De gjorde Jehovas vilja

Jesus sänder ut 70 lärjungar

DET var på hösten år 32 v.t. Det var bara sex månader kvar till Jesu död. För att öka takten i predikoarbetet och ge ytterligare övning åt en del av sina efterföljare valde Jesus därför ut 70 lärjungar och ”sände ut dem två och två framför sig till varje stad och ort, dit han själv stod i begrepp att gå”. — Lukas 10:1.a

Jesus sände ut sina lärjungar ”framför sig” för att människor, när han själv besökte dem, snabbare skulle kunna bestämma om de var för eller emot Messias. Men varför sände han ut dem ”två och två”? Det var tydligtvis för att de skulle kunna vara till uppmuntran för varandra, när de mötte motstånd.

Jesus betonade att predikoarbetet var brådskande, när han sade så här till sina efterföljare: ”Skörden är verkligen stor, men arbetarna är få. Be därför ivrigt skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” (Lukas 10:2) Jämförelsen med en skörd var väl vald, eftersom varje dröjsmål vid skördetid kunde medföra att värdefull gröda fördärvades. På samma sätt skulle dyrbara liv kunna gå förlorade om lärjungarna försummade sitt uppdrag att predika. — Hesekiel 33:6.

Förkunnare som inte har något som distraherar

Jesus gav sina lärjungar ytterligare anvisningar: ”Bär inte med er vare sig en börs eller en matpåse eller sandaler, och hälsa ingen med famntag utmed vägen.” (Lukas 10:4) Det vanliga var att en resenär hade med sig inte bara en börs och mat, utan också ett extra par sandaler, eftersom sulorna kunde bli utslitna och remmarna gå av. Men Jesu lärjungar skulle inte oroa sig över sådana saker. De skulle i stället lita på att Jehova skulle sörja för dem genom deras medisraeliter, som var vana att visa gästfrihet.

Men varför sade Jesus till sina lärjungar att inte hälsa någon med famntag? Skulle de vara känslokalla, till och med ohövliga? Inte alls! Det grekiska ordet a·spạ·zo·mai, som har innebörden att omfamna i en hälsning, betyder mer än ett artigt ”hej” eller ”god dag”. Det kan också inbegripa sedvänjan med kyssar, famntag och långa samtal som blev resultatet när två bekanta träffades. En kommentator konstaterade: ”Bland orientalerna hälsade man inte som vi västerlänningar på varandra med en lätt bugning eller genom att sträcka fram handen, utan genom många omfamningar och bugningar och till och med genom att kasta sig på marken. Allt det här tog mycket tid.” (Jämför 2 Kungaboken 4:29.) Jesus hjälpte alltså sina efterföljare att undvika sådant som, även om det var vanligt förekommande, i onödan skulle vara distraherande.

Jesus avslutade med att säga till sina lärjungar att de, när de kom in i ett hus och blev välkomnade, skulle stanna i det huset och äta och dricka det de blev erbjudna. Men om de kom in i en stad och inte blev väl mottagna, skulle de gå ut på dess breda vägar och säga: ”Till och med dammet som fastnat vid våra fötter från er stad torkar vi av mot er.” (Lukas 10:7, 10, 11) Lärjungarna visade genom att torka eller skaka av dammet från sina fötter att de fredligt lät det hus eller den stad där de inte togs emot ta konsekvenserna, som till slut skulle komma från Gud, av sitt handlande. Men de som välvilligt tog emot Jesu lärjungar handlade så att de kunde bli välsignade. Jesus sade vid ett annat tillfälle till sina apostlar: ”Den som tar emot er tar också emot mig, och den som tar emot mig tar också emot honom som har sänt ut mig. Och vemhelst som ger en av dessa små bara en bägare kallt vatten att dricka därför att det är en lärjunge, jag säger er i sanning: han skall visst inte gå miste om sin lön.” — Matteus 10:40, 42.

Lärdomar för oss

Det är nu mer än 5.000.000 Jehovas vittnen som över hela världen utför uppdraget att predika de goda nyheterna om Guds kungarike och att göra lärjungar. (Matteus 24:14; 28:19, 20) De inser att deras budskap är brådskande. De använder därför sin tid på bästa sätt och undviker sådant som distraherar och som skulle hindra dem från att helt inrikta sig på sitt viktiga uppdrag.

Jehovas vittnen anstränger sig för att vara vänliga mot alla de träffar. Men de ägnar sig inte åt meningslöst prat och blir heller inte inblandade i debatter om sociala frågor eller den här världens misslyckade försök att rätta till orättvisor. (Johannes 17:16) De lägger i stället i sina samtal tonvikten på den enda långsiktiga lösningen på människornas problem — Guds kungarike.

För det mesta ser man Jehovas vittnen göra sina besök två och två. Skulle inte mer kunna utföras om var och en gick ensam? Kanske. Men kristna i vår tid inser fördelen med att samarbeta med en medtroende. Det ger ett visst skydd när man vittnar i farliga områden. De som är nya får genom att göra sällskap med en kamrat också möjlighet att lära av dem som är mer erfarna förkunnare av de goda nyheterna. Och de kan båda två vara till uppmuntran för varandra. — Ordspråken 27:17.

Predikoarbetet är utan tvivel det mest brådskande arbetet som utförs i dessa ”sista dagar”. (2 Timoteus 3:1) Jehovas vittnen känner glädje över att ha det stöd som det innebär att tillsammans med ett världsomfattande brödraskap arbeta ”sida vid sida för tron på de goda nyheterna”. — Filipperna 1:27.

[Fotnoter]