Bibelns syn

Äktenskapsbrott — Förlåta eller inte förlåta?

”FÖRLÅT om ni har något emot någon; för att er Fader som är i himlarna också måtte förlåta er era försyndelser.” (Markus 11:25) De här orden av Jesus väcker en del uppfordrande frågor i de fall då ett äktenskap skakas av ett äktenskapsbrott: Måste den oskyldiga kristna hustrun förlåta sin man och hålla äktenskapet intakt?a Äventyrar hon sitt eget goda förhållande till Gud, om hon beslutar sig för att skilja sig? Vi skall nu se hur Bibeln hjälper oss att besvara de här frågorna.

Måste man alltid förlåta?

Betyder Jesu ord, ”förlåt om ni har något emot någon”, att en kristen är tvungen att förlåta i alla situationer — även när en äktenskapspartner begår äktenskapsbrott? Jesu uttalande måste förstås i ljuset av andra uttalanden som han gjorde angående förlåtelse.

Vi lär oss en viktig princip angående förlåtelse av Jesu ord som finns nedtecknade i Lukas 17:3, 4: ”Om din broder begår en synd, ge honom då en förebråelse, och om han ångrar sig, så förlåt honom. Även om han syndar mot dig sju gånger om dagen och kommer tillbaka till dig sju gånger och säger: ’Jag ångrar mig’, skall du förlåta honom.” I fall av allvarlig synd uppmuntras helt visst den som blivit förorättad att försöka förlåta syndaren, om denne visar uppriktig ånger och sinnesändring. Det är på det här sättet Jehova ser saker och ting; om Gud skall förlåta oss, måste vi uppriktigt ändra sinne. — Lukas 3:3; Apostlagärningarna 2:38; 8:22.

Men detta visar också att om en man som har begått äktenskapsbrott inte ångrar sig och vägrar att ta ansvar för sin synd, är det förståeligt om den oskyldiga hustrun väljer att inte förlåta. — Jämför 1 Johannes 1:8, 9.

Förlåtelse — Vad blir följderna?

Hur bör man då se på saken om den som begått äktenskapsbrottet ångrar sig? När någon ångrar sig, finns det grund för förlåtelse. Men innebär förlåtelsen att den som har handlat orätt är fritagen från alla följder av sitt orätta handlingssätt? Låt oss se på några fall där Jehova har gett förlåtelse.

När israeliterna gjorde uppror sedan de hade lyssnat till de tio spejarna som avgav en dålig rapport om Kanaans land, vädjade Mose till Jehova: ”Jag ber dig, förlåt detta folks missgärning.” Jehova svarade: ”Jag förlåter verkligen enligt ditt ord.” Innebar detta att de som hade handlat orätt fritogs från alla följder av sina handlingar? Jehova fortsatte: ”Men alla de män som ... inte har lyssnat till min röst, de kommer aldrig att få se det land som jag med ed har lovat åt deras fäder.” (4 Moseboken 14:19—23) Jehova höll sitt ord; den äldre generationen — sånär som på Josua och Kaleb — fick aldrig se det utlovade landet. — 4 Moseboken 26:64, 65.

Ett liknande exempel är den ångerfulle kung David. När profeten Natan tillrättavisade honom för hans synd med Batseba, erkände han: ”Jag har syndat mot Jehova.” Natan sade därefter till David: ”Jehova i sin tur låter verkligen din synd gå förbi.” (2 Samuelsboken 12:13) Ja, även om Jehova förlät David, fick David under återstoden av sitt liv lida följderna av sin synd. — 2 Samuelsboken 12:9—14; se också 2 Samuelsboken, kapitel 24.

De här exemplen på hur Gud förlåter belyser en viktig lärdom: Vi kan inte synda ostraffat. (Galaterna 6:7, 8) Även om en ångrande syndare blir förlåten, blir han inte automatiskt besparad följderna av sitt orätta handlingssätt. Innebär detta att den oskyldiga hustrun kan förlåta sin man som har begått äktenskapsbrott — åtminstone i den bemärkelsen att hon inte hyser bittert agg — och ändå bestämma sig för att skilja sig från honom?

Förlåtelse och skilsmässa

Under sin jordiska tjänst talade Jesus vid tre tillfällen om skilsmässa. (Matteus 5:32; 19:3—9; Lukas 16:18) Intressant är att Jesus inte en enda gång vid något av de här tillfällena nämnde förlåtelse. I Matteus 19:9, till exempel, säger han: ”Vemhelst som skiljer sig från sin hustru, utom på grund av otukt, och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott.” Genom att säga ”utom på grund av otukt” erkände Jesus att sexuell omoraliskhet skulle ge den oskyldiga hustrun rätten, eller den skriftenliga ”grunden”, att skilja sig. Jesus sade emellertid inte att den oskyldiga hustrun skulle skilja sig. Men han gjorde en klar antydan om att hon kunde göra det.

Äktenskapet är ett band som binder två människor samman. (Romarna 7:2) Men när en av dem är otrogen, kan bandet klippas av. I sådana fall måste den oskyldiga hustrun fatta två beslut. För det första: Skall hon förlåta? Som vi har sett är en avgörande faktor i sammanhanget om den som har begått äktenskapsbrottet uppriktigt ångrar sig eller inte. När mannen visar ånger, kan den oskyldiga hustrun med tiden förlåta honom — åtminstone i den bemärkelsen att hon inte känner förbittring eller hyser agg.

Det andra beslutet är: Skall hon ta ut skilsmässa? Varför väcks den här frågan, om hon redan har förlåtit honom?b Ja, hur är det om hon har välgrundade skäl att vara orolig för sin egen och sina barns säkerhet, särskilt om hennes man tidigare har misshandlat dem? Eller hur är det om hon fruktar för att bli smittad av en sexuellt överförd sjukdom? Eller hur är det om hon djupt inom sig känner att hon inte längre kan lita på honom i ett förhållande som man och hustru, därför att han har svikit henne? I sådana situationer är det ganska förståeligt att den oskyldiga hustrun skulle kunna förlåta sin felande make (i den bemärkelsen att hon inte hyser agg) och ändå besluta sig för att skilja sig från honom, därför att hon inte önskar fortsätta att leva tillsammans med honom. Att hon inte hyser agg kan göra det lättare för henne att leva vidare. Det kan också hjälpa henne att hålla alla nödvändiga framtida kontakter med den som begått äktenskapsbrottet på ett hövligt plan.

Att bestämma sig för att skilja sig från en otrogen make är under alla omständigheter ett personligt beslut, något som den oskyldiga hustrun måste fatta sedan hon under bön noga har övervägt alla omständigheter. (Psalm 55:22) Andra har inte rätt att försöka kommendera eller pressa henne att bestämma sig för det ena eller det andra. (Jämför Galaterna 6:5.) Kom ihåg att Jesus inte sade vad den oskyldiga hustrun skulle göra. Det är därför uppenbart att de som väljer att skilja sig på rätta skriftenliga grunder inte är misshagliga i Jehovas ögon.

[Fotnoter]

[Bildkälla på sidan 10]

Life