”Jag är ... ödmjuk”

1–3. Hur kommer Jesus till Jerusalem, och varför blir nog somliga i åskådarskaran förvånade?

DET råder en förväntansfull stämning i Jerusalem. En stor man är på väg dit! Människor samlas längs vägen utanför staden. De är ivriga att få välkomna denne man, eftersom en del säger att han är arvinge till kung David och den som har rätt att styra över Israel. Många har palmkvistar i händerna. Andra breder ut klädesplagg och trädgrenar på vägen för att jämna ut den för honom. (Matteus 21:7, 8; Johannes 12:12, 13) Säkert undrar många hur han ska göra sitt intåg.

² Somliga väntar sig kanske en storslagen uppvisning. De vet att betydelsefulla personer tidigare har gjort intåg med pompa och ståt. Davids son Absalom, till exempel, utropade sig själv till kung och hade 50 man som sprang framför hans vagn. (2 Samuelsboken 15:1, 10) Den romerske härskaren Julius Caesar krävde ännu större prakt och glans. Han ledde vid ett tillfälle en segerprocession upp på Capitolium i Rom omgiven av 40 elefanter med lampor! Men nu väntar folket i Jerusalem en mycket större man. Vare sig folkskarorna inser det eller inte är den här mannen Messias, den största människa som någonsin levt. Men när denne framtida kung kommer inom synhåll blir nog somliga förvånade.

³ De ser ingen vagn, inga löpare, inga hästar – och verkligen inga elefanter. Nej, Jesus rider på ett helt vanligt lastdjur, en åsna.a Varken Jesus eller åsnan är prydd i någon prålig utstyrsel. På åsnans rygg finns ingen dyrbar sadel, bara några klädesplagg som Jesus närmaste efterföljare har brett ut. Varför väljer Jesus att komma till Jerusalem på ett sådant sätt, när mycket mindre framstående personer har krävt stor pompa och ståt?

4. Hur skulle den messianske kungen komma till Jerusalem, enligt vad Guds ord förutsade?

⁴ Jesus uppfyller en profetia: ”Ropa ut din glädje. ... Jubla i triumf, dotter Jerusalem. Se! Din kung kommer till dig. Han är rättfärdig och kommer med räddning, han är ödmjuk och rider på en åsna.” (Sakarja 9:9) Den här profetian visade att Guds smorde, Messias, en dag skulle framträda för Jerusalems folk som Guds utvalde kung. Och att han red in i staden på en åsna skulle vittna om en underbar egenskap hos honom: ödmjukhet.

5. Varför är Jesus ödmjukhet en så tilltalande egenskap, och varför är det viktigt att vi lär oss att efterlikna hans ödmjukhet?

⁵ Jesus ödmjukhet är en av hans mest tilltalande egenskaper. Det är en egenskap som väcker djupa känslor hos oss. Som förra kapitlet visade är Jesus ensam ”vägen och sanningen och livet”. (Johannes 14:6) Det är tydligt att ingen av alla de miljarder människor som har vandrat på jorden ens har varit i närheten av att vara så betydelsefull som Guds son. Ändå fanns det hos Jesus inte ett spår av den stolta, högmodiga och uppblåsta inställning som man så ofta ser hos ofullkomliga människor. Om vi ska vara Jesus efterföljare måste vi bekämpa varje tendens att vara stolta. (Jakob 4:6) Kom ihåg att Jehova hatar högmod. Det är därför viktigt att vi lär oss att efterlikna Jesus ödmjukhet.

Jesus ödmjukhet under hans föremänskliga tillvaro

6. Vad är ödmjukhet, och hur visste Jehova att Messias skulle vara ödmjuk?

⁶ Ödmjukhet är motsatsen till högmod och stolthet. Det är en egenskap som kommer inifrån och som präglar en persons tal, uppförande och sätt att behandla andra. Hur visste Jehova att Messias skulle vara ödmjuk? Han visste att hans son återspeglade hans eget fullkomliga exempel. (Johannes 10:15) Han hade också sett exempel på sin sons ödmjukhet tidigare.

7–9. a) Hur visade Mikael ödmjukhet i samband med sin konfrontation med Satan? b) Hur kan vi efterlikna Mikael när det gäller att visa ödmjukhet?

⁷ I Judas brev ges ett intressant exempel: ”När ärkeängeln Mikael hade en konflikt med djävulen och de diskuterade om Moses döda kropp vågade han inte döma honom och uttrycka sig nedsättande. Han sa: ’Det är Jehovas sak att gå till rätta med dig.’” (Judas 9) Mikael är ett namn som används om Jesus i hans roll som ärkeängel – som befälhavare för Jehovas himmelska armé av änglar – före och efter hans liv på jorden.b (1 Thessalonikerna 4:16) Men lägg märke till hur Mikael hanterade den här konfrontationen med Satan.

⁸ Judas berättelse visar inte vad Satan ville göra med Moses kropp, men vi kan vara säkra på att han hade något ont i tankarna. Han kanske ville försöka få israeliterna att använda denne trogne mans kropp i samband med falsk tillbedjan. Mikael motsatte sig Satans onda plan men visade samtidigt självbehärskning. Satan förtjänade verkligen en tillrättavisning, men vid den tid då Mikael diskuterade med Satan hade han ännu inte anförtrotts ”allt dömande”. Han menade därför att det var Jehova Gud som skulle framföra en sådan dom. (Johannes 5:22) Som ärkeängel hade Mikael stor myndighet, men han underordnade sig ödmjukt Jehova och försökte inte få mer myndighet. Han var ödmjuk och medveten om sina begränsningar.

⁹ Judas blev inspirerad att skriva om den här händelsen av en viss orsak. Somliga kristna på Judas tid var tyvärr inte ödmjuka, utan högmodiga. Judas skrev: ”Dessa människor talar nedsättande om allt som de egentligen inte förstår.” (Judas 10) Vi ofullkomliga människor har lätt för att ge efter för stolthet. När det är något i församlingen som vi inte förstår, kanske ett beslut som äldstekretsen har fattat, hur reagerar vi då? Om vi skulle uttala oss kritiskt och negativt, fast vi inte känner till alla faktorer som ligger till grund för de äldstes beslut, skulle vi då inte visa brist på ödmjukhet? Vi vill i stället efterlikna Mikael, eller Jesus, och låta bli att döma i saker som Gud inte har gett oss någon myndighet över.

10, 11. a) Vad är imponerande när det gäller Guds sons villighet att ta emot uppdraget att bege sig till jorden? b) Hur kan vi efterlikna Jesus ödmjukhet?

¹⁰ Guds son visade också ödmjukhet genom att ta emot uppdraget att bege sig till jorden. Tänk på vad han behövde avstå från. Han var ärkeängeln. Han var också ”Ordet” – Jehovas egen talesman. (Johannes 1:1–3) Han levde i himlen, Jehovas ”upphöjda, heliga och praktfulla boning”. (Jesaja 63:15) Men Sonen ”gav upp allt han hade och tog en slavs gestalt och blev människa”. (Filipperna 2:7) Tänk också på vad hans uppdrag på jorden inbegrep. Hans liv överfördes till en judisk jungfrus livmoder för att utvecklas där under nio månader. Han föddes som ett hjälplöst spädbarn i en fattig snickares familj. Under hela sin uppväxt underordnade han sig sina ofullkomliga föräldrar, trots att han själv var fullkomlig. (Lukas 2:40, 51, 52) Vilken enastående ödmjukhet!

¹¹ Kan vi efterlikna Jesus ödmjukhet genom att villigt ta emot uppdrag som ibland kanske verkar vara obetydliga eller mindre tilltalande? Vårt uppdrag att predika de goda nyheterna kanske verkar vara en mindre tilltalande uppgift när människor är likgiltiga, hånfulla eller fientliga. (Matteus 28:19, 20) Men om vi håller ut i det här arbetet kan vi hjälpa till att rädda liv. Och vi kan lära oss att vara ödmjuka genom att efterlikna Jesus Kristus.

Jesus ödmjukhet som människa

12–14. a) Hur visade Jesus ödmjukhet när människor berömde honom? b) Hur behandlade Jesus andra ödmjukt? c) Hur djupgående var Jesus ödmjukhet?

¹² Jesus tjänst på jorden kännetecknades av ödmjukhet från början till slut. Han visade ödmjukhet genom att låta sin Far få all lovprisning och ära. Människor berömde ofta Jesus för hans visa ord, hans mäktiga underverk och hans godhet. Men Jesus tog aldrig åt sig äran själv, utan gav Jehova äran. (Markus 10:17, 18; Johannes 7:15, 16)

¹³ Jesus visade ödmjukhet genom det sätt han behandlade människor på. Han förklarade att han inte hade kommit till jorden för att bli betjänad utan för att betjäna andra. (Matteus 20:28) Han visade ödmjukhet genom att vara mild, snäll och resonlig. När hans efterföljare gjorde honom besviken, läxade han aldrig upp dem. Han ansträngde sig alltid för att motivera dem. (Matteus 26:39–41) När han försökte dra sig undan för att få vila men folkskarorna inte lät honom vara i fred, skickade han inte i väg dem, utan gav ut av sig själv och lärde dem ”många sanningar”. (Markus 6:30–34) När en kvinna som inte var israelit enträget bad honom att bota hennes dotter, sa han först att han inte tänkte göra det. Men han avfärdade henne inte på ett hårt sätt. Och som vi ska se i kapitel 14 gav han sedan med sig, eftersom hon visade en enastående tro. (Matteus 15:22–28)

¹⁴ På många olika sätt levde Jesus upp till sina egna ord om sig själv: ”Jag är mild och ödmjuk.” (Matteus 11:29) Han var inte bara artig eller låtsades vara ödmjuk. Hans ödmjukhet var helt och hållet äkta. Inte undra på att Jesus tyckte att det var väldigt viktigt att lära sina efterföljare att vara ödmjuka!

Jesus lärde sina efterföljare att vara ödmjuka

15, 16. Vilken inställning skulle Jesus efterföljare ha, till skillnad från den inställning som styresmännen hade?

¹⁵ Det tog lång tid för Jesus apostlar att lära sig att vara ödmjuka. Jesus försökte gång på gång att lära dem det. Vid ett tillfälle fick Jakob och Johannes sin mor att fråga Jesus om han kunde lova dem framträdande platser i Guds rike. Jesus svarade ödmjukt: ”Det är inte min sak att avgöra vem som ska få sitta på min högra eller vänstra sida, utan det bestämmer min Far.” De tio andra apostlarna blev arga på Jakob och Johannes. (Matteus 20:20–24) Hur hanterade Jesus det här problemet?

¹⁶ Han tillrättavisade dem alla vänligt och sa: ”Ni vet att folkens styresmän har makt över människorna och att ledarna härskar över dem. Men så ska det inte vara bland er. Den som vill vara stor bland er, han ska vara er tjänare, och den som vill vara främst bland er, han ska vara er slav.” (Matteus 20:25–27) Apostlarna hade förmodligen sett hur stolta, ärelystna och själviska folkens styresmän kunde vara. Jesus visade att hans efterföljare måste vara annorlunda än sådana maktlystna despoter. De måste vara ödmjuka. Fattade apostlarna poängen?

17–19. a) På vilket oförglömligt sätt gav Jesus sina apostlar en lektion i ödmjukhet kvällen innan han dog? b) Vilken var den mest kraftfulla lektion i ödmjukhet som Jesus gav som människa?

¹⁷ Det var inte lätt för dem. Det här var varken första eller sista gången som Jesus försökte lära dem detta. När de en gång tidigare hade diskuterat vem av dem som var viktigast, hade han ställt ett litet barn mitt ibland dem och sagt åt dem att vara mer lika barn, som inte är så benägna att vara stolta, ärelystna och prestigemedvetna, som vuxna ofta är. (Matteus 18:1–4) Men kvällen innan han dog märkte han att hans apostlar fortfarande hade problem med stoltheten. Han gav dem då en mycket minnesvärd lektion. Han band en handduk om sig och utförde den lägsta av alla uppgifter, en uppgift som tjänarna på den tiden vanligtvis utförde för familjens gäster. Jesus tvättade fötterna på var och en av apostlarna – även på Judas, som snart skulle förråda honom! (Johannes 13:1–11)

¹⁸ Jesus hjälpte dem att förstå lärdomen när han sa: ”Jag har ... gett er ett mönster.” (Johannes 13:15) Förstod de äntligen att de behövde vara ödmjuka? Senare samma kväll diskuterade de återigen vem av dem som var viktigast! (Lukas 22:24–27) Ändå fortsatte Jesus att ha tålamod med dem och undervisade dem ödmjukt. Sedan gav han dem den kraftfullaste lektionen av alla: ”Han [ödmjukade] sig och var lydig ända till döden, ja döden på en tortyrpåle.” (Filipperna 2:8) Jesus var villig att bli avrättad på ett förödmjukande sätt, orättvist fördömd som en brottsling och hädare. Hans död gjorde honom unik, för han visade ödmjukhet på ett sätt som ingen annan av Jehovas skapelser visat – på ett fullkomligt sätt.

¹⁹ Kanske var det den här sista lektionen i ödmjukhet som Jesus gav sina trogna apostlar som berörde dem allra mest. De glömde det aldrig. Bibeln berättar att de här männen var ödmjuka i sitt arbete flera årtionden senare. Hur är det då med oss?

Kommer du att följa Jesus exempel?

20. Hur kan vi veta om vi är ödmjuka?

²⁰ Paulus uppmanar oss var och en: ”Bevara samma inställning som Kristus Jesus hade.” (Filipperna 2:5) Precis som Jesus måste vi vara ödmjuka. Hur kan vi veta om vi är det? Tänk på det Paulus påminner oss om: ”Var inte omedgörliga eller självupptagna, utan var ödmjuka och tänk högre om andra än om er själva.” (Filipperna 2:3) Vår syn på andra människor kan alltså visa om vi verkligen är ödmjuka. Vi måste tänka högre om andra än om oss själva och se dem som viktigare. Kommer du att tillämpa det rådet?

21, 22. a) Varför måste kristna tillsyningsmän vara ödmjuka? b) Hur kan vi visa att vi är klädda i ödmjukhet?

²¹ Många år efter Jesus död tänkte aposteln Petrus fortfarande på hur viktigt det är att vara ödmjuk. Han lärde kristna tillsyningsmän att betjäna församlingen på ett ödmjukt sätt och aldrig härska över Jehovas får. (1 Petrus 5:2, 3) Ansvar rättfärdigar inte stolthet. Tvärtom. Ansvar ökar behovet av äkta ödmjukhet. (Lukas 12:48) Den här egenskapen är naturligtvis viktig för alla kristna, inte bara för tillsyningsmännen.

²² Petrus glömde säkert aldrig den kväll då Jesus tvättade hans fötter – trots Petrus invändningar! (Johannes 13:6–10) Petrus skrev till de kristna: ”Ni ska alla klä er i ödmjukhet mot varandra.” (1 Petrus 5:5, fotnot) Uttrycket ”klä er” för tanken till en tjänare som binder ett förkläde om sig för att utföra en enkel syssla. Frasen kan mycket väl påminna oss om det tillfälle då Jesus band en handduk om sig innan han ställde sig på knä och tvättade lärjungarnas fötter. Om vi efterliknar Jesus och är ödmjuka tycker vi inte att det är under vår värdighet att utföra vilken uppgift Gud än ger oss. Andra ska kunna se vår ödmjukhet, som om vi var klädda i den.

23, 24. a) Varför måste vi motstå varje tendens att vara högmodiga? b) Vilken felaktig uppfattning om ödmjukhet kommer nästa kapitel att rätta till?

²³ Högmod är som ett gift. Verkningarna kan vara förödande. Det är en egenskap som kan göra den mest begåvade människa oanvändbar för Jehova. Ödmjukhet däremot kan göra även den enklaste människa mycket användbar för honom. Om vi dag efter dag försöker bli bättre på den här värdefulla egenskapen och anstränger oss för att vara ödmjuka som Jesus, får vi en underbar belöning. Petrus skrev: ”Ödmjuka er därför under Guds mäktiga hand, så ska han upphöja er när tiden är inne.” (1 Petrus 5:6) Jehova upphöjde verkligen Jesus för att han ödmjukade sig så fullständigt. Jehova kommer på liknande sätt att gärna belöna dig för din ödmjukhet.

²⁴ Tyvärr menar somliga att ödmjukhet är ett tecken på svaghet. Jesus exempel hjälper oss att se hur fel den uppfattningen är, eftersom han, den ödmjukaste av alla människor, också var den modigaste. Det kommer nästa kapitel att handla om.