ARKELAUS

[Arkelạus] Betyder ”folkets härskare”.

Son till Herodes den store och hans fjärde hustru, Maltake. Arkelaus blev kung i Judeen medan Josef och Maria och barnet Jesus var i Egypten. När Josef och hans familj återvände från Egypten bosatte de sig utanför Arkelaus område, i Nasaret i Galileen, för att undgå hans tyranniska styre. (Mt 2:22, 23)

Herodes den store testamenterade herraväldet över Judeen, Samarien och Idumeen till sin son Arkelaus. Området var dubbelt så stort som det område han gav var och en av sina två andra söner, och det omfattade de viktiga städerna Jerusalem, Samaria, Joppe och Caesarea. Efter Herodes död trädde Arkelaus fram inför Augustus i Rom för att försöka befästa sin makt, och trots motstånd från bland andra en av sina bröder och en delegation av judar fick han behålla makten. Augustus gjorde honom emellertid inte till kung, utan till etnark, en vasallfurste av högre rang än en tetrark. Matteus säger emellertid med rätta att han ”härskade som kung”, för hären hade tidigare utropat honom till kung. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], Josephus, XVII, 194, 195 [viii, 2])

Arkelaus var en grym härskare och mycket illa omtyckt av judarna. När han vid ett tillfälle slog ner ett uppror lät han skoningslöst döda 3 000 av upprorsmännen på tempelområdet. Två gånger avsatte han översteprästen, och dessutom var hans skilsmässa och omgifte i strid med judisk lag. Judarna och samarierna sände flera klagomål till Augustus, och till slut undersöktes saken, vilket medförde att Arkelaus blev landsförvisad i sitt nionde eller tionde regeringsår. Judeen lydde därefter under romerska ståthållare. (Se HERODES nr 1 och 2.)