veta att du har bevisat din lojalitet mot Gud och har visat dig vara en sann vän.

[Infälld text på sidan 19]

Om din vän inte själv vill skaffa hjälp, kan det bli nödvändigt för dig att ingripa för att hjälpa honom

[Bild på sidan 21]

Vad bör du göra, om du får reda på att en vän håller på att råka ut för allvarliga problem?