Betel — en stad som blev känd för både gott och ont

BEROENDE på vad som händer i en stad kan den bli berömd eller kanske ökänd. Staden Betel är ovanlig på det sättet att den blev känd för både det som var gott och det som var ont. Patriarken Jakob kallade staden Betel, som betyder ”Guds hus”. Men tusen år senare kallade profeten Hosea staden Bet-Aven, dvs. ”Skadlighetens hus”. Hur förändrades den staden från gott till ont? Och vad kan vi lära av dess historia?

Betel började förknippas med Guds folk redan på Abrahams tid, så tidigt som år 1943 f.v.t., då staden var känd under sitt kanaaneiska namn, Lus. Den låg lite drygt en och en halv mil norr om Jerusalem i en bergstrakt. Föreställ dig Abraham och hans brorson Lot, när de från en utsiktsplats i närheten av Betel blickar ut över de bördiga slätterna i nedre Jordandalen. Abraham riktar taktfullt Lots uppmärksamhet på hur svårt det var att få tillräckliga betesmarker till deras stora hjordar och säger: ”Jag ber dig, låt inget gräl fortsätta mellan mig och dig och mellan mina herdar och dina herdar, för vi män är bröder. Är inte hela landet tillgängligt för dig? Var snäll och skilj dig från mig. Om du går åt vänster, då skall jag gå åt höger; men om du går åt höger, då skall jag gå åt vänster.” — 1 Moseboken 13:3–11.

Abraham hävdade inte sin rätt att som den äldre av de två få välja först, utan han lät i stället osjälviskt den yngre mannen Lot få välja den bästa delen. Vi kan efterlikna Abrahams fina inställning genom att vi i spända situationer talar lugnt och handlar osjälviskt och på så sätt undviker att saker och ting blir till stridsfrågor. — Romarna 12:18.

När Abrahams sonson Jakob många år senare övernattade vid Lus, hade han en märklig dröm. Han fick se ”en stege ställd på jorden, och dess topp nådde upp till himlarna; och se! det var Guds änglar som steg upp och ner på den. Och se! det var Jehova som stod ovanför den.” (1 Moseboken 28:11–19; jämför Johannes 1:51.) Drömmen hade stor betydelse. De änglar som Jakob fick se skulle betjäna honom, så att det löfte som Gud hade gett honom om en säd skulle uppfyllas. Att Jehova befann sig ovanför stegen visade att han skulle vägleda änglarna i deras arbete.

Denna försäkran om stöd från Gud gjorde starkt intryck på Jakob. När han vaknade upp ur drömmen, kallade han platsen Betel, som betyder ”Guds hus”, och avlade ett löfte till Jehova: ”Vad beträffar allt det som du kommer att ge mig, kommer jag ofelbart att ge tiondelen av det åt dig.”a (1 Moseboken 28:20–22) Eftersom Jakob insåg att allt som han skulle kunna komma att äga skulle komma från Gud, ville han visa sin tacksamhet genom att frikostigt ge tillbaka en del av det.

De kristna i våra dagar betjänas också av änglar. (Psalm 91:11; Hebréerna 1:14) De kan också visa sin uppskattning av alla välsignelser de får genom att ”flöda över av många tacksägelser till Gud”. — 2 Korinthierna 9:11, 12.

Så småningom blev Jakobs avkomlingar till en nation, och relativt tidigt under den nationens erövring av Kanaans land besegrade dess ledare, Josua, den hedniske kungen i Betel. (Josua 12:16) Under domartiden bodde profetissan Debora i närheten av Betel och meddelade Jehovas ord till folket. Samuel besökte också regelbundet Betel, när han dömde Israels nation. — Domarna 4:4, 5; 1 Samuelsboken 7:15, 16.

Betel blir ett centrum för avfällighet

Men sedan riket delats år 997 f.v.t., kom Betel inte längre att förknippas med ren tillbedjan. Kung Jerobeam gjorde i stället Betel till centrum för kalvdyrkan, och kalven skulle antagligen representera Jehova. (1 Kungaboken 12:25–29) Det var därför som Hosea, när han profeterade om förstöringen av Betel, talade om det som ”Bet-Aven”, vilket betyder ”Skadlighetens hus”. — Hosea 10:5, 8.

Men också efter det att Betel kommit att bli ett centrum för det som var andligen skadligt kan vi hämta viktiga lärdomar av händelser i samband med det. (Romarna 15:4) En sådan lärdom gäller en icke namngiven profet som sändes från Juda till Betel för att förutsäga att dess altaren skulle förstöras och dess präster dödas. Denne profet uttalade modigt en profetia inför Israels kung, Jerobeam, och nerkallade ont över altaret i Betel. Men trots att Jehova hade sagt till honom att han skulle återvända till Juda utan att vare sig äta eller dricka, var han sedan olydig mot Jehova genom att äta hos en gammal profet. Varför gjorde han då det? Jo, därför att den gamle profeten lögnaktigt hade påstått att en Jehovas ängel hade befallt honom att vara gästfri mot en medprofet. Att profeten från Juda på det här sättet var olydig ledde till en för tidig död för honom. — 1 Kungaboken 13:1–25.

Hur bör vi reagera om en medtroende föreslår att vi skall göra något som verkar tvivelaktigt? Kom ihåg att även ett välmenande råd kan bli till skada om det är orätt. (Jämför Matteus 16:21–23.) Om vi genom bön och studium av Jehovas ord söker vägledning av honom, kommer vi att undvika att begå samma tragiska misstag som den icke namngivne profeten. — Ordspråken 19:21; 1 Johannes 4:1.

Omkring 150 år senare kom profeten Amos också söderifrån till Betel för att profetera mot det. Amos fördömde sina fientliga åhörare, bland dem prästen Amazja, som högmodigt sade till Amos att ge sig av och förpassa sig ”bort till Judas land”. Men Amos meddelade oförskräckt prästen Amazja vilka olyckor som skulle komma att drabba hans hushåll. (Amos 5:4–6; 7:10–17) Amos exempel påminner oss om att Jehova kan ge sina ödmjuka tjänare mod. — 1 Korinthierna 1:26, 27.

Till slut rev den trogne kung Josia ner ”det altare som var i Betel” och brände upp ”offerhöjden” och ”malde den till stoft och brände upp den heliga pålen”. (2 Kungaboken 23:15, 16) De äldste i våra dagar kan efterlikna hans goda exempel genom att nitiskt följa anvisningarna från Gud och genom att ta ledningen i att hålla församlingen ren.

Dessa händelser i Betel ger en målande bild av vad som blir följden av att man lyder Jehova och av att man inte gör det, och de visar också vad rättfärdighet respektive ondska leder till. Långt dessförinnan hade Mose förelagt Israels nation följande val: ”Jag förelägger dig sannerligen i dag livet och vad gott är, och döden och vad ont är.” (5 Moseboken 30:15, 16) Genom att vi begrundar händelserna i Betel blir vi uppmuntrade att hålla oss till ”Guds hus”, en plats för sann tillbedjan, och inte till ”skadlighetens hus”.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 23]

Ruiner på platsen för Betel, där Jerobeam upprättade ett centrum för kalvdyrkan