Bibelns syn

Ger självmord något hopp om en uppståndelse?

DEN tragiska nyheten om ett självmord betyder inte att ett kapitel i släktingars och vänners liv är slut. Det är början på ett nytt — ett kapitel av blandade känslor av medlidande och vrede, sorg och skuld. Dessutom uppkommer frågan: Finns det något hopp för den vän som tog sitt liv?a

Även om självförvållad död aldrig är försvarbart, aldrig rätt, höll Paulus ändå fram ett underbart hopp som även innefattar somliga orättfärdiga människor. Han sade till en romersk domstol: ”Jag har ett hopp till Gud ... att det skall komma att bli en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga.” — Apostlagärningarna 24:15.

Trots detta har många teologer under lång tid avfärdat varje antydan om att en uppståndelse för de orättfärdiga skulle kunna erbjuda något hopp för sådana som begår självmord. Varför det?

Teologerna motsäger uppståndelsehoppet

På 1500-talet identifierade William Tyndale en del av problemet i förordet till sin bibelöversättning: ”Genom att placera de avlidnas själar i himmelen, helvetet eller skärselden förstör man de argument med vilka Kristus och Paulus bevisar att det finns en uppståndelse.” Ja, för hundratals år sedan införde prästerskapet ett obibliskt begrepp: odödliga själar som lämnar kroppen vid döden och direkt beger sig till himmelen, skärselden, limbus eller helvetet. Detta begrepp kolliderade med bibelns tydliga lära om en framtida uppståndelse. Det är som baptistpastorn Charles Andrews frågade: ”Om själen redan befinner sig i lycksalighet i himmelen (eller redan grillas rättmätigt i helvetet), vilket behov finns det då av något mer?” Han tillade: ”Denna inre motsägelse har funnits kvar och har hemsökt de kristna århundradena igenom.”

Ett resultat av sådana felaktiga läror är att ”kyrkan alltsedan Augustinus’ tid [354—430 v.t.] har stämplat självmord som synd”, säger Arthur Droge i Bible Review för december 1989, ”en synd utan hopp om försoning, i likhet med avfällighet och äktenskapsbrott”.

Den hårda domen att vara ”utan hopp om försoning”, eller hopplöst överlämnad åt helvetets eld, förde läran om en dom i dödsögonblicket till denna föga välgrundade ytterlighet. Tidskriften National Catholic Reporter medger: ”Två av kyrkans största lärofäder for ut mot självmord — Augustinus stämplade det som ’avskyvärd och förhatlig ondska’, och Tomas av Aquino förklarade att det var en dödssynd (oförlåtlig synd) mot Gud och mot samhället — men inte alla kyrkans män har instämt i detta.”  

Vi kan lyckligtvis undkomma denna ”inre motsägelse” genom att godta två bibliska sanningar som stämmer överens med varandra. För det första: ”Den själ som syndar — den själv kommer att dö.” (Hesekiel 18:4, NW) För det andra är det sanna hoppet för döda själar (människor) att få liv igen genom ”en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga”. (Apostlagärningarna 24:15) Vad kan man då rimligen förvänta när det gäller människor som begår självmord?

En orättfärdig som kommer att bli uppväckt

Jesus sade till en brottsling som var dömd till döden: ”Du skall vara med mig i paradiset.” Mannen var orättfärdig — inte en förvirrad självmordskandidat, utan en lagbrytare — skyldig, enligt vad han själv öppet medgav. (Lukas 23:39—43) Han hade inget hopp om att få komma till himmelen för att regera med Jesus. Det paradis i vilket denne tjuv kunde hoppas få komma till liv igen måste alltså vara den vackra jorden under Jehovas rikes styre. — Matteus 6:9, 10; Uppenbarelseboken 21:1—4.

I vilket syfte kommer Gud att uppväcka denne brottsling? För att skoningslöst kunna anklaga honom för hans gamla synder? Knappast, eftersom det sägs så här i Romarna 6:7, 23: ”Den som har dött har nämligen blivit frikänd från sin synd”, och ”den lön synden betalar ut är död”. Även om hans forna synder inte kommer att läggas honom till last, kommer han dock fortfarande att behöva återlösningen för att kunna upplyftas till fullkomlighet.

Därför var det felaktigt och missvisande av teologen Albert Barnes att påstå följande: ”De som har gjort onda ting skall bli uppresta för att bli dömda — fördömda. Detta kommer att vara avsikten med deras uppresande; dess enda syfte.” Hur ovärdigt en rättvisans och kärlekens Gud! En uppståndelse till liv på en paradisisk jord kommer i stället att ge denne tidigare brottsling (och andra orättfärdiga människor) ett gyllene tillfälle att bli dömda i enlighet med vad de gör efter sin uppståndelse. — 1 Johannes 4:8—10.

En barmhärtig möjlighet

Förtvivlade vänner till någon som begått självmord kan således finna tröst i vetskapen om att ”Jehova [har] visat barmhärtighet mot dem som fruktar honom. Ty han själv känner väl vår utformning och kommer ihåg att vi är stoft.” (Psalm 103:10—14, NW) Endast Gud kan helt och fullt uppfatta vilken roll mentalsjukdom, extrem stress eller kanske genetiska defekter kan spela vid en ”självmordskris” som, enligt vad National Observer påpekade, ”inte är ett livslångt karaktärsdrag, utan ofta handlar om enbart minuter eller timmar”. — Se Predikaren 7:8 (NW).

Det är sant att den som tar sitt liv berövar sig själv möjligheten att ångra sitt självmord. Men vem kan säga om någon som drivits till självmord inte kunde ha ändrat sinne, om hans ödesdigra försök hade misslyckats? En del ökända mördare har faktiskt ändrat sig och fått Guds förlåtelse under sin livstid. — 2 Kungaboken 21:16; 2 Krönikeboken 33:12, 13.

Eftersom Jehova har betalat ”en lösen i utbyte mot många”, har han rätt att utsträcka sin barmhärtighet också till somliga självmördare, genom att uppväcka dem och ge dem den dyrbara möjligheten att ”ändra sinne och vända sig till Gud genom att utföra gärningar som svarar mot sinnesändringen”. — Matteus 20:28; Apostlagärningarna 26:20.

Den ansvarsfulla, skriftenliga synen på livet

Livet är en gåva från Gud, inte något att missbruka eller själv göra slut på. (Jakob 1:17) Därför uppmuntrar bibeln oss att inte betrakta oss själva som odödliga själar, utan som värdefulla skapelser av den Gud som älskar oss, som sätter värde på att vi finns till och som med glädje ser fram emot tiden för uppståndelsen. — Job 14:14, 15.

Kärleken gör att vi tydligare kan inse att självmord — även om man undslipper sina egna bördor — bara hopar fler problem på nära och kära som lämnats kvar. Vad beträffar någon som i hastigt mod tagit sitt liv, kan inte vi människor döma i frågan om han skall få en uppståndelse eller inte. Hur klandervärd var han? Endast Gud ”utforskar alla hjärtan ... och varje benägenhet hos tankarna”. (1 Krönikeboken 28:9, NW) Men vi kan tryggt lita på att ”han som är hela jordens domare” kommer att göra vad som är kärleksfullt, rättvist och rätt! — 1 Moseboken 18:25.

[Fotnot]

[Bildkälla på sidan 22]

Kollektie Rijksmuseum Kröller-Müller, Otterlo