Frambringar den sanna kristendomen fanatiker?

KRISTENHETEN har haft sina fanatiker — från människor som sätter eld på sig själva i politisk protest till personer som visar intolerans mot religiöst oliktänkande. Det första korståget anordnades till exempel på tillskyndan av katolska kyrkan för att befria Jerusalem från människor som kyrkan betraktade som otrogna. Det började med tre odisciplinerade pöbelhopar, vars våldsamma övergrepp inbegrep en pogrom mot judar i Rhenlandet. När de väpnade styrkorna i detta korståg lyckades inta Jerusalem, förvandlade dessa så kallade kristna soldater stadens gator till strömmar av blod.

I Wells’ Världshistoria skriver författaren om detta första korståg: ”Det blev ett ohyggligt slaktande; de besegrades blod rann i strömmar utför gatorna, tills det stänkte omkring hästarnas hovar. Vid nattens inbrott kommo korsfararna, ’snyftande under övermåttet av glädje’, efter att hava trampat i Guds vinpress fram till Graven och knäppte de blodiga händerna till bön.”

I ett senare korståg som anordnades på initiativ av påven Innocentius III blev de fridsamma albigenserna och valdenserna, som vände sig emot kyrkans dogmer och prästerskapets rikedomar och lyx, utsatta för blodiga förföljelser. Beträffande den fanatism som kom till uttryck gentemot dem skrev Wells: ”Det var nog för Lateranen, och nu få vi se Innocentius III predika korståg emot dessa olyckliga oliktänkande och tillåta rekrytering av allehanda lösdrivare och brottslingar, som skulle begå alla upptänkliga våldsdåd emot den franske konungens fredligaste undersåtar. Berättelserna om de grymheter och nedrigheter som utmärkte detta korståg, äro vida förskräckligare än någon redogörelse för hedningarnas våld mot kristna martyrer.”

Kristenhetens historia är full av redogörelser om fanatiker, och vanligtvis har dessa frambringat våldsam frukt. Vi kan därför dra slutsatsen att fanatism aldrig frambringar god frukt. Uppslagsverket New Standard Dictionary of the English Language (1929 års upplaga) ger följande definition av ordet fanatism: ”Överdrivet eller våldsamt nit.” Det övergår sedan till att illustrera detta med följande ord: ”Ingen period i historien ådagalägger ett större mått av grymhet, tygellöshet och fanatism än korstågen.”

Det är också intressant att lägga märke till den definition som ges av ordet ”fanatisk” i Webster’s Third New International Dictionary, 1961 års upplaga. Det sägs där: ”Fanatisk — latin: inspirerad av en gudomlighet. 1. besatt av eller såsom av en demon; i friare betydelse: förryckt, vanvettig, galen. 2. ledd, framkallad eller karakteriserad av alltför stort nit: överspänd, oresonlig; överdrivet entusiastisk, i synnerhet i religiösa frågor.” Med detta i tankarna — kan då sanna kristna sägas vara fanatiker?

Identifierade genom den frukt de frambringar

På samma sätt som ett träd identifieras genom den frukt det bär, så visar också resultaten av mänsklig verksamhet vad det är för slags människor som frambringar dem. Jesus Kristus, kristendomens grundare, framhöll detta. Han sade: ”Ett gott träd kan inte bära värdelös frukt, inte heller kan ett ruttet träd frambringa fin frukt. Av deras frukter skall ni alltså verkligen känna igen dessa människor.” — Matteus 7:18, 20.

Jesus grundade den sanna kristendomen som ett gott träd. Den kunde därför inte frambringa fanatismens dåliga frukter. Jesus uppmanade inte vid något tillfälle sina efterföljare att tillfoga varandra eller andra människor kroppslig skada. I stället citerade han ett av de två största buden och sade: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” (Matteus 22:39) Hans efterföljare skulle vara omtänksamma till och med mot sina fiender. Jesus sade: ”Fortsätt att älska era fiender, att göra gott mot dem som hatar er, att välsigna dem som förbannar er, att bedja för dem som förolämpar er.” — Lukas 6:27, 28.

Jesu sanna efterföljare gick ut bland människor av många olika nationaliteter, inte med eld och svärd, utan med Guds skrivna ord och ett fridsamt budskap. Inga väpnade styrkor åtföljde dem på deras färder till andra länder för att döda, tortera och våldta dem som inte ville genomgå det kristna dopet. Jesu lärjungar följde i stället hans eget fridsamma exempel genom att predika de goda nyheterna om Guds rike för alla människor och uppmuntra dem att begrunda de upplysningar som gavs dem från Skrifterna. Frukterna av deras arbete inbegrep Guds andes frukt — ”kärlek, glädje, frid, långmodighet, omtänksamhet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning”. — Galaterna 5:22, 23.

Det förhåller sig på samma sätt i våra dagar. Den sanna kristendomen frambringar fortfarande god frukt. Trädet, den kristna organisationen, som Jesus planterade för mer än 1.900 år sedan var ett gott träd, och det är fortfarande gott. Det kan därför omöjligen frambringa fanatismens dåliga, intoleranta och våldsamma frukter. Varför har då fanatismen kommit att bli så utbredd i kristenheten?

Aposteln Paulus visade att den tid skulle komma då efterhärmande kristna skulle framträda. De skulle vara kristna till namnet men inte leva upp till detta namn eller frambringa dess goda frukter. Han sade till de äldste från församlingen i Efesus: ”Jag vet att sedan jag gått bort, skall förtryckande vargar komma in bland er och skall inte behandla hjorden skonsamt, och mitt ibland er själva skall män uppstå och tala förvända ting för att dra bort lärjungarna efter sig.” (Apostlagärningarna 20:29, 30) Ur dessa avfällingars led uppstod kristenheten med dess hundratals motstridiga religiösa organisationer som lär ut ting som endast är föregivet kristna. I själva verket är det ”förvända ting”, mänskliga tankar och idéer och inte Guds ords sanning. Det är bland dessa falska kristna som fanatismens dåliga frukter har kommit till synes.

Är kristet nit detsamma som fanatism?

Det är sant att fanatism är en form av nit. Men fanatism är ett ”överdrivet eller våldsamt nit”, en ”oresonlig” nitälskan. Detta kan inte sägas om den sanna kristendomen.

I bibeln uppmanas de kristna gång på gång att vara resonliga. I Filipperna 4:5 heter det till exempel: ”Låt er resonlighet bli känd för alla människor.” De kristna får också rådet ”att inte bespotta någon, att inte vara stridslystna, att vara resonliga och lägga i dagen all mildhet mot alla människor”. — Titus 3:2.

Eftersom Jehovas vittnen besöker människor i deras hem för att tala om de goda nyheterna om Guds rike, skiljer de sig från flertalet av dem som påstår sig vara kristna. Att de visar sådant nit i den kristna tjänsten betyder inte att de är fanatiker. Det är ett skäligt och resonligt nit för ett verk som Jesus själv tog del i och befallde sina efterföljare att utföra. (Matteus 24:14; 28:19, 20) En person som avstår från många tidskrävande personliga aktiviteter för att kunna ägna så mycket tid som möjligt åt predikandet om Riket är inte fanatiker. Han visar i stället att han inser vikten av att hjälpa andra att lära känna Guds ords livgivande sanningar under den korta tid som återstår för detta arbete. Det är ett nit som är resonligt och nyttigt.

Detta arbete är inte någon fanatisk verksamhet som skadar andra människor, utan i stället bygger det upp tron på Gud och hans ord. Det ger hopp åt dem som är utan hopp, skänker befrielse från religiös vidskepelse och okunnighet och förvandlar ett stort antal omoraliska och våldsamma människor till moraliskt rena och fridsamma kristna. Dessa goda frukter tyder på en god organisation.

I mer än 200 länder bevarar Jehovas vittnen sin lojalitet mot Guds rike, trots att deras verksamhet är officiellt förbjuden i många länder. Deras lojalitet mot Gud, den universelle Suveränen, kan knappast betecknas som fanatism. Han är den högsta myndigheten, och när det uppstår en konflikt mellan hans lagar och dem som utfärdats av mänskliga regeringar, är sanna kristna förpliktade att lyda honom. När det gäller mänskliga styrelseformer, blir lokala lagar ibland ogiltigförklarade därför att de är i strid med federala lagar. För sanna kristna får mänskliga lagar på liknande sätt träda åt sidan när de är i strid med de lagar som stiftats av den universelle Suveränen, Jehova Gud. Eftersom sanna kristna inte kan lyda två motstridiga lagar samtidigt, följer de apostlarnas exempel. De sade: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” (Apostlagärningarna 5:29) Detta är inte fanatism, utan resonlighet.

Samma resonlighet ådagaläggs av Jehovas vittnen när det gäller firandet av nationella och religiösa högtider som är i strid med Guds ord. Att vägra delta i sådant firande som det stora flertalet människor i ett land tar del i är inte detsamma som fanatism. Att vittnena är annorlunda på grund av sitt religiösa samvete placerar dem i samma kategori som de första kristna, som inte tog del i firandet av den tidens populära högtider. Jehovas vittnen är också mer än villiga att ge ett skriftenligt skäl för sin vägran att delta. — 1 Petrus 3:15.

Somliga kan beteckna vittnena som fanatiker på grund av deras vägran att ta emot blodtransfusioner, en behandlingsform som anbefalls av de flesta läkare. Också härvidlag är det fråga om att lyda Guds lag. Jesu Kristi sanna efterföljare uppmanas att ”avhålla [sig] ... från blod”. — Apostlagärningarna 15:28, 29.

Är en person fanatisk bara därför att han för sitt samvetes skull vägrar att gå med på en medicinsk behandlingsform som för tillfället är populär? Somliga människor som inte är Jehovas vittnen vägrar att ta emot blod av fruktan för att ådra sig aids eller andra sjukdomar. Är det då oresonligt av vittnena att önska få en medicinsk behandling som inte kränker deras samvete?

Vilken slutsats bör vi då dra av detta? Att Jehovas vittnen inte är fanatiska bara därför att de skiljer sig från den stora massan och insisterar på att lyda Gud. Även om de har nitälskan för Gud, präglas de inte av ”överdrivet eller våldsamt nit” som skulle kunna tyda på demonpåverkan; inte heller ger deras nitälskan intryck av att vara ”förryckt, vanvettig” eller ”galen”. Aldrig någonsin övar de på grund av religiöst nit våld mot andra människor eller mot varandra. Tvärtom lyder de bibelns råd till sanna kristna: ”Håll frid med alla människor.” — Romarna 12:18.

Den kristna organisation som Jesus Kristus grundlade under det första århundradet som ”ett gott träd” frambringar således också i våra dagar endast god frukt. Den sanna kristendomen kan därför omöjligen frambringa fanatiker.

[Infälld text på sidan 30]

Det finns ingen anledning att betrakta Jehovas vittnen som fanatiker bara därför att de är nitiska i den kristna tjänsten