Hon var inte för gammal för att tjäna Jehova
MÅNGA äldre människor tycker att deras återstående levnadsdagar erbjuder föga hopp om glädje. En berömd äldre skådespelerska sade: ”Jag har rört till mitt liv, och det är för sent att göra någon förändring. ... När jag går i min ensamhet, tänker jag tillbaka på mitt liv, och jag blir inte lycklig, när jag tänker på hur jag levt det. ... Jag är rastlös och ur stånd att slå mig till ro.”
En gammal kvinna som levde för nästan 2.000 år sedan hade inga sådana problem. Hon var änka och 84 år gammal men aktiv, lycklig och gynnad av Gud på ett underbart sätt. Hon hette Hanna, och hon hade en speciell orsak till glädje. Vad var det för orsak?
”Aldrig ... borta från templet”
Evangelisten Lukas gör oss bekanta med denna Hanna. Han skriver: ”Nu fanns där en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Asers stam” i Israel. Som profetissa hade hon Guds heliga andes gåva, hans verksamma kraft, i en speciell bemärkelse. Och Hanna hade vid ett beaktansvärt tillfälle en utomordentlig möjlighet att profetera.
Lukas berättar: ”Denna kvinna hade uppnått hög ålder och hade efter sin tid som jungfru levt tillsammans med en äkta man i sju år, och hon var änka nu åttiofyra år gammal.” (Lukas 2:36, 37) Troligtvis blev Hanna änka redan då hon var ganska ung. Kristna änkor i alla åldrar vet hur hjärtslitande det är att mista en älskad man i döden. Men liksom många gudfruktiga kvinnor i våra dagar lät inte Hanna denna sorgliga erfarenhet hindra hennes tjänst för Gud.
Lukas berättar att Hanna ”aldrig var borta från templet” i Jerusalem. (Lukas 2:37) Hon uppskattade intensivt de välsignelser som tjänsten i Guds hus medförde. Hennes handlingar avslöjade att hon, liksom Israels psalmdiktande kung David, bad Jehova om ett enda ting. Vad var det? David sjöng: ”Ett har jag bett Jehova om — det är vad jag kommer att söka: att få bo i Jehovas hus alla mina livsdagar, för att betrakta Jehovas ljuvlighet och för att se med uppskattning på hans tempel.” (Psalm 27:4) Även på detta sätt liknar Hanna kristna kvinnor i dag som gläder sig åt att regelbundet församlas till Jehovas tillbedjans plats.
Hanna ägnade Jehova helig tjänst natt och dag. Hon gjorde så ”med fastor och ödmjuka böner” som var yttringar av sorg och uppriktig längtan. (Lukas 2:37) Hannas fastor och ödmjuka böner till Jehova Gud skulle mycket väl kunna bero på att judarna i flera hundra år hade lytt under hedniska makter och att det religiösa förfallet hade trängt fram ända till templet och prästerskapet. Men hon hade också skäl till att vara glad, i all synnerhet över det speciella som hade hänt en händelserik dag år 2 f.v.t.
En oväntad välsignelse
Denna synnerligen betydelsefulla dag fördes barnet Jesus till Jerusalems tempel av sin mor, Maria, och sin adoptivfar, Josef. Den åldrige Simeon såg det lilla barnet och uttalade profetiska ord vid detta tillfälle. (Lukas 2:25—35) Hanna befann sig i templet som hon brukade göra. Lukas berättar: ”Just i den stunden närmade hon sig.” (Lukas 2:38) Tänk så hänförd Hanna måste ha varit när hennes åldrande ögon fick skåda den kommande Messias!
Fyrtio dagar tidigare hade Guds ängel överraskat herdarna nära Betlehem med orden: ”Se! jag förkunnar för er goda nyheter om en stor glädje som allt folket skall få, därför att i dag har det åt er fötts en Räddare, som är Kristus, Herren, i Davids stad.” En hop av den himmelska hären lovprisade Jehova och tillade: ”Ära i höjderna där ovan åt Gud, och på jorden frid bland människor som åtnjuter hans godvilja.” Nu kände Hanna sig på liknande sätt manad att vittna om den som skulle bli Messias! — Lukas 2:8—14.
När Hanna fick se det lilla barnet Jesus, började hon ”frambära tack till Gud och tala om barnet till alla som väntade på Jerusalems befrielse”. (Lukas 2:38) Liksom den åldrige Simeon, som också fick privilegiet att se det nyfödda barnet Jesus i templet, hade Hanna säkerligen längtat efter, bett om och väntat på den utlovade Befriaren. Den glada nyheten att Jesus var den som man väntade på var så fantastisk att hon inte kunde behålla den för sig själv.
Vad gjorde Hanna, även om hon kanske inte trodde att hon skulle leva när Jesus hade blivit vuxen? Hon vittnade med glädje för andra om den befrielse som skulle åstadkommas genom den kommande Messias.
Hanna utgör ett fint föredöme
Hur många religiösa människor i världen skulle avge ett sådant vittnesbörd eller fortfarande göra tjänst natt och dag vid 84 års ålder? Troligen skulle de ha begärt att få pension flera år tidigare. Hanna och Simeon var annorlunda. De är goda föredömen för alla äldre tjänare åt Jehova. Ja, de älskade Jehovas tillbedjans hus och lovprisade honom helhjärtat.
Hanna är ett utomordentligt exempel på en gudaktig änka. Lukas’ beskrivning av denna ödmjuka gamla kvinna stämmer verkligen väl överens med de kvalifikationer som anges i 1 Timoteus 5:3—16 för en värdig änka. Där skriver Paulus att en sådan änka ”håller ut i ödmjuka vädjanden och böner natt och dag”, är ”en enda mans hustru” och ”flitigt har ägnat sig åt allt gott verk”. Just en sådan kvinna var Hanna.
Även i våra dagar finner vi trogna äldre änkor som utför helig tjänst natt och dag i tusentals församlingar av Jehovas vittnen runt om på hela jorden. Vi uppskattar verkligen att ha dessa Hannaliknande kvinnor mitt ibland oss!
Även vid mycket hög ålder kan både män och kvinnor överlämna sig åt Gud och symbolisera detta genom dop i vatten. Ingen är för gammal för att tjäna Jehova och att vittna om det messianska kungariket som nu är upprättat i himlarna och som snart skall medföra rika välsignelser för lydiga människor. Gamla människor som nu gör helig tjänst för Gud kan vittna om att de fått Jehovas välsignelse, liksom Hanna blev särskilt välsignad för flera hundra år sedan. Hon var inte för gammal för att tjäna Jehova och lovprisa hans heliga namn — och det är verkligen inte dessa heller.