”Varje kista var avsedd för ett särskilt ändamål, vilket angavs genom en inskription på det hebreiska språket. Inskriptionen på den första kistan löd: Nya siklar; det vill säga siklar som var avsedda för utgifterna under det innevarande året. Den andra: Gamla siklar; det vill säga siklar som skulle gå till utgifter under det föregående året. Den tredje: Turturduvor och ungduvor; de pengar som lades i denna kista var det pris som betalades av dem som var förpliktade att offra två turturduvor eller två ungduvor, den ena som brännoffer och den andra som syndoffer. Ovanför den fjärde kistan stod skrivet: Brännoffer; dessa pengar täckte utgifterna för de andra brännoffren. Den femte bar inskriptionen: Ved och innehöll gåvor från de troende för inköp av ved till altaret. Den sjätte: Rökelse (pengar att köpa rökelse för). Den sjunde: För det allraheligaste (pengar för nådastolen). De sex övriga kistorna bar inskriptionen: Frivilliga offergåvor.”

Lagen krävde också att folket skulle frambära olika offer för egen räkning. Somliga var avsedda för synder som man hade begått, andra för ceremoniella ändamål, och ytterligare andra tjänade som ett uttryck för deras hängivenhet och tacksamhet. De kistor som bar inskriptionerna ”Turturduvor och ungduvor” och ”Brännoffer” var avsedda för sådana ändamål. ”I Trumpet III”, sägs det i boken The Temple, Its Ministry and Services (Templet, dess prästerskap och tempelsysslor), ”lade de kvinnor som måste frambära turturduvor som brännoffer och syndoffer ner en motsvarande summa i pengar, och dessa pengar togs dagligen ut ur bidragsbössan, varefter man offrade det antal turturduvor som svarade mot denna summa.” Det är troligt att det var detta som föräldrarna till den nyfödde Jesus gjorde. — Se Lukas 2:22—24; 3 Moseboken 12:6—8.