MATTEUS

[Mattẹus] Troligen en kortform av det hebr. namnet Mattitja, som betyder ”Jehovas gåva”.

En jude, också känd under namnet Levi, som blev en av Jesu Kristi apostlar och som skrev det evangelium som bär hans namn. Han var son till en man vid namn Alfeus och var tullindrivare innan han blev lärjunge till Jesus. (Mt 10:3; Mk 2:14; se TULLINDRIVARE.) Bibeln säger inte om Levi hade namnet Matteus också innan han blev en Jesu lärjunge, om han fick det när han blev lärjunge eller om han fick det av Jesus när han utvaldes till apostel.

Det tycks som om Matteus blev kallad tidigt under Jesu tjänst i Galileen (år 30 eller i början av år 31 v.t.). Matteus satt då vid ett tullkontor i eller i närheten av Kapernaum (Mt 9:1, 9; Mk 2:1, 13, 14), och han ”lämnade allting bakom sig, steg upp och började följa” Jesus. (Lu 5:27, 28) Kanske för att fira att han hade blivit kallad att följa Jesus ordnade han därefter ”en stor mottagningsfest” som både Jesus och hans lärjungar och även många tullindrivare och syndare var närvarande vid. Detta var något som gjorde fariséerna och de skriftlärda upprörda, och de började muttra över att Jesus åt och drack med tullindrivare och syndare. (Lu 5:29, 30; Mt 9:10, 11; Mk 2:15, 16)

När Jesus efter påsken år 31 utvalde de 12 apostlarna var Matteus en av dem. (Mk 3:13–19; Lu 6:12–16) Bibeln nämner vid flera tillfällen apostlarna som grupp, men Matteus nämns inte vid namn igen förrän efter Jesu himmelsfärd. Matteus såg den uppståndne Jesus Kristus (1Kor 15:3–6), fick avskedsförmaningar av honom och såg honom stiga upp till himlen. Efter detta återvände han och de andra apostlarna till Jerusalem, där de kom tillsammans i ett ”rum på övervåningen”, och det nämns uttryckligen att Matteus var bland dem. Han måste således ha varit en av de omkring 120 lärjungar som fick den heliga anden på pingstdagen år 33. (Apg 1:4–15; 2:1–4)