Är du förlåtande?

BILL och hans 16-åriga dotter Lisa hade svårt att komma överens. Även mindre kontroverser dem emellan urartade ofta till högljudda gräl. Till sist blev situationen så spänd att Lisa blev tillsagd att flytta hemifrån.a

Efter någon tid insåg Lisa att hon hade handlat fel och sökte sin fars förlåtelse. Men i stället för att överse med Lisas tidigare felsteg avvisade hennes förbittrade far hennes försök att stifta fred. Tänka sig! Han ville inte visa barmhärtighet mot sin egen dotter!

För många hundra år sedan dömdes en oförvitlig man till döden för ett brott som han inte hade begått. Vittnen trädde upp och vittnade falskt mot honom, och politiska befattningshavare blundade för det som skedde och vägrade att skipa rättvisa. Denne oskyldige man var Jesus Kristus. Strax innan han dog, sade han i bön till Gud: ”Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör.” — Lukas 23:34.

Jesus förlät villigt, av hela sitt hjärta, och hans efterföljare uppmanades att efterlikna honom i det avseendet. (Efesierna 4:32) Men många människor är som Bill och vägrar hjärtlöst att förlåta andra. Hur är det med dig? Är du villig att förlåta andra när de försyndar sig mot dig? Och hur är det med allvarliga synder? Måste man förlåta dem också?

Att vara förlåtande — en utmaning

Att förlåta andra är inte alltid lätt. I dessa kritiska tider har mänskliga relationer kommit att bli alltmer problematiska och stressfyllda, i synnerhet inom familjen. Den kristne aposteln Paulus framhöll för länge sedan att sådana förhållanden skulle vara rådande i ”de sista dagarna”. Han sade: ”Människorna skall vara egenkära, penningkära, inbilska, övermodiga, ... utan kärlek till det goda, förrädare, egensinniga, uppblåsta av högmod.” — 2 Timoteus 3:1—4.

Vi konfronteras därför ständigt med yttre krafter som prövar vår förmåga att förlåta andra. Dessutom måste vi också kämpa mot krafter i vårt inre. Paulus sade beklagande: ”Det goda, som jag gärna vill, gör jag inte, utan det onda, som jag inte vill, det utövar jag. Om nu det som jag inte vill är det som jag gör, så är det inte längre jag som frambringar det, utan synden som bor i mig.” (Romarna 7:19, 20) Till följd av detta är många av oss inte så förlåtande som vi skulle önska att vi var. Nedärvd ofullkomlighet och synd utövar ett starkt inflytande på oss alla och gör oss ibland okänsliga för våra medmänniskors svagheter.

En kvinna som uppmuntrades att förlåta en annan person en mindre försyndelse svarade: ”Ingen är värd den ansträngning som krävs för att förlåta.” Ytligt sett kan en sådan kommentar verka kall och hjärtlös, rentav cynisk. Men om vi ser lite djupare, finner vi att den avslöjar den frustration som många känner inför en värld som de betraktar som självisk, kärlekslös och fientlig. En man sade: ”Människor utnyttjar en om man förlåter dem. De bara trampar på en.”

Det är därför inte så underligt att det är svårt att uppodla en förlåtande inställning i dessa sista dagar. Men Bibeln uppmanar oss ändå att välvilligt förlåta andra människor. (Jämför 2 Korinthierna 2:7.) Varför bör vi vara förlåtande?

[Fotnoter]