En värld utan hat
FÖR omkring två tusen år sedan fanns det en minoritetsgrupp som var mycket hatad. Tertullianus beskriver den inställning som de flesta i romarriket hade till de första kristna: ”Om himlen inte ger något regn, om det inträffar en jordbävning, om hungersnöd eller pest bryter ut, ropar man genast: ’Kasta de kristna för lejonen!’”
Trots att de första kristna var så hatade, motstod de frestelsen att hämnas de orättvisor de utsattes för. I sin berömda bergspredikan hade Jesus Kristus sagt till dem: ”Ni har hört att det sades: ’Du skall älska din nästa och hata din fiende.’ Men jag säger er: Fortsätt att älska era fiender och att be för dem som förföljer er.” — Matteus 5:43, 44.
Enligt judarnas muntliga tradition var det rätt och riktigt att hata sin fiende. Jesus sade emellertid att vi måste älska våra fiender, inte bara våra vänner. Detta är svårt, men inte omöjligt. Att vi älskar våra fiender innebär inte att vi älskar alla deras gärningar eller handlingssätt. Det grekiska ord som Matteus här använder är avlett av substantivet a·gạ·pe, som betecknar en kärlek som verkar i överensstämmelse med principer. En person som lägger i dagen a·gạ·pe, kärlek byggd på principer, gör gott också mot en fiende som hatar honom och behandlar honom illa. Varför det? Därför att han på det sättet efterliknar Kristus och övervinner känslor av hat. En kännare av biblisk grekiska förklarar: ”[A·gạ·pe] gör det möjligt för oss att övervinna vår naturliga benägenhet för vrede och bitterhet.” Men kan detta verkligen fungera i dagens hatfyllda värld?
Det är sant att inte alla som påstår sig vara kristna är inställda på att följa Kristi exempel. Den senaste tidens grymheter i Rwanda har i många fall begåtts av människor som bekänner sig till den kristna läran. Pilar Díez Espelosín, en romersk-katolsk nunna som har arbetat i Rwanda i 20 år, återgav en betecknande händelse. En man gick fram till hennes kyrka och viftade med ett spjut som han tydligtvis hade använt. Nunnan sade till honom: ”Vad menar du med att gå omkring och döda folk? Tänker du inte alls på Kristus?” Han svarade att han gjorde det, och sedan gick han in i kyrkan, föll på knä och började ivrigt rabbla sina böner. Men när han var färdig, gick han ut igen och fortsatte att döda. ”Det visar att vi inte har undervisat människor ordentligt i Guds ord”, erkände nunnan. Att kyrkorna har misslyckats betyder emellertid inte att det är något fel på Jesu budskap. Känslor av hat kan övervinnas, när människor utövar den sanna kristendomen.
Hat förbyts i kärlek i ett koncentrationsläger
Max Liebster är en köttslig jude som överlevde Förintelsen. Även om hans efternamn betyder ”älskad”, har han fått mer än sin beskärda del av hat och ondska. Han berättar vad han fick lära sig om hat och kärlek i det nazistiska Tyskland:
”Jag växte upp i närheten av Mannheim i Tyskland på 1930-talet. Hitler påstod att alla judar var rika profitörer som hänsynslöst utnyttjade det tyska folket, men min far var i själva verket bara en enkel skomakare. Under inflytande av den nazistiska propagandan började emellertid våra grannar vända sig emot oss. När jag var i tonåren, grep en av byborna en dag tag i mig och smetade in min panna med grisblod. Denna kränkande handling var bara en försmak av vad som skulle komma. År 1939 arresterades jag av Gestapo, och alla mina ägodelar konfiskerades.
Från januari 1940 till maj 1945 kämpade jag för att överleva i fem olika koncentrationsläger: Sachsenhausen, Neuengamme, Auschwitz, Buna och Buchenwald. Min far, som också sändes till Sachsenhausen, dog under den svåra vintern 1940. Jag bar själv hans döda kropp till krematoriet, där en stor hög med lik väntade på att brännas. Allt som allt var det åtta medlemmar av min familj som dog i koncentrationslägren.
Bland fångarna var kapos ännu mer hatade än SS-männen. Kapos var fångar som samarbetade med SS-männen och därför fick vissa förmåner. De hade hand om matutdelningen, och de fick också utdela prygelstraff till andra fångar. Ofta uppträdde de på ett orättvist och egenmäktigt sätt. Jag tror nog att jag kan säga att jag hade goda skäl att hata både SS och kapos, men under min fångenskap lärde jag mig att kärlek har större kraft än hat.
Den styrka som de fångar som var Jehovas vittnen lade i dagen övertygade mig om att deras tro var grundad på Bibeln — och så småningom blev jag själv ett vittne. Ernst Wauer, ett vittne som jag träffade i koncentrationslägret Neuengamme, uppmanade mig att försöka uppodla samma sinnesinställning som Kristus hade. Som Bibeln uttrycker det: ’När han blev förolämpad, började han inte förolämpa tillbaka. När han led, började han inte hota, utan fortsatte att anförtro sig åt den som dömer rättvist.’ (1 Petrus 2:23) Jag försökte göra detsamma och överlåta hämnden åt Gud, som är allas domare.
Mina år i lägren lärde mig att människor ofta gör onda ting på grund av okunnighet. Inte ens alla SS-män var onda — en av dem räddade faktiskt mitt liv. Jag drabbades en gång av akut diarré och var så svag att jag inte orkade gå till fots från arbetet till lägret. Jag skulle egentligen ha skickats i väg till gaskamrarna i Auschwitz följande morgon, men en SS-man, som kom från samma del av Tyskland som jag, ingrep och hjälpte mig. Han ordnade så att jag fick arbeta i SS-männens egen cafeteria, där jag kunde vila upp mig lite tills jag var återställd. En dag erkände han för mig: ’Max, det känns som om jag befann mig på ett tåg som rusar fram i hög fart och är omöjligt att manövrera. Om jag hoppar av, kommer jag att bli dödad. Om jag stannar kvar, kommer jag att krascha!’
De här människorna var i lika stort behov av kärlek som jag. Det var faktiskt kärlek och medkänsla, jämte min tro på Gud, som gjorde det möjligt för mig att klara av de eländiga förhållandena i lägren och det ständiga hotet om avrättning. Jag kan knappast säga att jag klarade mig igenom den här tiden alldeles helskinnad, men de känslomässiga såren var minimala.”
Den värme och vänlighet som Max utstrålar än i dag, 50 år senare, vittnar vältaligt om sanningshalten i hans ord. Max’ fall är inte unikt. Han hade ett starkt skäl till att övervinna hatkänslor — han ville efterlikna Kristus. Andra, som också har format sitt liv efter Bibelns normer, har handlat på liknande sätt. Simone, ett Jehovas vittne från Frankrike, förklarar hur hon kom att inse vad osjälvisk kärlek verkligen innebär.
”Min mor, Emma, som blev ett Jehovas vittne strax före andra världskriget, lärde mig att människor ofta gör onda ting därför att de inte vet bättre. Hon förklarade att om vi hatar dem tillbaka, så är vi inte sanna kristna, eftersom Jesus sade att vi skall älska våra fiender och be för dem som förföljer oss. — Matteus 5:44.
Jag minns en situation som satte denna övertygelse på ett oerhört stort prov. Under nazisternas ockupation av Frankrike fick mor lida mycket på grund av en grannkvinna som bodde i samma hus. Hon anmälde min mor för Gestapo, och på grund av detta fick mor tillbringa två år i tyska koncentrationsläger, där hon var nära att dö. Efter kriget ville den franska polisen att mor skulle skriva under ett papper, där den här kvinnan anklagades för att ha samarbetat med tyskarna. Men min mor vägrade och sade att Gud är den som dömer både onda och goda. Några år senare drabbades den här kvinnan av en obotlig form av cancer. I stället för att känna skadeglädje ägnade min mor många timmar åt att göra hennes sista månader i livet så angenäma som möjligt. Jag kommer aldrig att glömma denna kärlekens triumf över hatet.”
De här två exemplen visar att kärlek grundad på principer besitter stor kraft, även när man drabbas av orättvisor. Bibeln säger emellertid att det finns ”en tid att älska och en tid att hata”. (Predikaren 3:1—8) Hur kan Bibeln säga så?
”En tid att hata”
Gud fördömer inte allt hat. Beträffande Jesus Kristus sägs det till exempel i Bibeln: ”Du älskade rättfärdighet, och du hatade laglöshet.” (Hebréerna 1:9) Att hata det som är orätt är emellertid en helt annan sak än att hata den person som begår det orätta.
Jesu exempel visar vilken balans som bör råda mellan kärlek och hat. Han hatade skrymteri, men han försökte hjälpa skrymtaktiga personer att ändra sitt tänkesätt. (Matteus 23:27, 28; Lukas 7:36—50) Han fördömde våld, men han bad för dem som avrättade honom. (Matteus 26:52; Lukas 23:34) Och trots att världen hatade honom utan orsak, offrade han sitt eget liv för att människovärlden skulle kunna vinna liv. (Johannes 6:33, 51; 15:18, 25) Han gav oss ett fullkomligt exempel på gudaktigt hat och kärlek grundad på principer.
Orättvisor kan få oss att bli djupt indignerade, precis som Jesus blev. (Lukas 19:45, 46) Som kristna har vi emellertid inte rätt att ta hämnden i egna händer. ”Återgälda ingen med ont för ont”, skrev Paulus till de kristna i Rom. ”Om möjligt, så långt det beror på er, håll frid med alla människor. Hämnas inte er själva. ... Låt dig inte övervinnas av det onda, utan fortsätt att övervinna det onda med det goda.” (Romarna 12:17—21) När vi vägrar att hysa agg eller att hämnas en oförrätt, då låter vi kärleken triumfera.
En värld utan hat
För att hatet skall kunna försvinna från vår värld måste miljontals människor förändra djupt rotade uppfattningar. Hur kan detta åstadkommas? Professor Ervin Staub ger följande rekommendation: ”Vi ringaktar dem som vi skadar och högaktar dem som vi hjälper. Allteftersom vår uppskattning av de människor vi hjälper ökar och vi erfar den tillfredsställelse som det skänker att hjälpa andra, börjar vi också betrakta oss själva som mer kärleksfulla och hjälpsamma. Ett av våra mål måste vara att skapa ett samhälle där människor i största möjliga mån gör saker och ting för andra.” — The Roots of Evil.
Om hatet skall kunna utrotas från jorden, måste vi med andra ord få till stånd ett samhälle där människor lär sig att älska genom att hjälpa varandra, ett samhälle där människor utplånar alla fientliga känslor som förorsakas av fördomar, nationalism, rasism och tribalism. Finns det något sådant samhälle? En man som själv har fått erfara vad hat vill säga under kulturrevolutionen i Kina berättar:
”När kulturrevolutionen började fick vi lära oss att det inte fanns någon plats för kompromisser i ’klasskampen’. Hat var den förhärskande tendensen. Jag blev ’rödgardist’ och började leta efter ’klassfiender’ överallt — till och med bland mina egna familjemedlemmar. Fastän jag bara var tonåring tog jag del i husundersökningar, där vi letade efter bevis på ’reaktionära’ tendenser. Jag ledde också ett offentligt möte, vid vilket en viss person utpekades som kontrarevolutionär. Ibland var emellertid dessa anklagelser baserade på personlig ovilja snarare än på politiska hänsyn.
Jag såg många människor — män och kvinnor, unga och gamla — tilldömas kroppsstraff, som med tiden blev allt grymmare. En av mina skollärare — en fin människa — tvingades tåga omkring på gatorna till allmänt beskådande, som om han hade varit en brottsling. Två månader senare hittades en annan aktad lärare i min skola död i Suzhoufloden, och min engelsklärare tvingades hänga sig. Jag var chockad och förbryllad. De här människorna var snälla och godhjärtade. Det var verkligen inte rätt att behandla dem på det här sättet! Jag bröt därför alla förbindelser med rödgardisterna.
Jag tror inte att den här perioden av hat, som under en kort tid uppfyllde Kina, var en isolerad händelse. Under det här seklet har hatet stuckit upp sitt otäcka huvud på många platser. Jag är emellertid övertygad om att kärleken kan besegra känslor av hat. Det är något som jag har sett med egna ögon. När jag började komma tillsammans med Jehovas vittnen, blev jag uppriktigt imponerad av den uppriktiga kärlek som de visade människor av olika raser och bakgrunder. Jag ser fram emot den tid då alla, som Bibeln utlovar, har lärt sig att älska varandra.”
Ja, Jehovas vittnens internationella brödraskap är ett levande bevis för att hatet verkligen kan utrotas. Vilken bakgrund Jehovas vittnen än har strävar de efter att ersätta fördomar och hat med ömsesidig respekt och att utplåna alla spår av tribalism, rasism och nationalism. En orsak till deras framgång är deras fasta beslutsamhet att efterlikna Jesus Kristus och lägga i dagen kärlek grundad på principer. En annan orsak är att de förtröstar på att Guds kungarike skall göra slut på alla orättvisor som de kan drabbas av.
Guds kungarike är den slutgiltiga lösningen när det gäller att åstadkomma en värld utan hat, en värld där det inte ens kommer att finnas något ont att hata. Denna himmelska regering, som i Bibeln beskrivs som ”nya himlar”, borgar för att det kommer att bli en värld som är fri från orättvisa. Den kommer att styra över ”en ny jord”, ett nytt jordiskt samhälle av människor som kommer att ha fått lära sig att älska varandra. (2 Petrus 3:13; Jesaja 54:13) Denna undervisning är redan i full gång, vilket Max, Simone och många andra kan vittna om. Den är en försmak av ett globalt undervisningsprogram som skall utrota hatet och dess orsaker.
Genom sin profet Jesaja talar Jehova om för oss vad resultatet kommer att bli: ”De kommer inte att göra skada eller vålla fördärv någonstans på hela mitt heliga berg; ty jorden kommer sannerligen att vara full av Jehovas kunskap, liksom vattenmassorna täcker havets botten.” (Jesaja 11:9) Gud själv kommer då att ha gjort slut på hatet. Det kommer i sanning att vara ”en tid att älska”.
[Bild på sidan 7]
Nazisterna tatuerade in ett fångnummer på Max Liebsters vänstra arm
[Bild på sidan 8]
Hat kommer snart att tillhöra det förflutna