Bibelns syn
Är det orätt att sörja?
”JAG TROR FULLT OCH FAST PÅ UPPSTÅNDELSEHOPPET, OCH JAG TÄNKTE ATT DET SKULLE VARA ORÄTT ATT GE UTTRYCK ÅT MIN SORG INFÖR ANDRA OCH ATT JAG DÄRIGENOM SKULLE GE DEM SKÄL TILL ATT TVIVLA PÅ ATT JAG HADE ETT RIKTIGT SÄKERT HOPP. JAG TÄNKTE ATT OM JAG VERKLIGEN TRODDE PÅ UPPSTÅNDELSEN, SKULLE JAG INTE KÄNNA FÖRLUSTEN SÅ DJUPT.” — CHARLENE, EN DÖPT KRISTEN I MER ÄN 21 ÅR.
NÄR någon du älskar dör, kan känslor och inställningar som du inte hade någon föreställning om komma upp till ytan — fruktan, vrede, skuld och förtvivlan. För den kristne kan Bibelns hjärtevärmande löfte om uppståndelse för de döda till liv på en paradisisk jord under Guds kungarikes styre bidra till att mildra slaget. (Johannes 5:28, 29; Apostlagärningarna 24:15; Uppenbarelseboken 21:1—4) Men när någon av de kära dör, bär somliga kristna på en onödig börda, som Charlenes ord antyder, känslan att det är orätt att sörja, att sorg på något sätt visar bristande tro på Bibelns löfte om en uppståndelse.
Vad sägs det då i Bibeln om att sörja? Är det orätt att sörja när någon av våra kära dör?
De sörjde
Abrahams tro är välkänd. När Abraham sattes på prov, ”så gott som offrade ... [han] Isak”, sin son. (Hebréerna 11:17; 1 Moseboken 22:9—13) Ingen hade uppenbarligen blivit uppväckt före Abrahams tid, men Abraham trodde att ”Gud till och med kunde uppväcka honom [hans son] från de döda”, om så blev nödvändigt. (Hebréerna 11:19) Omkring 12 år efter det att Abrahams tro blev satt på prov dog hans hustru, Sara. Hur reagerade denne trons man? Bibeln förklarar att han ”gick in för att hålla klagan över Sara och för att gråta över henne”.a (1 Moseboken 23:2) Ja, mannen som hade tro på att Gud kunde uppväcka de döda sörjde öppet. Likväl anförs Abraham som ett framträdande exempel på tro. — Hebréerna 11:8—10.
Ett av de mest rörande exemplen på öppet sörjande över förlusten av en älskad vän var Jesus Kristus själv. Beträffande Lasarus’ död, en av Jesu nära vänners, läser vi: ”När så Maria kom dit där Jesus var och fick se honom, föll hon till hans fötter, under det hon sade till honom: ’Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött.’ När Jesus nu såg henne gråta och de judar gråta som hade kommit med henne, suckade han i anden och blev upprörd; och han sade: ’Var har ni lagt honom?’ De sade till honom: ’Herre, kom och se.’ Jesus brast i tårar.” — Johannes 11:32—35.
Det är hjärtevärmande att lägga märke till att Guds Son inte skämdes för att sörja öppet. Det ord i grundtexten som återgetts med ”brast i tårar” (da·krỵ·o) betyder ”fälla tårar i stillhet”. Vad som är så märkligt är att Jesus tidigare hade uppväckt två personer, änkans son i Nain och Jairos’ dotter, och han var helt och fullt inställd på att uppväcka Lasarus. (Lukas 7:11—15; 8:41, 42, 49—55; jämför Johannes 11:11.) Strax dessförinnan hade han sagt till Marta: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som utövar tro på mig, han skall få liv, även om han dör.” (Johannes 11:25) Ändå greps Jesus av sådan djup rörelse att hans ögon fylldes av tårar.
Det finns också något av ännu djupare betydelse. Jesus är ”den exakta bilden av själva hans [Jehovas] väsen”. (Hebréerna 1:3) Jesu ömma och djupa känslor över att förlora en kär vän i döden tecknar därför en gripande bild av vår himmelske Fader, Jehova. De framställer en Gud vars hjärta känner svåra kval på grund av hans tjänares sorg. — Jämför Psalm 56:8.
Det är därför klart och tydligt att det inte är orätt att sörja när någon man älskar dör. Abraham gav uttryck åt klagan över Saras död. Jesus sörjde öppet när Lasarus dog. Jehova Gud förstår vår smärta eftersom ”han bryr sig om” oss. — 1 Petrus 5:7.
Hur förhåller det sig då med det kristna hoppet? Gör det någon skillnad?
Inte sörja som de övriga
När några under det första århundradet i den kristna församlingen i Thessalonike sörjde över förlusten av medtroende, sökte aposteln Paulus trösta dem. Han skrev: ”För övrigt, bröder, vill vi inte att ni skall vara okunniga om dem som sover i döden, för att ni inte skall sörja alldeles som de övriga, de som inte har något hopp.” (1 Thessalonikerna 4:13) Ja, de som förtröstar på Guds löfte om att uppväcka de döda har det långt bättre än de som inte har uppståndelsehoppet.b Hur då?
Inför döden står de som saknar uppståndelsehoppet i förtvivlan. Även om de påstår sig tro på något slags liv efter döden, hämtar få någon verklig tröst av detta. För många andra vållas sorgen inte bara av att deras kära skils från dem genom döden, utan också av att skilsmässan för dem är bestående. Utan att klart förstå uppståndelsen begraver de sitt hopp när de begraver sina kära — enligt vad de själva tror kommer de aldrig att se dem igen. — Jämför 1 Korinthierna 15:12—19, 32.
Men för de sanna kristna är det annorlunda. Döden är, förklarade Paulus, lik en sömn, inte bara därför att den är ett omedvetet tillstånd som påminner om en djup sömn, utan också därför att det är möjligt att vakna ur den genom en uppståndelse. (Psalm 13:3; Predikaren 9:5, 10) Detta på Bibeln grundade hopp utgör skillnaden.
När den kristne förlorar någon han älskar i döden, känner han lika intensivt som de icke troende gör den försvunna gemenskapen, förlusten av ett välbekant ansikte, frånvaron av en älskad röst. Uppståndelsehoppet gör inte hjärtat okänsligt. Men det mildrar sorgen och håller den inom rimliga gränser. Nej, det hoppet tar inte bort sorgen, men det kan göra smärtan mycket lättare att bära.
[Fotnoter]
a Beträffande det hebreiska ord som återgetts med ”klagan” sägs det i Theological Wordbook of the Old Testament: ”Alla som kände förlusten av den avlidne kom för att delta i familjemedlemmarnas sorg. ... Gälla skrik eller höga klagorop åtföljde ofta sörjandet.” Beträffande det hebreiska ordet för ”gråta” förklaras det i samma verk: ”Under det att tårar är förbundna med ögonen, är gråtande förbundet med rösten. Semiter gråter inte tyst, utan högt. ... Hela Gamla testamentet igenom är gråtandet det naturliga och spontana uttrycket för stark sinnesrörelse.”
b De kristna under det första århundradet som Paulus skrev till hade hoppet om en uppståndelse till himlen, där de skulle tjäna som medregenter till Kristus. (1 Thessalonikerna 4:14—17; jämför Lukas 22:29, 30.) Paulus uppmuntrade dem alltså att trösta varandra med hoppet om att vid Kristi närvaro skulle de trogna bland dem som hade dött bli uppväckta och bli förenade med Kristus och med varandra. För det stora flertalet av dem som dör framhåller Bibeln emellertid hoppet om en uppståndelse i ett återställt jordiskt paradis. — Johannes 5:28, 29; Uppenbarelseboken 21:1—4.
[Bildkälla på sidan 26]
Jean-Baptiste Greuze: Detalj från Le fils puni, Louvren; © Foto: R. M. N.