Skall man hata sina fiender? Jesu ord om att man skall älska sina fiender är i full överensstämmelse med andan i Bibelns hebreiska skrifter. (Mt 5:44) Den trogne Job insåg att det skulle ha varit orätt av honom att känna skadeglädje om någon som hatade honom drabbades av olycka. (Job 31:29) Den mosaiska lagen föreskrev att israeliterna var förpliktade att komma andra israeliter till hjälp, också dem som de kanske betraktade som sina fiender. (2Mo 23:4, 5) I stället för att känna skadeglädje över fiendens olycka skulle Guds tjänare följa maningen: ”Om den som hatar dig är hungrig, ge honom bröd att äta, och om han är törstig, ge honom vatten att dricka.” (Ord 24:17, 18; 25:21)

En kristen däremot är förpliktad att älska sina fiender, dvs. dem som gör sig själva till hans personliga fiender. Den kärlek det handlar om (grek.: agạpē) är inte en känslobetonad kärlek som enbart grundar sig på personlig tillgivenhet, det man vanligtvis i första hand menar med begreppet kärlek, utan den grundar sig på ett medvetet och noga övervägt val att handla i enlighet med principer, plikt och anständighet och att göra det som är rätt med andras bästa för ögonen. Den sätter sig över personliga motsättningar och låter inte sådant leda till att man överger rätta principer och betalar med samma mynt. En Guds tjänare skall till och med be för dem som i okunnighet motarbetar och förföljer honom, i förhoppning om att deras ögon skall öppnas så att de förstår sanningen om Gud och hans avsikter. (Mt 5:44)