Del 7 - Det sista av de stora världsväldena

När Uppenbarelseboken skrevs för nästan 1.900 år sedan sades det att fem ”kungar”, eller världsvälden, redan hade kommit och försvunnit. Det var Egypten, Assyrien, Babylon, Medo-Persien och Grekland. Det sägs där att det sjätte, Rom, ännu ”är”, men det sjunde hade ännu inte kommit. (Uppenbarelseboken 17:10) Vilket var det sjunde världsväldet? Hur blev det till? Och vad kommer att följa efter det? Svaren på de här viktiga frågorna behandlas i den här artikeln.

HUVUDKONTURERNA av världshistorien under de senaste 2.500 åren meddelades i förväg i den mest spridda bok som världen någonsin har känt till. Men relativt få människor som har ett exemplar av den boken, bibeln, har någon aning om de häpnadsväckande upplysningar den innehåller.

Låt oss nämna ett exempel. Drygt 500 år före Jesu Kristi födelse nedtecknade profeten Daniel en av Gud inspirerad syn i vilken de stora världsväldena efter hans tid framställdes i bild i form av mäktiga djur. Varje djur hade de egenskaper som kännetecknade det världsvälde som det föreställde. Det mäktiga romerska riket beskrevs som ett väldigt djur ”mycket förskräckligt, fruktansvärt och starkt”. Daniel sade att ”det var olikt alla de förra djuren och hade tio horn”. — Daniel 7:2—7.

Det ”lilla hornet”

Med tiden växte det romerska riket och omfattade så småningom ett område som sträckte sig från Brittiska öarna ner över stora delar av Europa, hela vägen runt Medelhavet och bortom Babylon till Persiska viken. Det här mäktiga imperiet bröts slutligen upp i många nationer — i de ”tio horn” som Daniel såg.a Sedan såg Daniel att ”ett annat horn sköt upp, ett litet, för vilket tre av de förra hornen blev bortstötta”. (Daniel 7:8) Vad hade det här för innebörd?

Till Daniel sades det: ”De tio hornen betyder att tio kungar skall uppstå i det riket. Och efter dem skall uppstå en annan [det ”lilla hornet”], som skall vara olik de förra, och som skall slå ned tre kungar.” (Daniel 7:24) Vem var det ”lilla hornet”, och vilka var de tre kungar som han skulle ”slå ned”?

En ö längst uppe i det nordvästra hörnet av det romerska imperiet hade länge varit i utkanten av världshändelserna. Som en historieskrivare förklarade: ”På 1500-talet hade England varit en andra rangens nation. Dess rikedomar var obetydliga i jämförelse med Hollands. Dess befolkning var mycket mindre än Frankrikes. Dess väpnade styrkor (inklusive dess krigsflotta) var underlägsna Spaniens.” England byggde emellertid upp en krigsflotta av viss betydelse, och dess pirater och kapare började plundra Spaniens kolonier och dess skepp som var tungt lastade med dyrbarheter.

De tre hornen

År 1588 sände Filip II i Spanien spanska armadan mot sina engelska plågoandar. Den här flottan på 130 fartyg med drygt 24.000 man ombord seglade långsamt uppför Engelska kanalen, bara för att falla offer för motvindar och våldsamma stormar från Atlanten. I Modern Europe to 1870 (Det nutida Europa fram till 1870) skriver historikern Carlton Hayes att den händelsen ”på ett avgörande sätt markerade att överlägsenheten till sjöss hade övergått från Spanien till England”.

På 1600-talet byggde holländarna upp den utan all jämförelse största handelsflottan i världen. Deras fartyg behärskade haven, och de lånade ut sina vinster till regeringar i när och fjärran. Men tack vare sina växande kolonier bortom haven fick England övertaget även här.

På 1700-talet utkämpade engelsmännen och fransmännen strider på så vitt skilda platser som Nordamerika och Indien, vilket ledde till fördraget i Paris år 1763. Beträffande det fördraget skrev William B. Willcox i sin bok Star of Empire—A Study of Britain as a World Power (Imperiets stjärna — en undersökning av England som världsvälde) att även om fördraget föreföll vara en kompromiss, ”var det i själva verket ett erkännande av Englands nya ställning som den dominerande europeiska stormakten i världen utanför Europa”.

Andra historiker är av samma uppfattning och säger: ”Efter två århundraden av krigföring mot spanjorer, holländare och fransmän framträdde Storbritannien år 1763 som den främsta handels- och kolonialmakten i världen.” (Modern Europe to 1870) ”År 1763 uppnådde Brittiska imperiet en sådan dominans i världen att det tedde sig som ett återupplivat och utvidgat Rom.” ”Det steg fram ur krigen vid århundradets mitt som det största imperiet och den starkaste — och den mest grundligt hatade — stormakten i världen.” (James L. Stokesbury: Navy and Empire [Flottan och imperiet]) Ja, det ”lilla hornet” hade vuxit och blivit det sjunde världsväldet i bibelns historiska skildring.

Engelsmännen trängde fram längs Nilen och överskred Zambezifloden. De tog sig in i övre Burma, norra Borneo och besatte öar i Stilla havet. Dessutom koloniserade de Canada, Australien, Nya Zeeland och Nordamerikas östkust. ”Det romerska riket var ett slutet välde”, skriver James Morris i Pax Britannica. ”Det brittiska imperiet utbredde sig över hela jorden.” Det blev det största väldet i mänsklighetens historia och omfattade nästan en fjärdedel av jordens landyta och drygt en fjärdedel av dess befolkning. Det har sagts att solen aldrig gick ner inom dess besittningar.

Ett tvåmaktsvälde

I Uppenbarelseboken hade det här sjunde världsväldet också beskrivits som ett välde med ”två horn likt ett lamm”. (Uppenbarelseboken 13:11) Varför två horn? Eftersom det brittiska imperiet och den nya amerikanska nationen, som var förenade genom ett gemensamt språk, gemensamma principer och gemensam politisk inriktning, snart kom att samarbeta. De blev i många avseenden ett engelsktalande världsvälde som var ett tvåmaktsvälde.

William B. Willcox framhåller i Star of Empire att Förenta staterna under 1800-talet blev ”isolerat från Europa av den engelska flottan”. Han tillägger: ”Under ett århundrade kunde Förenta staterna i lugn och ro tillväxa och bli en stormakt utan att någonsin, utom under inbördeskriget, ha ägt en armé eller en krigsflotta, något som kännetecknade varje annan stormakt.” Amerika ”hade kunnat kosta på sig isoleringen, eftersom Royal Navy [engelska örlogsflottan] hade varit dess buffert mot europeiska makter”. Senare blev också Förenta staterna en stor militärmakt.

Ett framträdande exempel på Englands och Amerikas förenade aktiviteter inträffade den 6 juni 1944, när andra världskrigets förlopp förändrades i norra Europa. Den dagen invaderade 156.000 man engelska, amerikanska och andra allierade trupper den europeiska kontinenten. Denna förenade styrka stod under högsta befäl av en amerikansk general och under operativt befäl av en engelsk fältmarskalk — Eisenhower respektive Montgomery. Dessutom var de atombomber som gjorde slut på kriget med Japan ett resultat av en samordnad insats av engelska och amerikanska vetenskapsmän.

Som Los Angeles Times för 5 maj 1986 framhöll har England och Amerika även i fredstid samarbetat ”inom sådana känsliga områden som underrättelseverksamhet och kärnvapenteknik”. På senare tid har de tillsammans med Canada, Australien och Nya Zeeland ”delat in världen i ansvarsområden i syfte att samla in upplysningar för underrättelseverksamheten och har enats om att delge varandra även de allra hemligaste upplysningarna”. Tidningen sade att även om förhållandet ”inte alltid har varit friktionsfritt”, har ”förtroligheten varit mer framträdande än irritationsmomenten”.

De flesta av Englands kolonier har uppnått självständighet och har anslutit sig till Brittiska samväldet. Imperiet är kanske borta, men det anglo-amerikanska världsväldet består. Men det kommer att existera endast ”en kort tid” i jämförelse med de många århundraden som det föregående romerska riket utövade sin makt. — Uppenbarelseboken 17:10.

Ett nytt världsomfattande styre

Daniels profetia beträffande de stora världsväldena har i allt gått i uppfyllelse under en tidrymd av 2.500 år av världsligt styre — från tiden före år 500 f.v.t. ända fram till det sjunde världsväldet i vår tid. Därför kan vi hysa tillit till den återstående delen av profetian. Ett häpnadsväckande faktum är att den inte beskriver några fler världsvälden av mänskligt ursprung! Uppenbarelseboken anger också att det skulle röra sig om endast sju.b Vad kommer då att hända därefter?

Kapitel 7 i Daniel, som skildrar dessa världsvälden, fortsätter sedan med att beskriva något ännu mer häpnadsväckande — en stor förändring i fråga om det sätt på vilket världen skall styras! De bristfälliga regeringarna av mänskligt ursprung skall försvinna och ersättas av en rättfärdig himmelsk regering.

Daniel fick i sin syn se den storslagna himmelska tronen med ”den Gamle av dagar”, Jehova Gud. ”Någon lik en människoson” — den uppståndne Jesus Kristus — fördes fram inför honom.c Daniel berättar: ”Åt honom gavs herravälde och värdighet och kungarike, för att alla folk, folkgrupper och språk skulle tjäna just honom. Hans herravälde är ett till obestämd tid bestående herravälde som inte kommer att försvinna, och hans kungarike [till skillnad från bristfälliga regeringar av mänskligt ursprung] är ett kungarike som inte kommer att fördärvas.” — Daniel 7:9, 10, 13, 14, NW.

En tidigare profetia som Daniel hade fått och som avsåg samma världsvälden löd: ”I de kungarnas dagar kommer himlens Gud att upprätta ett kungarike som aldrig kommer att fördärvas. ... Det kommer att krossa och göra slut på alla dessa kungariken, och självt kommer det att bestå till obestämda tider. ... Och drömmen är tillförlitlig, och dess uttydning är trovärdig.” — Daniel 2:44, 45, NW.

Det här kungariket, en regering som Gud skulle upprätta, är det rike som Jesus lärde oss att be om. Han sade: ”Så här skall ni alltså bedja: ’Vår Fader i himlarna, må ditt namn bli helgat. Må ditt rike komma. Må din vilja ske, såsom i himmelen så också på jorden.’” — Matteus 6:9, 10.

Hur lyckliga kommer inte jordens invånare att vara under den regeringen! Det kommer att innebära en förändring från människans egennyttiga exploateringar till gudaktig rättvisa, från människans ofullkomliga sätt att gå till väga till Guds upphöjda normer. Vad bibeln säger om hur Riket kommer att utöva sitt styre blir behandlat i en kommande artikel i den här serien.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 26]

De allierades invasion i Europa den 6 juni 1944 var ett framträdande exempel på anglo-amerikanskt samarbete

[Bildkälla]

Foto: U.S. Coast Guard