Varför jag lämnade prästämbetet för en bättre tjänst

JAG ordinerades till katolsk präst den 31 juli 1955 vid 24 års ålder. Det var höjdpunkten på 12 års undervisning vid ärkestiftsseminariet i Rachol i Goa i Indien. Vad hade väckt min önskan att bli präst?

Jag föddes i Bombay i Indien den 3 september 1930. Följande år fick min far pension, och familjen flyttade till Salvador do Mundo Bardez i Goa på Indiens sydvästkust. Jag var yngst av fyra barn. Redan från mina tidiga barnaår kom jag således att fostras i en portugisisk katolsk kultur, som har varit rådande i Goa sedan år 1510, då området koloniserades av Portugal.

Trogna sin övertygelse var mina föräldrar mycket nitiska katoliker, som varje år firade jul, fastan, påsk och helgdagar för att hedra jungfru Maria och olika ”helgon”. Prästerna som officierade vid dessa högtider fick ofta bo i vårt hem, ibland i mer än tio dagar åt gången. Vi hade därför ständig kontakt med dem, och de gjorde djupt intryck på mig som liten pojke.

Min tjänst i Goa, Salamanca och Rom

Jag började min prästtjänst med stor entusiasm och hade inga som helst tvivel på att katolska kyrkans läror och sedvänjor var sanna. Under mina sju första år som präst i Goa arbetade jag med sociala och själavårdande uppgifter vid Sankt Thomas’ kapell i Panaji, Goas huvudstad, samtidigt som jag hade en civil tjänst vid den portugisiska statens polytekniska institut — som en kombination av lärare och studierektor.

År 1962 fick jag förflyttning till universitetet i Salamanca i Spanien, där jag tog min doktorsexamen i juridik och kanonisk lag. En del av de ämnen som jag studerade under min juridiska utbildning, i synnerhet romersk rätt och den kanoniska lagens historia, sporrade mig att närmare undersöka hur katolska kyrkans konstitution utvecklats och hur påven, som Petrus’ efterträdare, kommit att få ”primatus jurisdictionis [högsta makten] över hela kyrkan”.

Till min stora glädje gjordes det nu anordningar för att jag skulle få doktorera i teologi i Rom, där jag skulle få möjlighet att lära mig mer om kyrkans hierarki. Jag flyttade till Rom sommaren 1965.

Just vid den tiden nådde det ekumeniska andra Vatikankonsiliet sin kulmen. I samband med mina teologistudier hade jag många intressanta samtal med teologer och ”konsiliefäder” som var kritiska mot de ultrakonservativa inom konsiliet. Jag hade också personliga kontakter med den dåvarande påven, Paul VI, i min egenskap av vice ordförande i Indiska prästförbundet i Rom.

Tidiga tvivel och konflikter

Under den period då jag hade dessa kontakter och arbetade på mina doktorsavhandlingar hade jag tillfälle att fördjupa min insikt i katolska kyrkans grundläggande uppbyggnad.a Trots protester från de konservativa inom konsiliet, som var vana vid den typ av absolut monarki som påven Pius XII (1939—1958) representerat, lyckades de liberala till sist få konsiliet att godkänna Den dogmatiska konstitutionen om kyrkan (med den latinska titeln Lumen Gentium, Folkens ljus). Det tredje kapitlet i detta dokument behandlade bland annat biskoparnas rätt att som kår ha del i påvens fullständiga och suveräna myndighet över kyrkan. Denna lära var djupt rotad i traditionen men ansågs kättersk och revolutionerande av de konservativa.

Jag ansåg att båda dessa uppfattningar var omöjliga att acceptera, eftersom de inte stämde överens med Bibelns sanning. De är en förvanskning av Matteus 16:18, 19 och rättfärdigar kyrkans alla oskriftenliga dogmer och doktriner, både i forntiden och i framtiden.b Jag lade märke till att de grekiska ord som används i denna bibeltext, pẹ·tra (femininum), som betyder ”en klippa”, och pẹ·tros (maskulinum), som betyder ”ett klippstycke”, ”en del av en klippa”, inte används synonymt av Jesus. Och om Petrus, i egenskap av klippan, hade varit överlägsen de övriga, som en hörnsten, skulle det inte längre fram ha förekommit några dispyter bland apostlarna om vem som var störst bland dem. (Jämför Markus 9:33—35; Lukas 22:24—26.) Paulus skulle inte heller ha vågat tillrättavisa Petrus offentligt för att han ”inte vandrade rätt enligt de goda nyheternas sanning”. (Galaterna 2:11—14) Jag kom till den slutsatsen att alla av anden pånyttfödda efterföljare till Kristus är likvärdiga ”stenar”, medan Jesus själv är grundhörnstenen. — 1 Korinthierna 10:4; Efesierna 2:19—22; Uppenbarelseboken 21:2, 9—14.

Ju högre upp jag kom i den akademiska och religiösa världen och ju mer tankeutbyte jag hade med andra, desto mer främmande blev jag för olika dogmer inom katolska kyrkan, i synnerhet för dem som hade att göra med prästens roll i förhållande till ”det heliga mässoffret” och ”nattvardens sakrament” — den så kallade transsubstantiationsläran.

Enligt katolskt språkbruk är ”det heliga mässoffret” en ständig åminnelse och ett blodlöst upprepande av Jesu offerdöd på ”korset”. Men de kristna grekiska skrifterna i allmänhet och Paulus’ brev till hebréerna i synnerhet visade enligt min uppfattning med all önskvärd tydlighet att Jesu offer var ett fullkomligt offer. Hans verk var fullständigt. Det varken krävde eller medgav några tillägg, upprepningar eller förbättringar. Hans offer frambars ”en gång för alla”. — Hebréerna 7:27, 28.

Mitt sökande efter sanningen fortsätter

För att pröva mig själv fortsatte jag att tjänstgöra i flera stift och ärkestift i Västeuropa, i New Yorks ärkestift och i Fairbanks stift i Alaska. Dessa nio år var en svår och prövosam tid i mitt sökande efter sanningen. Jag sysslade mest med administrativa frågor, kyrkorätt och juridiska angelägenheter. Jag försökte i största möjliga utsträckning hålla mig borta från liturgiska riter och ceremonier. Den största utmaningen var förrättandet av den dagliga mässan. Jag upplevde en allvarlig konflikt mellan olika känslor, eftersom jag inte trodde på vare sig ett blodlöst upprepande av Kristi offer eller transsubstantiationen eller det jordiska prästerskap som behövdes för att på ett giltigt och lagenligt sätt fullborda transsubstantiationens ”mysterium”.

Under andra Vatikankonsiliet förekom upprörda diskussioner om detta ”mysterium”. De liberala, med den holländska katolska hierarkin i spetsen, hävdade att det bara var fråga om en ”transsignifikation”, dvs. att brödet och vinet endast betyder eller representerar Kristi lekamen och blod. De ultrakonservativa, under ledning av den italienska katolska hierarkin, försvarade däremot mycket ivrigt läran om en ”transsubstantiation”, dvs. att brödet och vinet verkligen förvandlas till Kristi lekamen och blod genom de ”konsekrerande” ord som prästen uttalar under mässan. Som någon uttryckte det: ”I Holland förändras allting utom brödet och vinet, men i Italien förändras ingenting utom brödet och vinet.”

Jag lämnar kyrkan

Med tanke på sådana vanföreställningar om Kristus och hans evangelium kände jag mig fruktansvärt missmodig och besviken över att mitt mål att förhärliga Gud och rädda själar underminerades av falska läror. I juli 1974 drog jag mig slutligen tillbaka från aktiv tjänst och bad att få vara tjänstledig på obestämd tid. Det var ologiskt och oacceptabelt för mig att be om att få bli löst från mina löften inom ett prästadöme som inte hade någon biblisk grund. Från juli 1974 till december 1984 höll jag mig därför isolerad i religiöst avseende. Jag hade ingen kontakt med någon annan av kristenhetens religioner, eftersom ingen av dem delade mina invändningar mot treenigheten, själens odödlighet, tanken att alla rättfärdiga människor skall vinna evigt liv i himlen och läran om evig pina i ett brinnande helvete. Jag betraktade dessa läror som hedniska.

Inre frid och lycka

Min religiösa isolering upphörde i december 1984. Som chef för bokföringsavdelningen på ett företag i Anchorage i Alaska var jag tvungen att diskutera några fakturor med en av våra kunder, Barbara Lerma. Hon hade bråttom och sade att hon skulle gå på ett ”bibelstudium”. Uttrycket ”bibelstudium” väckte mitt intresse, och jag ställde henne några bibliska frågor. Snabbt och effektivt gav hon mig svar från Bibeln som ganska väl stämde överens med min egen uppfattning i lärofrågor. När Barbara märkte att jag hade fler frågor, sammanförde hon mig med Gerald Ronco, som arbetade vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Alaska.

De uppbyggande bibliska samtal som sedan följde skänkte mig inre frid och lycka. Det var sådana människor jag hade letat efter — Guds folk. Jag bad till Gud om vägledning och slöt mig efter någon tid till Jehovas vittnen som en odöpt förkunnare av de goda nyheterna. Jag blev verkligen förvånad när jag fick veta att organisationens högkvarter var beläget i Brooklyn i New York, bara några kilometer från Holy Family Church på Manhattan, där jag hade tjänstgjort (åren 1969, 1971 och 1974) som präst i Förenta nationernas katolska församling.

Min familj får hjälp att förstå sanningen

Efter att ha varit förbunden med Jehovas vittnen i Anchorage i sex månader flyttade jag till Pennsylvania den 31 juli 1985. Här hade jag privilegiet att få dela med mig av de goda nyheterna om Jehovas kungarike till min systerdotter, Mylene Mendanha, som studerade biokemi vid universitetet i Scranton. När Mylene fick veta att jag tänkte söka upp Jehovas vittnen blev hon mycket förvånad, eftersom hon hade fått den felaktiga uppfattningen att Jehovas vittnen var en sekt. Till en början sade hon emellertid ingenting till mig, eftersom hon respekterade mig som sin morbror och som präst och hade stor aktning för mina akademiska och kyrkliga meriter.

Följande söndag gick Mylene till katolska kyrkan för att höra mässan, och jag gick till Rikets sal för att vara med vid ett bibliskt föredrag och ett studium av Vakttornet. Samma kväll satt vi tillsammans och samtalade, hon med den katolska Jerusalem Bible och jag med Nya Världens översättning av den Heliga skrift. Jag visade henne namnet Jahve i hennes egen bibel och dess motsvarighet, Jehova, i Nya Världens översättning. Hon blev hänförd över att få veta att Gud har ett namn och att han vill att vi skall anropa hans namn. Jag förklarade också hur oskriftenliga sådana läror som de om treenigheten, transsubstantiationen och själens odödlighet är och visade henne skriftställen som belyser dessa ämnen. Hon blev helt enkelt förbluffad!

Mylene blev ännu mer intresserad, när jag talade om för henne att vi har hopp om att få leva för evigt på en paradisisk jord. Tidigare hade hon varit orolig för vad som skulle hända med henne vid döden. Hon tyckte att hon inte var tillräckligt helig för att komma direkt till himlen, men hon tyckte inte heller att hon var så ond att hon skulle kunna dömas till evig pina i ett brinnande helvete. Det enda alternativet som hon kunde tänka sig var därför skärselden, där hon skulle bli tvungen att tålmodigt vänta på att hon, med hjälp av mässor och de efterlevandes böner, med tiden skulle få komma till himlen. Men när jag hade läst och förklarat en rad skriftställen som beskriver hoppet om evigt liv på en paradisisk jord, var hon ivrig att få lära mer om dessa fantastiska goda nyheter. Mylene började besöka mötena i Rikets sal tillsammans med mig och avtalade om ett bibelstudium med vittnen på platsen. Kort därefter överlämnade vi våra liv åt Jehova Gud och blev döpta den 31 maj 1986.

Min familj, och i synnerhet då min äldste bror, Orlando, oroade sig mycket när de fick höra att jag hade lämnat prästyrket. Han kontaktade min syster Myra Lobo Mendanha, som emellertid lugnande sade: ”Vi behöver inte vara oroliga, för Alinio skulle säkert inte ha kastat bort 43 års hårt arbete utan mycket goda skäl.” I september 1987 flyttade Myra och hennes familj till Wisconsin, där jag hade bosatt mig. Jag hade inga som helst problem med att få dem att inse hur oskriftenliga många av katolska kyrkans läror och sedvänjor är. De var ivriga att få lära sig Bibelns sanning. Mylene och jag satte genast i gång ett bibelstudium med dem. När de senare flyttade till Orlando i Florida, fortsatte de sitt bibelstudium.

Den frid och lycka vi alla kände drev oss att dela med oss av de goda nyheterna om Jehovas kungarike till min äldsta syster, Jessie Lobo, som bor i Toronto i Canada. Hon hade fått besök av Jehovas vittnen år 1983, men eftersom hon hade en bror som var präst, trodde hon att ingenting kunde få henne att byta religion. När hon fyra år senare fann att jag hade blivit ett Jehovas vittne och att Myra och hennes familj var förkunnare av de goda nyheterna, kontaktade hon ett vittne, som genast ordnade med ett bibelstudium. Jessie döptes den 14 april 1990, och Myra, hennes man Oswald och deras dotter Glynis döptes den 2 februari 1991. De är alla mycket lyckliga över att få tjäna Jehova, den Högste.

De konservativa traditionalisterna och de reformvänliga liberalerna inom katolska kyrkan är säkert intelligenta människor. De tror att de gör Guds vilja. Men man kan inte komma ifrån det faktum att ”denna tingens ordnings gud har förblindat de icke troendes sinnen, för att det upplysande ljuset från de härliga goda nyheterna om Kristus, som är Guds avbild, inte skall stråla igenom”. (2 Korinthierna 4:4) Det är därför lätt att förstå att den här världens vishet är dårskap inför Gud. (1 Korinthierna 3:18, 19) Jag är verkligen tacksam och lycklig över att Jehova ”gör den oerfarne vis” genom exakt kunskap från sitt ord! — Psalm 19:7.

Mina 19 år av tjänst som katolsk präst tillhör det förgångna. Nu är jag ett vittne för Jehova. Det är min innerliga önskan att vandra på Jehovas vägar och följa hans Son, Jesus Kristus, vår Kung och Räddare. Jag skulle vilja hjälpa andra att lära känna Jehova, så att också de kan bli kvalificerade att vinna evigt liv på en paradisisk jord, till ära för den sanne Guden, Jehova. — Berättat av Alinio de Santa Rita Lobo.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 23]

.Guds kungarikes nycklar

Innebörden i uttrycket ”himlarnas kungarikes nycklar” framgår tydligt av den tillrättavisning som Jesus gav de religiösa ledarna: ”Ni har tagit bort kunskapens nyckel; själva har ni inte kommit in, och dem som var på väg in har ni hindrat!” (Lukas 11:52) Matteus 23:13 visar också att uttrycket ”kommit in” syftar på inträde i ”himlarnas kungarike”.

De nycklar som Jesus lovade ge Petrus var privilegiet att få sätta i gång ett unikt undervisningsprogram, som skulle ge enskilda individer speciella möjligheter att komma in i det himmelska kungariket. Petrus använde sig av detta privilegium vid tre tillfällen, för att hjälpa judar, samarier och hedningar. — Apostlagärningarna 2:1—41; 8:14—17; 10:1—48; 15:7—9.

Meningen med detta löfte var inte att Petrus skulle diktera för himlen vad som skulle eller inte skulle bindas respektive lösas, utan att Petrus skulle användas som ett redskap som himlen använde för att utföra tre speciella uppdrag. Jesus förblev således församlingens verkliga ”huvud”. — Jämför 1 Korinthierna 11:3; Efesierna 4:15, 16; 5:23; Kolosserna 2:8—10; Hebréerna 8:6—13.

[Bild på sidan 24]

Alinio de Santa Rita Lobo, som nu är ett Jehovas vittne