Jehovas vittnens årsbok 1990

Beviset finns överallt. Man finner det i Afrika, Asien, Europa, på de amerikanska kontinenterna och på avlägsna öar i havet. ”Beviset på vad?” frågar du kanske. Att ökande skaror förhärligar Gud och visar sig vara verkliga lärjungar till Jesus Kristus.

HUR gör de detta? Genom att bära mycken fin frukt. Detta är vad vi bör förvänta, för Jesus sade själv: ”Min Fader förhärligas däri att ni håller i med att bära riklig frukt och visar er vara mina lärjungar.” (Joh. 15:8) När någon väljer bokstavlig frukt för bordet, söker han efter fin kvalitet. Bör vi söka efter något mindre i deras liv och verksamhet som påstår sig vara Kristi lärjungar? Eftersom kvalitet är viktigt, bör den vara iögonenfallande i vars och ens verksamhet och livsföring som tjänar Gud.

När de kristna förhärligar Gud, tjänar de också sina medmänniskors livsviktiga intressen. Deras verksamhet står alltså i en slående kontrast till människors vanliga sysselsättning. Vad är särskilt deras stora arbete? I Matteus 13:18—23 illustrerade Jesus den detaljen åt oss. I Matt. 13 vers 23 i det avsnittet identifierar han dem som fattar innebörden i ordet om Riket som de som verkligen bär frukt och frambringar 100- eller 60- eller 30-falt. Sanna kristnas arbete är därför att bära frukt, att förkunna att Guds rike är medlet till att införa ett ändlöst livs välsignelser åt jordens inbyggare. Detta är vad Jehovas vittnen har gjort vårt århundrade igenom. År 1989 frambringade de frukt i ännu större mängd än någonsin tidigare genom att predika de goda nyheterna om Riket för människor i 212 länder.

Vad är det som gör Jehovas vittnen så annorlunda? Det är vårt på bibeln grundade budskap och de gudlika egenskaper som är förbundna med vår livsviktiga verksamhet. Jesus betonade vissa väsentliga egenskaper som hans efterföljare skulle odla och uppvisa. I Johannes 13:35 sade han till dem: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” Oberoende av var de skulle tjäna på det världsvida fältet skulle denna Kristuslika, självuppoffrande kärlek identifiera dem.

De skulle också äga den glädje deras Herre och Mästare ägde. (Joh. 15:11) De skulle inte bara äga glädjefulla framtidsutsikter, utan deras vittnande skulle skänka dem glädje. Fastän de lever i en orolig värld, skulle de vidare äga frid. (Joh. 14:27; 16:33) Denna säregna frid skulle de bevara fastän flertalet människor skulle förkasta deras budskap. — Matt. 10:12, 13.

Kärlek, glädje och frid är de egenskaper som kommer först bland dem som är uppräknade i Galaterna 5:22, 23 som andens frukter. Att vi frambringar dessa och andra gudlika egenskaper medan vi tar del i den kristna tjänsten och i alla vårt dagliga livs aspekter förhärligar Gud och vinner hans godkännande. (Matt. 7:17—20) Genom att bära mycken fin frukt ger vi, Jehovas vittnens världsvida skara, överväldigande bevis för att vi vandrar värdigt det härliga namn vi bär och att vi är sanna lärjungar till Jesus Kristus. — Kol. 1:10.

Vi fröjdas i vårt andliga paradis

För länge sedan förutsade Jehova det blomstrande andliga tillstånd som hans nation av människor nu åtnjuter. (Jes. 51:3) Med utvidgningen av vårt andliga paradis kommer en tillväxt i antalet människor som bebor det. (Jes. 26:15; 60:22) Vilken glädje har det därför inte varit att se så många rekord i fråga om förkunnare under det gångna tjänsteåret! Medan medeltalet vittnen per månad var 3.624.773, var det ett högsta antal om 3.787.188 som tog del i att bära frukt. Det var det bästa året någonsin i vad det gäller den mängd tid som användes till att predika om Riket, i det att sammanlagt 835.426.538 timmar ägnades åt det stora verket att förhärliga Jehova.

För att bevisa sig verkligen vara Kristi lärjungar vinnlägger sig Jehovas vittnen om att lära andra allt det som Kristus Jesus har befallt dem. Därför ledde de i medeltal per månad 3.419.745 bibelstudier i hem, vilket resulterade i att 263.855 nya lärjungar blev döpta under året. Möjligheten till att ett stort antal andra kan bli aktivt förbundna med Jehovas folk kan också ses i att 9.479.064 var med vid Åminnelsen. Begrunda nu några av de högst intressanta och fängslande erfarenheterna och rapporterna för det gångna tjänsteåret.

Man sår och skördar rikligt

Trots den stora inre politiska oron i Panamá rapporterar avdelningskontoret ännu ett fruktbart år för Jehovas vittnen. Sammanlagda antalet döpta under det gångna tjänsteåret var 731 — mer än tre gånger så många som under tjänsteåret dessförinnan och omkring 13 procent av alla förkunnarna i landet. Antalet förkunnare som blivit reguljära pionjärer fortsätter att öka, och det finns nu omkring tre gånger så många där som under tjänsteåret 1984.

Våra bröder på den karibiska ön Guadeloupe har haft sju högsta resultat i fråga om förkunnare. Det senaste i maj, om 5.980 rapporterande, innebär ett förhållande av 1 förkunnare på 55 invånare. Blir bröderna missmodiga av att gång på gång besöka människorna på distriktet? Avdelningskontoret svarar: ”Nej, inte alls!” Till följd av deras ofta förekommande besök har antalet bibelstudier i hem nått ett högsta antal om 8.438.

På Jamaica resulterade den kärlek som bröderna visade i ett förträffligt vittnesbörd. När orkanen Gilbert drabbade ön, skadades 35 Rikets salar. Elva andra Rikets salar tillsammans med 238 hem som tillhörde bröderna blev också förstörda. Detta utlöste ett stort uppvisande av kärlek från det internationella brödraskapets sida. Frivilliga från Förenta staterna, Canada och Nederländska Antillerna tillsammans med inhemska bröder reparerade och återuppförde de skadade byggnaderna. Avdelningskontoret skriver: ”En dam som det hade letts studier med och som hade varit med vid mötena fick sitt hus reparerat av bröderna. Detta hade en underbar verkan på henne, och sedan dess har hon blivit förkunnare. Hennes syster, som lade märke till den kärlek som visades, bad om ett bibelstudium. En månad senare lämnade hon in ett brev med begäran om utträde ur kyrkan och har varit med vid församlingens möten trots förlöjligande och motstånd.”

Ökningen fortsätter i Costa Rica. ”Vilken glädje det var för oss att nå en toppsiffra om 12.001 förkunnare det här tjänsteåret!” rapporterar avdelningskontoret. ”I januari 1989 blev vi också överlyckliga över antalet hjälppionjärer — 2.007 — att jämföras med 785, vår tidigare högsta siffra.” Och från Malaysia skriver man: ”Tjänsteåret 1989 har visat sig vara mycket glädjande.” I februari i fjol passerade bröderna 1.000-strecket i fråga om förkunnare. Efterföljande nya rekordsiffror höjde antalet till 1.102. Närvaroantalet vid Åminnelsen var ett nytt rekord, 2.790.

Gott uppförande från brödernas sida inbegriper att hålla ”frid med alla människor”. (Rom. 12:18) Detta drar till sig människor som är ärliga i hjärtat. I Kenya var en kvinna fientligt inställd till sanningen och förbjöd sina barn att leka med vittnenas barn. Men efter någon tid uppsökte hon sin granne som var ett vittne för att fråga vad det var som gjorde vittnena så annorlunda. ”Ni bråkar aldrig. Er familj är så fridsam”, sade hon. Ett bibelstudium sattes i gång med den här kvinnan, och nu är hon med i sanningen.

På Nya Zeeland slog ett informationsblad från anglikanska kyrkan larm om vad man kallade ”en troskris”. Där nämndes det att en del kyrkor ute i landet läggs ner och att det inte längre var möjligt att underhålla ett betalt prästerskap i alla delar av landet. I motsats därtill heter det i avdelningskontorets rapport från det landet: ”Ett bevis på en levande tro var att ett högsta antal om 11.007 Rikets förkunnare, en ökning med 9,6 procent över föregående års medeltal, tog del i att avge ’offentlig bekännelse till frälsning’.” — Rom. 10:10.

I det krigshärjade Libanon, liksom i andra oroshärdar på jorden, krävs det stark tro att vara med vid möten och att ta del i att predika de goda nyheterna. Medan bröderna var med vid ett möte i sin Rikets sal, började bomber explodera i närheten. När det häftiga bombardemanget fortsatte och kom närmare byggnaden, blev många av vännerna som var med vid studiet i Vakttornet alltmer ängsliga och oroliga. Tillsyningsmännen, som kunde förnimma detta, uppmuntrade varmt och lugnt alla att sätta sin lit och förtröstan till Jehova, som bevarar sina lojalas själar. (Ps. 97:10) Sedan de bestått detta svåra prov, tackade de Jehova för sin trygghet.

En riklig skörd inbärgas i Portugal. För fem år sedan sörjde avdelningskontoret för sammanlagt 34.091 förkunnare i sex territorier. Nu finns det 48.044 förkunnare där. Detta är en ökning med 41 procent. Högsta antalet bibelstudier i hem som rapporterades i alla territorierna var 61.657, en storartad ökning om 64 procent under de fem åren. Flera församlingar i ett land har en del månader haft fler som rapporterat som pionjärer än som förkunnare. En församling rapporterade till exempel 10 reguljära pionjärer, 83 hjälppionjärer och 58 förkunnare. De betraktar fortfarande sitt distrikt som produktivt, eftersom de rapporterar 99 bibelstudier i hem, och detta i en stad där förkunnarna i förhållande till befolkningen är 1 på 160.

En vänlig handling kan vara ett språngbräde till att hjälpa andra att lära känna sanningen. Två portugisiska förkunnare som promenerade hem från tjänsten på fältet lade märke till en äldre kvinna som tycktes vara sjuk när hon steg av bussen. De stannade och frågade damen om hon behövde hjälp. Hon blev så förvånad över att två fullständigt främmande människor visade intresse för henne att hon prompt ville veta vad det var som gav upphov åt en sådan vänlig handling. Detta öppnade dörren för ett kort vittnesbörd. Damen gav villigt systrarna sin adress och inbjöd dem varmt att besöka henne. Återbesöket gjordes, och ett bibelstudium i hem sattes i gång. Snart förstörde damen sina avgudabilder, började vara med på mötena och delar nu med sig av bibelns sanning till vänner och familjemedlemmar i samma mån.

Informellt vittnande bär frukt

Jesus gav sina lärjungar anvisningen att låta sitt ljus lysa. Genom att göra detta vid varje tillfälle i våra dagar når Jehovas vittnen många människor med de goda nyheterna. En broder i Brasilien rapporterar: ”Jag förvarar alltid min bibel och litteratur i mitt skåp på arbetet, så att jag kan vittna under lunchtimmen. Jag placerade boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden hos en sjukskötare på fabriken. Samtidigt placerade en annan broder ett exemplar av samma bok hos en sjuksköterska, som bara lade ner boken i en låda. En tredje sjuksköterska fann boken, läste igenom den på sju timmar och njöt ofantligt av den. Hon talade om boken med sjukskötaren, hos vilken jag hade placerat en bok, och han förde henne till mig. Jag inbjöd henne till ett möte, och hon kom med sina tre barn. Ett bibelstudium sattes i gång med familjen. En av döttrarna förbereder sig nu för dop. Modern och den andra dottern tar del i tjänsten på fältet, och mannen studerar och är med på mötena tillsammans med dem.”

I ett land i Centralamerika där vårt verk är begränsat gav en broder som väntade vid en busshållplats två traktater till en ung man som också väntade där. Ett fint samtal om Guds rike följde. Till sist måste båda ge sig i väg. Flera månader senare kom en besökande talare till broderns församling åtföljd av en ung man. När denne unge man såg brodern, vände han sig till honom och sade: ”Kommer du ihåg mig? Jag är den man du talade med vid en busshållplats för några månader sedan. Några veckor efter det att du gav mig de två traktaterna samtyckte jag till ett bibelstudium. Nu är jag förkunnare och planerar att snart bli döpt.”

Fler Rikets salar byggs

Allteftersom insamlandet fortsätter under denna skördetid behövs det fler Rikets salar. Avdelningskontoret i Italien skriver att Jehovas vittnen trots en del motstånd från religiösa kretsar ”lämnar provisoriska lokaler, till exempel garage, lagerlokaler, källarvåningar och butiker, och nu kommer tillsammans i utmärkta Rikets salar eller sammankomsthallar fullt synliga för allmänheten”. Det finns nu 12 sammankomsthallar i Italien. En invigdes under den gångna sommaren, och tre andra är under uppförande.

I Chile leds mer än 50.000 bibelstudier i hem, och de som var med vid Åminnelsen var tre gånger så många som antalet förkunnare. Avdelningskontoret säger: ”Det har blivit ganska angeläget att bygga fler Rikets salar, som förlänar värdighet åt Jehovas tillbedjan, och detta har varit en framträdande utveckling under tjänsteåret.” Med uppförandet av 12 stora, nya Rikets salar i Bolivia ter sig utsikterna för framtida tillväxt där mycket ljusare.

Från Irland rapporteras det att till och med församlingar med färre än 30 förkunnare har kunnat uppföra fina Rikets salar. Mycket arbete har också utförts på Taiwan. Av de 22 församlingar som nu fungerar på ön har 12 antingen byggt eller hyrt sin egen Rikets sal eller håller på att göra det.

Byggandet av Rikets salar sker snabbt i Australien. Mer än 170 nya Rikets salar har byggts där under de fem senaste åren. Fem projekt har fullbordats under det senaste året på Trinidad. Två andra församlingar byggde om lokaler för att få plats för tillväxten. På Jamaica användes för första gången ”snabbyggemetoden” vid uppförandet av nya Rikets salar. På en plats infann sig stadens borgmästare för att se den fullbordade byggnaden. Han hyste först tvivel beträffande projektet, och han ansåg att den som sade att det kunde fullbordas på två dagar var galen. Men sedan han sett det med egna ögon, förundrade han sig över brödernas förmåga.

Lagligt erkännande

Den 1 april ägde en förändring rum i Jehovas vittnens ställning och organisatoriska tillvägagångssätt i Mexico. Bön kan nu fritt frambäras vid alla församlingens möten, och bibeln kan användas i tjänsten på fältet. En kvinna, som är verksam i ett katolskt bibelstudieprogram, sade om vittnenas nya religiösa frihet: ”Om de gjorde oss mållösa tidigare, är vi, när de nu börjar använda bibeln vid dörrarna, helt förlorade!”

På senare år har dörren öppnats i Östeuropa för överlämnade kristna att bära frukt i större utsträckning. I Polen hade utdragna samtal förts mellan ansvariga bröder och regeringsrepresentanter om att ge lagligt erkännande åt våra bröder. Den 12 maj blev Jehovas vittnens ansökan om erkännande som religiös sammanslutning godtagen och officiellt registrerad, precis i tid för de stora sammankomster som hade planerats för Chorzów (nära Katowice), Poznan och Warszawa.

Bara något mer än en månad senare, den 27 juni, gladdes bröderna i Ungern, när Jehovas vittnen beviljades laglig ställning där i landet. För första gången tillät myndigheterna dem att använda allmänna hörsalar för sina områdessammankomster i olika städer.

Jehovas vittnen överallt gläder sig med sina medarbetare i Mexico, Ungern och Polen. Må Jehova rikligen välsigna deras verksamhet, när de bär kristen frukt och till fullo utför hans vilja. — 1 Tess. 4:1, 9, 10.

Man ställs inför blodfrågan

Den snabba spridningen av aids bekymrar världen, den lilla ön Tonga i södra Stilla havet inbegripen. I början av november i fjol hölls en endagskonferens om orsakerna till och förhindrandet av aids på Tonga. En representant från WHO (Världshälsoorganisationen) var också närvarande. Bland de frågor som ställdes var huruvida man där i landet hade tillgång till blodfria medel att fylla ut vätskevolymen. De närvarande gjordes medvetna om den ståndpunkt Jehovas vittnen intar till bruket av blod. Broschyren Jehovas vittnen och frågan om blodet delades ut tillsammans med numret för 8 oktober 1988 av Vakna!, som behandlade ämnet aids. Med undantag av en var alla villiga att ta emot publikationerna.

På den närbelägna ögruppen Västra Samoa påpekade en läkare som är knuten till medicinska nämnden för det statliga sjukhuset att läkare bör behandla patienterna i enlighet med deras önskemål och inte undergräva patientens samvete. Han förklarade att Jehovas vittnen är villiga att underkasta sig alternativa former av medicinsk behandling, så även ur medicinsk synvinkel har kirurgerna goda skäl till att respektera deras önskemål.

Sammankomster där folkskaror välsignar Gud

Psalmisten David fann stor glädje i att få vara bland de församlade folkskaror som välsignade Jehova. (Ps. 26:12, NW) Och Jehovas folk över hela världen har verkligen känt det på samma sätt under det gångna tjänsteåret. Hela 6.273.804 var närvarande vid områdessammankomsterna ”Guds rättvisa” under 1988 och in på 1989.

För en del vänner var det förenat med mycket stora ansträngningar att ta sig till sammankomsten. I Myanmar (f. d.Burma), till exempel, var det riskabelt att färdas på grund av den svåra situation som rådde på många håll. Trots riskerna gick somliga förkunnare till fots i flera dagar och färdades i överfulla tåg för att inte gå miste om denna andliga högtid. Och i Kenya var det många förkunnare som antingen cyklade eller vandrade i många mil för att komma till sammankomstplatsen.

En broder från Zambia som var närvarande vid en sammankomst i Sydafrika skrev beträffande den icke-rasistiska atmosfär som var rådande där: ”Det var underbart att få vara med här vid sammankomsten i Johannesburg. Jag gladde mig verkligen åt att få umgås med bröder av olika raser, alla tillsammans som en enda familj.” En ung muslimsk man i Senegal som aldrig tidigare besökt våra möten blev mycket imponerad över den kärleksfulla anda som rådde bland delegaterna och den fasta ståndpunkt som Jehovas vittnen intar gentemot orätta sedvänjor. Efter lördagens program tyckte han inte längre att det kändes rätt att behålla de lyckobringande amuletter som han bar runt midjan för att skydda sig. ”Jag känner inte längre något behov av att förtrösta på dem”, erkände han. ”Jag vet att det är Jehovas vittnen som har sanningen, och ingen av dem bär amuletter för att skydda sig. Det är Jehova som beskyddar dem.”

Den renlighet och ordningsamhet som är utmärkande för våra sammankomster utgör ett gott vittnesbörd. En föreståndare vid ett stadion i Brasilien sade: ”Det har varit ett nöje att ha er här, eftersom anläggningen kommer att vara renare och i gott skick när ni lämnar den. Jag måste gratulera er för er renlighet. Välkommen tillbaka!”

Temat för 1989 års områdessammankomster var ”Gudaktig hängivenhet”. Från många delar av jorden kommer rapporter om höga närvarosiffror och ett stort antal döpta. I Förenta staterna, till exempel, var inte mindre än 1.366.700 närvarande, och 18.011 blev döpta. På södra halvklotet kommer denna sammankomstserie att fortsätta en bit in på tjänsteåret 1990.

I augusti 1989 stod Polen i centrum för uppmärksamheten. Jehovas folk fick där vara med om en oförglömlig upplevelse.

Historiska sammankomster i Polen

Vid Sällskapets årsmöte i oktober 1987 gav man till känna att internationella sammankomster skulle hållas i Polen år 1989. Få personer insåg då hur betydelsefulla dessa sammankomster skulle visa sig bli. Två sammankomster hölls samtidigt i Chorzów (nära Katowice) och Poznan den 4—6 augusti och en tredje i Warszawa den 11—13 augusti.

Man hade beräknat att 140.000 delegater från 22 länder skulle samlas till dessa andliga högtider. Det sammanlagda antalet närvarande kom emellertid att uppgå till 166.518, och antalet deltagarländer överträffade också de ursprungliga beräkningarna.

I två veckors tid, med början den 28 juli, var flygplatsen i Warszawa som en surrande bikupa, när de polska bröderna dag efter dag välkomnade delegater från alla delar av Europa och från Japan och Nordamerika. Somliga delegater hade färdats över 1.000 mil, i de flesta fall med tåg, i sex dygn. Besökare kom från Sibirien, Kazachstan, Kaukasus, Baltikum och Ukraina. Trots förseningar på grund av det stora antalet semesterfirare och andra problem, lät sig vännerna inte avskräckas. De var helt enkelt stormförtjusta över att få samlas till denna andliga högtid.

Den officiella polska resebyrån Orbis sade beträffande delegaterna från Västeuropa, Japan och Nordamerika att detta var den största grupp internationella besökare som någonsin kommit till Polen för att bese landet och närvara vid sammankomster. Representanter för resebyrån var mycket imponerade över vännernas fina uppförande och den effektiva organisationen.

Myndigheternas samarbetsvilja var mycket uppskattad. Vid flyg-, buss- och tågterminaler fick de polska sammankomstarbetarna vänligt bistånd från myndighetspersoner och deras personal.

Cirka 12.000 delegater inkvarterades i hotell på de olika sammankomstorterna, medan närmare 60.000 fick husrum genom våra bröders försorg i privata hem, Rikets salar, sovsalar och tält. En församling med 86 förkunnare inlogerade över 500 besökare. En annan församling med 146 förkunnare i en förort väster om Warszawa inhyste 1.276 delegater.

På fredagsmorgonen var trafikintensiteten hög på alla de större tillfartsvägarna till de olika sammankomstplatserna. Spårvagnarna var fulla av vittnen som skrattade och pratade med varandra. Chartrade bussar anlände med vänner från kringliggande städer och parkerade på i förväg utsedda platser. Andra vittnen kom med specialtåg. Överallt såg man konventmärken.

Vid alla de tre sammankomsterna fanns speciella sektioner som var reserverade för utländska delegater. Stora grupper av vittnen kom från flera olika länder, i synnerhet från Tjeckoslovakien. Många från Sovjetunionen som var på besök hos vänner och släktingar var också närvarande vid sammankomsten.

Speciella inslag i programmet

Eftersom sammankomsterna hade en internationell prägel, fick delegaterna höra rapporter från omkring 25 olika länder. Delar av programmet tolkades till inte mindre än 16 olika språk samtidigt, och varje språkgrupp kunde höra programmet tydligt och klart utan att störas av språkgrupperna på övriga sektioner. En ljudtekniker som konsulterades under förberedelsearbetet sade: ”Det är omöjligt att förstärka ljudet på detta stadion på ett sådant sätt att deltagarna kan höra programmet på 16 språk samtidigt.” Men våra bröder lyckades trots allt med detta konststycke, och alla kunde lyssna uppmärksamt till de tal som framfördes av medlemmar av den styrande kretsen och det polska avdelningskontorets kommitté.

Offentliggörandet av två traktater på polska på lördagseftermiddagen kom som en stor överraskning. Det var första gången som de polska vännerna fick nya utgåvor vid en sammankomst. Broschyren Bör man tro på treenighetsläran?, som offentliggjordes på söndagsförmiddagen, var en ännu större överraskning. Denna publikation kommer att bli ett mycket effektivt redskap för vännerna i Polen när det gäller att avslöja falska läror och hjälpa uppriktiga människor att lära känna sanningen om den ende och levande Guden och hans Son, Kristus Jesus.

Dopet på lördagen var en gripande syn. När dopkandidaterna reste sig upp för att svara på de två frågor som talaren ställde till dem, skakades sammankomstplatserna av rungande applåder. Aldrig tidigare hade så många blivit döpta vid sammankomster i Polen. Allas ögon fylldes av glädjetårar!

Atmosfären vid dessa tre sammankomster gjorde ett oförglömligt intryck, och det av flera skäl. För det första var det en källa till stor glädje och ett verkligt privilegium att på dessa stora stadion få ta del av utsökt andlig föda från Jehovas bord, iordningställd av ”den trogne och omdömesgille slaven”. (Matt. 24:45—47) Och hur hjärtevärmande var det inte att få sitta där tillsammans med vänner från Jugoslavien, Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Ungern, Östtyskland och andra länder som aldrig tidigare hade haft möjlighet att samlas i så stora grupper!

En besökare från Sovjet sade: ”Vi har i många år väntat på den här stunden, och nu är vi här vid denna internationella sammankomst. Vi har svårt att fatta det och svårt att smälta alla intryck. Det är som en dröm. Det är omöjligt att i ord uttrycka allt vi har sett och hört. När vi såg den gigantiska, skålformade stadionanläggningen fylld av människor och hörde musiken, fylldes våra ögon av tårar. Och bönen — då vi alla stod orörligt förenade — den fick ilningar att gå efter ryggen. Den var så högtidlig och enstämmig. Denna sammankomst i Warszawa är en sådan fantastisk och storslagen händelse att endast den nya världen kommer att vara bättre. Vi kommer aldrig att glömma dessa underbara dagar. Det är något man aldrig kan upphöra att minnas. Vårt tack och vår lovprisning går i all synnerhet till vår Skapare, Jehova Gud!”

I numret för 16 augusti 1989 av den polska dagstidningen Życie Warszawy sades det beträffande den sammankomst som hölls i Dziesiecioleciastadion i Warszawa: ”De som tillber Jehova Gud — som de själva säger — sätter mycket stort värde på dessa sammankomster, som verkligen är en manifestation av den enighet som råder ibland dem. ... Och en annan sak — sammankomstdeltagarna är föredömen att efterlikna i fråga om ordning, frid och renlighet.”

Ja, den anda av broderskap, kärlek och glädje över att vara tillsammans som rådde vid dessa sammankomster går knappast att beskriva. Det är därför förståeligt att vännerna dröjde sig kvar på sammankomstplatserna efter det avslutande talet — de ville inte skiljas, de ville inte glömma detta ögonblick. Deras tro och övertygelse är att hela jorden inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att vara full av människor som endräktigt tjänar och älskar vår store Skapare, Jehova.

De som hade privilegiet att få vara närvarande vid en av sammankomsterna i Polen sommaren 1989 kan verkligen instämma i orden i Psalm 70:54: ”Alla de som söker dig må fröjdas och vara glada i dig, och må de som längtar efter din frälsning alltid säga: ’Lovad vare Gud!’”

Skolan för förordnade tjänare bär frukt

Under tjänsteåret 1989 har ytterligare två kurser i denna skola hållits i Förenta staterna. Sammankomsthallarna i Saint Louis i Missouri och Coraopolis i Pennsylvania användes som lokal för den tredje respektive fjärde klassen. En femte klass höll till i Wien i Österrike under våren 1989.

Av de 25 elever som ingick i tredje klassen var det sex som fick förordnanden i utlandet. Resten blev förordnade att tjäna i USA och Canada, där en del av dem började i kretstjänsten. I fjärde klassen blev 16 av de 24 eleverna förordnade att tjäna på utländska distrikt. De övriga fortsätter för närvarande som heltidstjänare i USA och Canada.

Under senare delen av april 1989 fick Skolan för förordnade tjänare en mer internationell prägel. Två erfarna instruktörer som tjänar som resande tillsyningsmän i Förenta staterna sändes till Wien. De 23 elever som ingick i den första klassen som hölls i Europa kom från Belgien, Frankrike, Jugoslavien, Nederländerna, Schweiz, Västtyskland och Österrike. Åtta blivande instruktörer för kurser som så småningom kommer att hållas i Frankrike, Italien, Spanien och Västtyskland deltog också i denna kurs. Ett fint klassrum hade ställts till förfogande, liksom också ett bibliotek och ett kontorsrum. Eleverna inkvarterades i Betelhemmet.

Instruktörerna var mycket nöjda med de fina framsteg som eleverna gjorde. Detta var deras livs stora upplevelse, något de aldrig kommer att glömma eller ångra. Fyra av de utexaminerade eleverna har blivit förordnade att tjäna i länder utanför Europa, medan de övriga för närvarande har fått förordnanden på den europeiska kontinenten.

I ett brev som eleverna i Wien skrev när skolan var avslutad sades det bland annat: ”Innan vi kom hit tjänade de flesta av oss redan som herdar av något slag. Men nu förstår vi mycket bättre vad det egentligen innebär att leva upp till de krav som ställs på dem som skall vara herdar för Guds folk. Vi är övertygade om att vi nu är väl övade och rustade att tjäna Jehova, våra bröder och våra medmänniskor på ett mycket bättre sätt än vi någonsin skulle ha kunnat göra utan denna fina utbildning.”

Hittills har de som utexaminerats från denna skola blivit förordnade att tjäna i 25 länder förutom i sina egna hemländer. Under tjänsteåret 1990 kommer förhoppningsvis ännu fler att få gagn av denna skola.

Nya avdelningskontor skänker ära åt Gud

Höjdpunkten i en persons liv är den dag då han överlämnar sig åt den suveräne Herren Jehova. På liknande sätt är höjdpunkten i ett avdelningskontors teokratiska liv den dag då lokaliteterna överlämnas åt samme suveräne Herre, som är ”den som har gjort himlen och jorden och havet och allting i dem”. (Apg. 4:24) Under det gångna tjänsteåret har fem avdelningskontor överlämnats åt Jehova, om man räknar med det i Mexico.

Peru

Morgonen den 6 november 1988 var kall och mulen. Men snart sprack molntäcket upp, och solen började skina, som om den uppmuntrats därtill av alla de glada ansikten som var på väg till en särskild plats i Monterríco Chico i Lima. Jehovas folk hade länge sett fram emot en alldeles speciell händelse — det lyckliga slutförandet av projektet ”Utbyggnad av Betel i Peru”. Med hjärtan bräddfulla av uppskattning samlades nu 694 personer i den nya Rikets salen vid avdelningskontoret och lyssnade uppmärksamt till överlämnandeprogrammet, som via telenätet överfördes till en sammankomstplats i Campoy utanför Lima, där 48.150 var församlade. Det stora antalet närvarande var verkligen förvånande, med tanke på att det inte finns mer än 31.000 vittnen i hela landet! Överlämnandetalet hölls av Theodore Jaracz, medlem av den styrande kretsen.

När man år 1980 började planera byggandet av det ursprungliga avdelningskontoret, väntade man sig knappast att förkunnarantalet skulle öka så snabbt som det sedan gjorde. När projektet var slutfört i december 1984, stod det klart att avdelningskontoret snart skulle behöva utvidgas igen.

Projektet ”Utbyggnad av Betel i Peru” gick ut på att utöka det befintliga komplexet med en jordbävningssäker konstruktion. Resningen av väggarna väckte stor uppmärksamhet. Det vimlade av åskådare under de dagar då den 60 ton tunga kranen lyfte upp de stora, monteringsfärdiga betongelementen, som vardera vägde flera ton, och satte dem på plats. Sammanlagt användes 120 sådana betongelement — helt färdiga med fönster och dörrar och ingjutna plaströr för elledningar. Samtidigt som huselementen monterades arbetade bröderna i snickeriet som flitiga myror för att färdigställa alla träarbeten av vacker mahogny från den peruanska djungeln.

Femtiofem frivilliga arbetare (organiserade genom Sällskapets internationella byggnadsprogram) kom från andra länder och offrade kärleksfullt tid och pengar för att hjälpa sina bröder. Eftersom utländska besökare ofta är särskilt utsatta för vissa hälsoproblem, var dessa bröder mycket tacksamma mot de två läkare, båda Jehovas vittnen, som med oförtröttligt nit pysslade om deras krämpor. Många andra viktiga tjänster utfördes också under hela byggtiden. Två frisörer, också de Jehovas vittnen, turades om att ”hålla frisersalong” på byggplatsen och hjälpte glatt alla som behövde hårklippning.

De 60 medlemmarna av Betelfamiljen kan intyga att projektet ”Utbyggnad av Betel i Peru” verkligen var av behovet påkallat och har fullbordats på ett sätt som är till ära för Jehova.

El Salvador

”Teokratin stadig tillväxt uppvisar. Skarorna växer i tillbedjans hus.” Lördagen den 12 november 1988 förenade sig 22.091 röster i att sjunga dessa gripande ord vid överlämnandet av det nya avdelningskontoret och Betelhemmet i El Salvador i Centralamerika.

Det nya kontors- och bostadskomplexet är beläget högst uppe på en kulle utanför huvudstaden San Salvador och har utsikt över staden och flera av de många vulkaner som landet är berömt för.

Broder John Barr, medlem av den styrande kretsen, talade varmt över temat ”Sången om teokratins tillväxt”. Programmet bjöd också på livfulla folkdanser som framfördes av 100 bröder och systrar från El Salvador.

Över 300 gästande vänner från nio olika länder i Nordamerika, Centralamerika och Europa hade glädjen att få ta del av överlämnandeprogrammet. Denna grupp inbegrep många av de 326 frivilliga arbetare som hade kommit från andra länder för att ta del i byggnadsarbetet.

De första tonerna i sången om teokratins tillväxt i El Salvador hördes år 1945, då de två första missionärerna, Roscoe och Hilda Stone, tog itu med den gigantiska uppgiften att föra ut sanningen till de en och en halv miljon invånare som fanns i landet på den tiden. Sedan dess har sången sjungits med allt starkare stämma. Det gångna tjänsteåret nådde man toppsiffran 17.647 förkunnare, vilket motsvarar 1 förkunnare på 322 invånare. Under de år då avdelningskontoret byggdes — från det första tomtköpet i april 1983 och till dess det efter två och ett halvt års byggnadsarbete stod färdigt i juli 1988 — upplevde landet en fenomenal tillväxt på hela 50 procent, trots att många pionjärer var borta från sina distrikt, eftersom de hjälpte till på bygget. Att det finns möjlighet till ännu större tillväxt framgår av det stora antalet nyintresserade som var med vid Åminnelsen år 1989, då sammanlagt 58.503 var närvarande.

Den nya byggnadens jordbävningssäkra konstruktion kom också att sättas på prov redan den 10 oktober 1986, då staden San Salvador skakades av ett kraftigt jordskalv. Trots att de flesta byggnaderna i de centrala delarna av staden förstördes — vilket ledde till att hundratals människor förlorade livet och tusentals blev hemlösa — skadades ingen av de bröder som arbetade på det nya avdelningskontoret, och byggnaderna förblev helt intakta. När denna moderna anläggning nu är färdigställd, fortsätter Jehovas ande att vara verksam bland bröderna i El Salvador, när de tillsammans med sina bröder världen utöver utan uppehåll sjunger sången om teokratins tillväxt.

Mauritius

Detta tropiska örike ligger som en juvel i Indiska oceanen, omgivet av vita sandstränder, korallrev och det turkosfärgade havet. Där bor över en miljon avkomlingar av forna tiders invandrare. Det var sockerrörsodlingarna som lockade de flesta av dem till Mauritius, där de fann ett smaragdgrönt landskap, här och där avbrutet av spetsiga vulkantoppar. I dag utgörs största delen av befolkningen av hinduer med indisk härstamning, vilka delar denna ö med katolska kreoler och muslimska indier samt européer och kineser. Engelska är det officiella språket, även om de flesta invånarna talar kreolska, en fransk dialekt.

År 1933 sände avdelningskontoret i Sydafrika två pionjärer till ön, Bert McLuckie och Robert Nisbet. De var de första som sådde Rikets säd på Mauritius. Det var emellertid inte förrän 18 år senare, då Robert Nisbet fick förstärkning av sin bror George, som säden slog rot och började gro.

Under tiden hade Rikets goda nyheter nått grannöarna Réunion och Rodrigues. I dag har avdelningskontoret på Mauritius tillsyn över predikoverksamheten på öarna Réunion, Rodrigues och Mayotte såväl som på ögruppen Komorerna. Det kan nämnas att det faktiskt finns fler Jehovas vittnen på Réunion än på Mauritius.

Efter att i årtionden ha använt hyrda lokaler har man nu byggt ett nytt avdelningskontor med ett Betelhem och en Rikets sal i staden Vacoas i det inre av ön. Den 10 december 1988 överlämnades denna anläggning. Hur lyckliga var inte de 701 närvarande när de lyssnade till överlämnandetalet, som hölls av Carey Barber, medlem av den styrande kretsen!

Byggnadsprojektet väckte också intresse hos många vänliga grannar. De kommenterade ofta det fina uppförande som visades av de unga bröder som bodde och arbetade där. En av grannarna, Amrita, bor tillsammans med sin mor och mormor i ett litet hus av korrugerad plåt alldeles intill avdelningskontorets tomt. När hon kontaktades i tjänsten från dörr till dörr alldeles i början av projektet, tackade hon ja till ett bibelstudium. Amrita blev så gripen av det hon fick lära sig att hon frivilligt ställde upp varje dag och hjälpte till att laga mat åt de hungriga arbetarna. Till följd av detta nyttiga umgänge gjorde hon fina andliga framsteg och är i dag en överlämnad och döpt förkunnare som är verksam i heltidstjänsten.

Tillväxten bland Jehovas folk i denna del av världen har verkligen varit en källa till glädje för ”veteranerna”! År 1951 bildades den första församlingen med åtta förkunnare av Riket. Nu finns det 2.564 förkunnare som är förbundna med de 30 församlingarna på dessa öar i Indiska oceanen. Syster Eunice Price gjorde sig till tolk för de fyra utländska heltidsförkunnare som har tjänat här i sammanlagt 132 år, när hon sade: ”Vi planterade, vi sådde ut säd, och Jehova har gett växten. Vilket privilegium det har varit för oss att få se detta med egna ögon!”

Japan

Efter fem års arbete av mer än 500 bröder överlämnades det japanska avdelningskontoret i Ebina den 13 maj 1989. På programmet stod bland annat tal av bröderna Carey Barber, John Barr och Lloyd Barry från den styrande kretsen.a Åhörarskaran på 3.213 personer som var med vid denna lyckliga och mycket speciella tilldragelse inbegrep alla missionärer och resande tillsyningsmän i Japan, förkunnare som deltagit i byggnadsarbetet och deras familjer samt många äldre bröder och systrar som troget tjänat Jehova. Omkring 60 utländska gäster från 13 olika länder var också med vid detta tillfälle.

Dagen efter överlämnandet, söndagen den 14 maj, anordnades ett speciellt möte. Programmet överfördes via telenätet till 46 olika platser, och på så sätt kunde 233.780 personer lyssna till tal av delegater från olika länder och från den styrande kretsen. De händelser som ägde rum under dessa två dagar har verkligen blivit en milstolpe i Japans teokratiska historia.

För närvarande har omkring 38 avdelningskontor planer på eller är redan i färd med att bygga nya lokaler eller utvidga de gamla. Ett program som kallas IVCW (International Volunteer Construction Workers; Sällskapet Vakttornets internationella byggnadsprogram med frivilliga arbetare) och som har till syfte att hjälpa bröder i andra länder att klara av sådana projekt har redan sänt ut frivilliga arbetare till 30 olika länder för att bistå de lokala arbetsstyrkorna. Ja, Jehova har verkligen på många olika sätt gett sitt folk ”stor kraft ... att avge vittnesbördet”, till ära för sig själv och sin Son. — Apg. 4:33.

Afrika

Det är Guds vilja att ”alla slags människor skall bli frälsta”, och tjänsteåret 1989 har varit ett år av stadigt framåtskridande i den riktningen på den afrikanska kontinenten. — 1 Tim. 2:4.

En gymnasielärare i Senegal har under flera år prenumererat på våra tidskrifter. Han använder ofta artiklar i Vakna! när han undervisar elever i sina klasser. För att hjälpa sina elever att bättre kunna följa med under lektionerna brukar han låna dem sina personliga exemplar. Men eftersom han har haft en del problem med att få eleverna att lämna tillbaka tidskrifterna, skaffar han sig nu de inbundna årgångarna vid slutet av året och använder dem i klassrummet!

Fastän Jehovas vittnen inte har fått officiellt erkännande i republiken Guinea, arbetar man utan några hinder med att predika och göra lärjungar. Bröderna har varit sysselsatta med att bygga en liten sammankomsthall som är belägen en bit från vägen uppe på en kulle. Bröderna undrade hur de skulle kunna transportera flera lass med sand till byggplatsen. De sökte upp en firma som bygger vägar för att hyra en lastbil till att transportera sanden. Chefen för företaget ordnade med att en lastbil och en lastmaskin ställdes till brödernas förfogande. Det krävdes sex turer för att få sanden på plats. När bröderna skulle betala för lastbilen och traktorn, förklarade chefen att arbetet utförts gratis. Han sade: ”Det ni kan göra är att be till Jehova för oss, så att vi också om möjligt kan bli intresserade av att tillbe honom.”

En kretstillsyningsman som förordnats till Côte d’Ivoire (Elfenbenskusten) letade efter en tillräckligt stor lokal för den särskilda bildvisningen i staden Bondoukou. Han sökte upp föreståndaren för det lokala kulturcentret. Till att börja med motsatte denne sig att vittnena skulle använda det, eftersom andra religiösa grupper tidigare hade orsakat så mycket oordning. Men han föreslog att kretstillsyningsmannen skulle skriva ett brev och förklara varför man önskade använda centret. Samma dag träffade kretstillsyningsmannen en polisman som han tidigare hade studerat bibeln med i Abidjan. Eftersom polismannen råkade vara nära vän till föreståndaren, tog han kontakt med honom och klargjorde att vittnena var pålitliga. Föreståndaren gick då med på att de fick använda samlingslokalen och lämnade nycklarna till polismannen. Den lilla församlingen på 21 förkunnare gladde sig över att 124 var närvarande, däribland föreståndaren och polismannen. Renligheten i lokalen och det nyttiga andliga programmet gjorde ett sådant intryck på föreståndaren att han erbjöd dem att använda lokalen närhelst de ville. Sedan dess har han dessutom tackat ja till ett bibelstudium.

Mary, en elvaårig flicka som bor i Sierra Leone, lider av en plågsam sjukdom som heter sicklecellsanemi. På grund av sin sjukdom har hon de två senaste åren av sitt liv pendlat till och från sjukhuset för att få infekterade skelettdelar i ena benet bortopererade. Mary har förblivit besluten att inte bryta Guds lag till de kristna som klart anges i Apostlagärningarna 15:29, nämligen ”att avhålla er från ... blod”, fastän följden har blivit en oavbruten strid med läkarna i blodfrågan. Även om hennes mor understöder henne, står Mary själv upp för sin tro när det blir tal om att vägra blod. För två år sedan, när Mary var nio år, tillbringade hon tre månader på sjukhuset medan läkare, sköterskor och andra patienter försökte få henne att gå med på att bli opererad med blod. Kirurgerna förklarade för henne att operationen inte kunde utföras utan blodtransfusioner och förvarnade henne om att hon utan operation aldrig mer skulle kunna gå, ja att hon kanske skulle dö. Ändå brukade Mary svara: ”Jag dör hellre än jag tar blod. Jehova godkänner inte blodtransfusioner. ... Om jag tog emot blod, skulle jag känna mig smutsig inför Jehova.”

Läkarna utövade påtryckningar på Marys mor och anklagade henne för att hon ville att Mary skulle dö och att hon skulle bli ansvarig för hennes död. De påstod att hon hjärntvättade Mary.

Mary och hennes mor höll fast vid sitt beslut att lyda Guds lag. Så småningom gick två kirurger med på att utföra operationen genom att arbeta sida vid sida. På så sätt kunde operationen utföras snabbt och utan blod. Men de ingav inte några stora förhoppningar om framgång. När Mary återfick medvetandet efter operationen, var hennes första ord: ”O Jehova, rädda din tjänare!” Mary tillfrisknade snabbare än två andra patienter som samma dag genomgått samma operation med blod.

Sorgligt nog är sicklecellsanemi obotlig, och för Mary innebär det fortsatt lidande och fler operationer. Hon kan inte vara med på särskilt många möten längre, eftersom hon har svårt för att gå. Bröderna har inte några bilar, och det finns inte några allmänna kommunikationer. Med stor möda klarade hon av att vara med vid Åminnelsen förra året, men hon föll flera gånger på vägen hem.

Även om Mary är liten och verkar svag och klen och går med en träkrycka, så är hon inte vek i sin tro. Ett tecken på det är namnet hon gav på hunden hon fick av sin mor som sällskapsdjur strax före sin första operation. Hon kallade den ”Fast grepp”. När hennes morbror hälsade på henne, frågade han: ”Gav du honom det namnet för att du måste hålla ett fast grepp om honom för att han inte skall bita någon?”

”Nej, morbror”, svarade Mary, ”jag kallade honom så därför att bibeln säger att vi måste hålla ett fast grepp om vår ostrafflighet. Om vi håller ett fast grepp om vår ostrafflighet, kommer det inte att vara någon fara med oss.”

I Burkina Faso ledde en missionär ett bibelstudium med en kvinna vars man var motståndare. Eftersom han reste mycket i sitt arbete, uppmuntrade missionären kvinnan att lägga några tidskrifter i sin mans resväska inför hans resor. Så småningom började mannen läsa tidskrifterna. Snart upphörde hans motstånd. Han inbjöds till Åminnelsen 1988, och till mångas förvåning kom han. Sedan dess har man satt i gång ett bibelstudium med honom, och han har gjort så många förändringar i sitt liv att hans familj och vänner säger att Jehovas vittnen måste vara den sanna religionen, eftersom de kunde få den här mannen att bli en bättre människa.

I ett annat afrikanskt land var våra bröder samlade till ett möte, när polisen plötsligt kom instörtande. En pionjär med särskilt uppdrag blev arresterad, ivägsläpad till fängelset, visiterad och förhörd. Polisen beslagtog ett papper på vilket pionjären antecknat skriftställen under mötet. När polisen såg namnen Johannes, Petrus och Jeremia åtföljda av siffror, drog han slutsatsen att det var en förteckning över personer som var skyldiga pionjären en ganska stor summa pengar. Polisen frågade pionjären: ”Hur skall de här kunna betala tillbaka till dig när du är i fängelse?” Trots sin svåra belägenhet kunde pionjären inte låta bli att le.

Asien

Våra bröder i Asien erbjuder entusiastiskt prenumerationer på Vakttornet och Vakna! Genom att ihärdigt söka efter dem som intresserar sig för bibelns budskap hjälper de människor att ”höra” Guds ord så att deras själ får leva. — Jes. 55:3.

I Indien följde en reguljär pionjär råden i Tjänsten för Guds rike och gjorde noggrant upp en förteckning över bekanta, släktingar och bibelstudier i avsikt att erbjuda prenumeration på våra tidskrifter under prenumerationskampanjen. Hans uppriktiga ansträngningar gav utomordentliga resultat. Han tecknade 30 prenumerationer under månaden.

En broder som arbetade i ett stort bussbolag lämnade in tio förslag om säker körning i en tävling för bolagets 36.000 anställda. Han byggde sitt bidrag på Vakna! för 8 januari 1988. Hans tio förslag var de bästa. Han fick ett diplom, och ledande dagstidningar i delstaten gav publicitet åt saken. Brodern gör emellertid följande blygsamma kommentar: ”Jag vet att det inte är jag som borde få erkännande för förslagen. Äran tillhör Jehova och hans organisation, som gav den värdefulla informationen.”

En kretstillsyningsman i Japan uppmanade varje församling han besökte under prenumerationskampanjen att göra särskilda ansträngningar för att teckna prenumerationer. Han rapporterar att resultatet för den första församlingen blev 181 prenumerationer under besöksveckan, för den andra 153 och för den tredje 145. Det var bara en dag kvar av kampanjen för den församling som han besökte från den 30 maj, och han uppmanade vännerna att göra stora ansträngningar påföljande dag. På denna enda dag tecknade man 84 prenumerationer — 56 av dessa i tjänsten från hus till hus.

En syster satte som sitt mål att teckna 30 prenumerationer var och en av de två kampanjmånaderna april och maj. Hon säger att hon följde de förslag som stod i en bilaga till Tjänsten för Guds rike 1983, och Jehova välsignade hennes ansträngningar. När någon, till exempel en försäljare, ett bud eller en inkasserare, kom till hennes dörr rekommenderade hon tidskrifterna till dem. Hon erbjöd också sina bekanta att prenumerera, antingen när hon besökte dem eller per telefon, och när hon var ute och handlade erbjöd hon prenumerationer till biträden som för tillfället inte var upptagna. Hon tecknade 40 prenumerationer i april och 32 i maj. Av dessa var 46 resultatet av informellt vittnande.

En broder i Pusan i Sydkorea hade lagt märke till att kontorsdistrikten inte bearbetades så ofta. Han var advokat och kunde lätt få tillträde till kontor och tala med företagens direktörer. Hur gick han till väga? Han gav ett kortfattat, enkelt vittnesbörd. Sedan fortsatte han bara om han fick ett gynnsamt svar. På detta sätt fick han teckna 26 prenumerationer under kampanjmånaderna. Han var fast besluten att nå sitt mål, även om det innebar att han måste gå i trappor mycket mer än vanligt. Det var besvärligt för honom, eftersom han efter ett slaganfall var förlamad i ena sidan.

Taiwan är ett av världens mest tättbefolkade områden. Befolkningssiffran är nu över 20.000.000. Nittiofem procent är kineser, och av dessa tror de flesta på buddism och taoism. Skulle dessa ge gensvar på budskapet om Riket? Ja. Buddister, taoister och människor som tillhör kristenheten ger gensvar på de goda nyheterna och får undervisning om sin Skapare. Vad är det då som tilltalar människor med traditionellt kinesiska åskådningar så att de börjar studera bibeln?

En broder som tidigare var buddist berättar om vad som fick honom intresserad: ”Jag växte upp i en aktivt buddistisk familj, och vi bodde alldeles intill ett buddisttempel. Detta innebar att min tidiga barndom präglades av buddismen. Medan jag gick i skolan flyttade familjen till en större stad, och där kom jag i kontakt med bibeln genom presbyterianska kyrkan. Jag förstod egentligen inte bibeln men blev ändå medlem av kyrkan, eftersom deras inriktning sammanföll med min egen målsättning på den tiden. Jag ville bli rik och oberoende. Kyrkan betonade materiellt understöd från församlingsmedlemmarna och över huvud taget en materialistisk inställning. Kyrkan var alltså acceptabel.

Med tiden fick jag en materiellt tryggad ställning, gifte mig och fick familj, men jag kände mig inte tillfredsställd innerst inne. En dag fick min fru besök av ett Jehovas vittne som frågade om hon kände till Guds namn. Det gjorde hon inte, och så fick hon visat för sig att Guds namn är Jehova. (Ps. 83:1918) Då jag kom hem från arbetet, ställde min fru samma fråga till mig, och jag kände mig verkligen besviken över att jag hade varit medlem av presbyterianska kyrkan i så många år utan att någonsin få veta att Guds namn är Jehova! En pionjärsyster satte i gång ett bibelstudium med oss.

Efter omkring tre månaders studium förstod jag vad som krävdes, och vi började göra förändringar i vårt familjeliv och vår inställning. Jag förstod att Jehova verkligen existerar och att bibeln är hans inspirerade ord. Under de sex år som gått sedan dess har familjen hela tiden gjort andliga framsteg. Jag själv har nu privilegiet att tjäna som äldste i vår församling. Min fru och jag avsätter varje år tid för att vara hjälppionjärer. Våra två pojkar är församlingsförkunnare, och vi har som mål att alla i familjen skall bli reguljära pionjärer. Vi tackar Jehova för att vi genom den undervisning vi fått inom hans organisation är en enad familj med ett verkligt mål, vilket var en omöjlighet genom buddism eller så kallad kristen religion.”

Nya missionärer som kommer till Taiwan får studera kinesiska under de tre första månaderna. Det innebär flera timmars skolarbete varje dag. Sedan går de fyra timmar i tjänst från hus till hus och tillämpar vad de har lärt för att slutligen ägna ytterligare några timmar åt läxor. Hur mycket förstår de i början när de går från hus till hus? Inte mycket till att börja med. En nybliven missionär förklarade kortfattat för den han besökte varför han gjorde detta besök men kom sedan inte ihåg hur han skulle avsluta med att erbjuda prenumeration på Vakttornet och Vakna! Den besökte ringde till avdelningskontoret för att få veta vad samtalet egentligen skulle leda till och prenumererade så på Vakttornet och Vakna!

Europa

”Ni ynglingar, likaså jungfrur, ni gamla med de unga. Ja, de må lova Herrens [Jehovas] namn”, sägs det i Psalm 148:12, 13. Det är precis vad våra bröder i Europa gör.

Frankie, som är nio år, bor i Luxemburg. När han vid ett tillfälle lades in på sjukhus, tog han med sig sin kassettbandspelare och sina kassetter till boken Lyssna till den store läraren. En romersk-katolsk präst besöker patientrummen varje kväll för att säga god natt. När han kom in i Frankies rum, såg han kassetterna, men han sade inte ett ord. Nästa dag kom han tillbaka vid middagstid, men Frankie sov. Prästen tog en kassett, satte in den i kassettbandspelaren, satte sig ner vid Frankies säng och lyssnade på båda sidorna. När Frankie vaknade, började prästen ställa frågor till honom. Han sade till Frankie att det var bra att han trodde på Gud.

”Sedan”, säger Frankie, ”frågade han mig om han kunde få skaffa sig boken som hörde till kassetterna. Jag placerade därför Den store läraren till honom och också boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden.”

I närheten av Paris i Frankrike lärde två tonåringar från Laos känna bibelns sanning genom Jehovas vittnen men blev utsatta för våldshandlingar från sin far, därför att de inte längre ville ta del i förfädersdyrkan. När fadern fick veta att de fortsatte att studera bibeln i hemlighet, försökte han i ett vredesutbrott skära halsen av den ene sonen. Han tvekade inte att med stora bokstäver skriva på sin bil och på väggarna till det hyreshus där han bodde: ”Död åt Jehovas vittnen”!

Det var under dessa dramatiska omständigheter som de två pojkarna fattade sitt beslut att börja i tjänsten på fältet. De blev förvånade över det fina mottagandet de fick av människor på distriktet, med tanke på den fientliga publicitet deras far åstadkommit. I dag är de båda döpta, och den ene av dem har varit i heltidstjänsten i många år. Och fadern har nu accepterat att hans söner är vittnen.

De döva får också lära sig att prisa Jehovas namn. En döv person i Italien var helt hängiven olika idrottsgrenar, i synnerhet prickskytte. Han deltog i sammankomster för döva, där man anordnade idrottsaktiviteter. Hans ambition var att komma med i olympiaden för döva.

På fritiden brukade han läsa evangelierna, och han slogs av det som sades om att världens ände närmade sig. En dag kom Jehovas vittnen till hans hem och talade med hans hustru, som vid det tillfället inte visade något större intresse. Hon skaffade sig emellertid boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden åt sin man och kom överens med vittnena om att de skulle komma tillbaka. Hur skulle mannen reagera över boken?

”Jag läste boken på en enda natt, och jag tyckte om den”, säger han. ”Jag förstod nu att den religion som jag tillhörde inte var den religion som Jesus hade undervisat om.” Han tog därför emot deras erbjudande om ett bibelstudium. ”Efter en månad”, fortsätter han, ”upphörde jag med mina idrottsaktiviteter, lämnade ifrån mig mina prickskyttevapen och gav upp hoppet om att få delta i olympiaden för döva. Jag började vara med vid alla möten. Men jag hade ett problem. Eftersom jag var döv, kunde jag inte förstå någonting alls! Flera bröder skrev kärleksfullt ner det stoff som man behandlade, och detta gjorde intryck på mig. Men efter en månad kände jag mig missmodig — det var som om jag var fullständigt beroende av dem, och jag tänkte: ’Vad tjänar det till?’ Men ett bibliskt tal som hölls strax därefter fick mig att tänka efter.

Talaren sade att exakt kunskap är nödvändig för att man skall kunna förändra sin personlighet. Men var skulle jag finna den kunskapen, om jag slutade gå på möten? Lösningen på mitt problem var att någon i församlingen lärde sig teckenspråk. Jag bestämde mig för att pröva Jehova i enlighet med hans egen uppmaning i Malaki 3:10. Jehova uppfyllde min begäran. Hans organisation erbjöd några medlemmar i min församling att lära sig teckenspråk vid en skola. Sådana uttryck för kärlek från Jehovas och brödernas sida var avgörande för mig, och jag överlämnade mig åt honom och blev döpt. Två gånger har jag tjänat som hjälppionjär. Jag har lyckats med det tack vare den hjälp jag fått av de bröder och systrar som översätter mina tecken för dem vi besöker. Jag har också glädjen att leda ett studium med min son, som inte är döv men som jag utan problem kan kommunicera med.”

Välsignelserna i Italien är ännu mera enastående, när man betänker att den katolska hierarkin har visat avsevärd fientlighet mot vittnena genom att försöka hindra deras verksamhet. Som exempel kan nämnas att en församlingspräst i Abruzzi i mellersta Italien organiserade en serie på 12 morgonböner. Varför det? Så att Jehovas vittnens verksamhet inte längre skulle ha inflytande på den katolska hjorden. Men hans bönesamlingar fick motsatt effekt, precis som Bileams förbannelse på kung Balaks tid, när Gud förändrade dennes förbannelse till välsignelser. (4 Moseboken, kapitel 23) De ständiga förkunnarrekorden i Italien, med toppsiffran 172.382 i augusti, är ett bevis på detta.

I Spanien hade Charo just avslutat sin tjänst en lördag. När hon och hennes man var på väg för att handla, kände hon sig manad att tala med ytterligare en person, en tonåring som hette Susana. När Susana såg traktaten Vad tror Jehovas vittnen på? visade hon genast intresse, för hon hade fått samma traktat i sin hand en månad tidigare, och alltsedan dess hade hon försökt komma i kontakt med vittnena. Hon gav Charo sin adress, och man kom överens om att börja ett bibelstudium. Döm om Charos förvåning, när adressen visade sig vara till ett kloster! Susana hade uppfostrats av nunnor efter föräldrarnas skilsmässa. Det första studiet genomfördes på klostrets gårdsplan, men bibeln och boken måste gömmas varje gång några misstänksamma nunnor passerade. Följande dag var Susana med vid en kretssammankomst, och sedan blev det ett regelbundet mötesdeltagande för hennes del. Efter att ha studerat endast tre kapitel av boken Leva för evigt blev Susana förvisad från klostret, och nu fortsätter hon att göra stadiga framsteg i sanningen.

Följande erfarenhet kommer också från Spanien. I broder Félix’ taxi har drygt 1.500 böcker och 1.500 lösnummer lämnats under ett års tid! Hur lyckas han med det? Han bemödar sig särskilt om att vara hövlig mot alla sina passagerare, och han visar ärlighet genom att endast ta betalt efter den exakta taxa som motsvarar den körda sträckan. Hans passagerare blir därför mera benägna att lyssna på honom, när han vittnar för dem om Guds ord.

Från Nederländerna skriver en 13-årig flicka: ”Vi hade kommit överens om att ta del i tjänsten på fältet under en timme strax före bokstudiet. Vid första dörren träffade jag en flicka på 13 år. Hon lyssnade spänt och skaffade sig litteratur. Nästa dag i skolan såg jag flickan. Redan från början blev vi vänner. Inom två veckor erbjöd jag henne boken Leva för evigt och erbjöd mig att studera den tillsammans med henne. Hon sade ja, och studiet går mycket bra.”

Latinamerika

Lärjungen Lukas skrev om kristendomens första tid: ”De som trodde på Herren fortsatte att fogas till, skaror både av män och av kvinnor.” I dag har Latinamerika också upplevt en stadig ström av människor med ärligt hjärta som väller in i Guds nutida organisation. — Apg. 5:14.

I Guatemala har bildföredraget ”Stora folkskaror blir undervisade av Jehova”, som har hållits av kretstillsyningsmännen, hjälpt många att uppskatta Jehovas organisation. Det inbegriper sådana som bor i landets bergsbygder, där man har påverkats mycket av gerillaverksamhet och där våra bröders kristna neutralitet många gånger har satts på prov. I ett område där det bor små grupper av vänner — 65 förkunnare sammanlagt — var 1.426 närvarande vid bildförevisningarna.

En kretstillsyningsman berättar: ”När vi arbetade nära ett militärläger, bad vi om tillåtelse att få visa bilderna för soldaterna. Lägerchefen gav oss tillåtelse. Den kvällen kom vi dit i en pickup med utrustningen. När vi hade monterat upp projektorn och kassettbandspelaren i mässen, beordrade lägerchefen alla soldaterna att gå in. Omkring 90 soldater rusade in med sina gevär, ställde sig tysta i givakt och såg och lyssnade till framställningen från början till slut. Sedan vi hade uttryckt vår uppskattning av deras uppmärksamhet och sagt några avslutande ord, förvandlade vi flaket på pickupen till tidskrifts- och litteraturstånd, varifrån en syster lämnade ut tidskrifter, broschyrer och böcker till en hel del av soldaterna, som var ivriga att få lära sig mer.”

Den 21 februari 1989 kom 35 familjer av Jehovas vittnen tillbaka från ett flyktingläger i Mexico, där de hade levt i mer än sex år. De hade blivit tvungna att fly från Guatemala år 1983 på grund av de många massakrer som inträffade då. Ganska många som studerade bibeln tillsammans med Jehovas vittnen och andra intresserade som hade varit med vid mötena i lägret återvände tillsammans med bröderna. Sammanlagt sex bussar från Förenta nationerna förde tillbaka de hemvändande till Guatemala. En välkomstkommitté av vittnen hälsade flyktingfamiljerna när de kom till Huehuetenango i Guatemala. CEAR, en organisation grundad av regeringen för att underlätta flyktingars hemkomst, hade gjort i ordning stekt kyckling, ris och tortilla. Eftersom vännerna inte hade fått något att äta på sin nio timmar långa bussresa från Mexico, hade de god aptit och uppskattade måltiden.

Vännerna återvände vid god andlig hälsa. Avdelningskontorets kommitté insåg behovet av att bilda en hjälpkommitté, som gjorde anordningar för att bygga hus åt 17 familjer och hjälpte 9 andra familjer att bygga färdigt sina hem. Livsmedel har också sänts till våra bröder. Den styrande kretsen har kärleksfullt ställt de behövliga medlen till förfogande.

Flertalet av Venezuelas invånare bor i landets norra delar, nära Karibiska havet. I de södra områdena bebos de vidsträckta regnskogsområdena av ett antal indianstammar. Ett gift par som är pionjärer med särskilt uppdrag har bott i staden Santa Elena de Uairén nära den brasilianska gränsen sedan år 1987. De har haft intressanta nya erfarenheter på detta indiandistrikt. De olika stammarna känner redan till boken Uppenbarelsens storslagna höjdpunkt, och indianernas maricures (hövdingar) vill ha den till sina byar. Tre kartonger av den boken skickades, men det räckte inte alls. Två dagar efter det att en kartong med boken kommit är den tom. En indiansk skollärare i byn Sampai, som ligger två timmars bilfärd från Santa Elena, har bett pmsu-paret om en kartong med boken Din ungdom — hur du får ut det bästa av den som hon vill sprida bland skolbarnen. Hon vill undervisa i den boken som ersättning för den vanliga religionsundervisningen.

Susana, en pionjär med särskilt uppdrag i Argentina, träffade i arbetet från dörr till dörr en kvinna som nyligen hade flyttat till trakten. Kvinnans make är bankkamrer, och innan han förflyttades dit hade han fått en gåvoprenumeration på Vakna! av en arbetskamrat. Kvinnan sade att ett av numren hade räddat ett liv. Hur hade det gått till?

Hon förklarade att hon hade genomgått en serie röntgenundersökningar utan att veta om att hon var med barn. Eftersom röntgenstrålar kan orsaka missbildningar, rådde 20 olika läkare henne att genomgå abort. Hennes barn löpte 95 procents risk att bli missbildat, sade de. Läkarna och familjen utövade påtryckningar på henne för att hon skulle låta abortera fostret. Men innan hon fattade sitt slutliga beslut ville hon rådfråga familjens präst. Hon talade med två präster, vilka båda sade till henne att Gud inte skulle straffa henne för att hon lät abortera barnet. Hon blev mycket upprörd över det svaret och bad till Gud om vägledning. Just då kom Vakna! i brevlådan med rubriken ”Föda barnet — eller abort?” på framsidan. Hon utropade: ”Det här är Guds svar på min bön!” Hon lät inte göra abort. Resultatet? ”Tack vare Vakna! har jag i dag en söt, frisk flicka”, sade hon. ”Vakna! räddade min lilla flickas liv.”

Nordamerika och Karibiska öarna

Psalmisten skrev: ”Du har krönt året med din godhet.” (Ps. 65:1211, NW) Ja, vi har verkligen haft ett lyckligt och välsignat verksamhetsår, som följande erfarenheter visar.

Från Canada kommer en erfarenhet som visar vikten av att föräldrar undervisar sina barn om bibelns principer och inte bara ger dem regler att följa och att barnen också får lära sig hur de på ett förståndigt vis skall kunna tillämpa sådana principer. När Terra bara var 11 år och ännu inte döpt, sattes hon helt oväntat på prov av en av sina lärare. Vid den tidpunkten var Terra den enda eleven i hela skolan som var ett vittne.

Under en förmiddagslektion lade Terra märke till att läraren tog med sig en av klasskamraterna ut ur klassrummet under några minuter. Kort därefter bad läraren tyst Terra att följa med honom till rektorsexpeditionen. Han angav inga skäl till detta. Men när de kom till rektorsexpeditionen, lade Terra märke till att den kanadensiska flaggan var draperad tvärs över rektorns skrivbord. Det fanns bara de tre på expeditionen: Terra, hennes lärare och rektorn.

Läraren befallde därefter Terra att spotta på den kanadensiska flaggan. Han sade att eftersom Terra inte sjöng nationalsången eller hälsade flaggan, fanns det inga skäl till att hon inte också kunde spotta på flaggan, när hon blev befalld att göra så. Terra blev mycket förvånad över den här befallningen, men hon vägrade ändå att skända landets symbol. Hon förklarade att Jehovas vittnen respekterar flaggan, även om de inte tillber den. När läraren såg att Terra var fast i sitt beslut, återvände de båda till klassrummet.

När de kom tillbaka till klassrummet, meddelade läraren att han just hade utfört ett experiment. Han hade en åt gången tagit två elever till rektorsexpeditionen och befallt dem att spotta på flaggan. Trots att den första eleven tog del i patriotiska ceremonier, spottade hon ändå på flaggan, när hon blev befalld att göra så. Men Terra däremot hade, som läraren förklarade, mycket höga principer, för även om hon inte sjunger nationalsången eller hälsar flaggan, vägrade hon dock att skända flaggan på det här sättet. Läraren sade att Terra var den som visade tillbörlig respekt. Hur blev inte Terras respektfulla uppförande till heder för Jehovas organisation!

I Dominikanska republiken tecknade hustrun till en resande tillsyningsman en prenumeration hos en ung dam som också tackade ja till ett bibelstudium. Studiet sattes i gång under besöksveckan, och en pålitlig syster i församlingen fick ta hand om det. Vid nästa kretssammankomst förde förkunnaren den här personen till kretstillsyningsmannens hustru för att hon skulle få hälsa på henne. Vid det här laget var personen i fråga redan en förkunnare av de goda nyheterna, och när de sex månader senare träffades igen, hade den unga kvinnan redan överlämnat sig och hade varit döpt i flera månader. Hon inbjöd kretstillsyningsmannen och hans hustru till en måltid i sitt hem för att de skulle få träffa hennes man, som var kirurg och som hade börjat studera. När de inte lång tid därefter återigen träffades vid en områdessammankomst, blev kretstillsyningsmannen och hans hustru glada över att få veta att också mannen nu var döpt. På grund av att kretstillsyningsmannens hustru gjorde en ansträngning, att församlingsförkunnaren följde upp det hela och på allvar gick in för att regelbundet ge denna fårlika person andlig näring och slutligen att Jehova gav sin välsignelse kunde allt detta ske på bara ett och ett halvt år.

I Förenta staterna har man under det gångna året fått enastående resultat bland de hörselskadade och bland den icke engelsktalande befolkningen. De goda nyheterna har förkunnats på 20 språk, teckenspråket medräknat. På det spanskspråkiga fältet har det skett en god ökning, för under det gångna tjänsteåret bildades 90 nya spanskspråkiga församlingar. Över 93.000 förkunnare i det här landet är förbundna med de över 1.150 spanska församlingarna.

Ett annat enastående drag var produktionen av böcker och biblar, vilken uppgick till 35.811.861 exemplar. Detta innebar en fördubbling av framställningen av biblar och böcker jämfört med föregående år, och det är första gången sedan år 1938 som produktionen har fördubblats under ett år! Det har varit stor efterfrågan på kassetter. Under år 1989 framställdes 3.500.000 kassetter, vilket är en ökning med 71 procent från föregående år. Sedan kassettframställningen började i april år 1978, har man nu sammanlagt framställt 36.715.613 kassetter och bland annat då också kassetter med inläsningar av Vakttornet (på engelska). Vid tjänsteårets början hade man 29.559 prenumerationer på kassettupplagan, men vid årets slut hade man 38.896 prenumerationer — en ökning med 31 procent.

För att man skall kunna trycka tidskrifterna samtidigt på många språk matas text och information om den grafiska utformningen in på datordisketter, medan bildmaterialet överförs till film. Därför måste avdelningskontoret enbart för tidskrifterna varje vecka skicka ut 48 disketter och mellan 3.000 och 3.500 filmark. Därigenom kan man ha samtidig utgivning av Vakttornet på 39 språk på avdelningskontoren utöver jorden.

Öar i Stilla havet

Aposteln Paulus predikade för kungar, och i våra dagar finns också vägar öppna för dem som hör till de överordnade myndigheterna att få lära känna den sanna kristendomens ”väg”. — Apg. 24:22; Rom. 13:1.

En pionjär med särskilt uppdrag på Fiji studerar bibeln med en hövding av hög rang, vars far är informationsminister på ön och vars bror är chef för Fijis centralbank. Denne hövding deltog nyligen i ett provinsråd, ett möte med högt uppsatta hövdingar vid vilket Fijis president var ordförande. På dagordningen stod frågan om en sabbatsförordning, som bland annat begränsar människors rörelsefrihet på söndagar och som har blivit en allvarlig fråga för metodisterna.

Under mötets gång ville en av delegaterna diskutera ett förslag om att förbjuda Jehovas vittnen. Den hövding som studerar bibeln ingrep då genom att säga att ett vittne regelbundet kom till hans hem för att undervisa honom i bibeln. ”Jag börjar nu förstå vilka Jehovas vittnen är och varför deras lära får dem att besöka våra hem”, sade hövdingen. ”Jag har också lagt märke till att vittnena bär sina biblar med sig från måndag till söndag, till skillnad från oss metodister, som bär med oss våra bara på söndagarna, och Jehovas vittnen kan också klart och tydligt förklara bibelns profetior.” Därefter frågade han den delegat som hade väckt förslaget om att förbjuda vittnena: ”Har du någonsin öppnat din dörr för att lyssna på vittnena?”

”Nej”, svarade den andre delegaten. ”Då är det dåraktigt av dig att vilja förbjuda en religion som du aldrig har lyssnat på”, svarade hövdingen. Därefter kom han med ett motförslag: ”De av er som har hört vad Jehovas vittnen lär och vill att de skall få fortsätta att predika i den här provinsen, räck upp en hand.” Tjugo av de 30 delegaterna räckte då upp handen.

Papua Nya Guinea är ett kontrasternas land när det gäller både levnadsstandard och seder. Även om det inte är någon större skillnad mellan att vittna i de större städerna här och att vittna i de flesta länder i Västerlandet, så är det rätt annorlunda att vittna i byarna, där gamla seder fortfarande råder. När bröderna arbetade på ett icke utlämnat distrikt i ett område som var övervägande katolskt, fick de rådet att först skaffa sig tillåtelse att gå från dörr till dörr av byhövdingen, eftersom han har fullständig myndighet i byn. Vad hände då när vittnena kontaktade en byhövding?

Brodern som hade hand om gruppen berättar: ”Vi parkerade våra bilar utanför byn, och därefter gick tre av oss in i byn och letade efter hövdingens hus. Byborna förde oss till ett hus nära byns centrum, där vi presenterades för hövdingen och hans familj. Han var en imponerande man med yvigt vitt hår och ett kraftfullt uppträdande, som passade en hövding. Han var välutbildad och talade flytande engelska. Han sade till oss att vi skulle låta alla bröderna och systrarna i vår grupp komma in i byn. Därefter lät han oss alla sitta ner medan han skickade ut unga män till alla husen i byn för att säga till byborna att de skulle lyssna på oss. Två och två besökte vi sedan alla hemmen i byn under de följande två och en halv timmarna. De flesta byborna bjöd in oss, och många skaffade litteratur. När vi var färdiga med att besöka hemmen, bjöd hövdingen oss återigen att sitta ner framför honom. Han förklarade att han inte längre trodde på den katolska läran, eftersom han tyckte att kristenhetens kyrkor hade ’hjärntvättat’ byborna. Han uppmanade oss vänligt att återigen besöka byn och sade att han antagligen skulle bli utskälld av den katolske prästen i byn, men att detta var något som han inte alls brydde sig om.”

”Mastermind” är en frågesport på TV som sänds över hela Nya Zeeland. I programmet blir fyra tävlande utfrågade i något ämne som de själva har valt och som de är specialiserade på och därefter i frågor som hör till allmänbildningen. Eftersom en av de tävlande, en advokat, hade valt ämnet ”Jehovas vittnens historia och läror” som sitt specialämne, bad TV-stationen avdelningskontoret att förbereda och skicka in 30 frågor till programmet.

Programmet annonserades en vecka före sändningen, och varje gång programmet annonserades förekom naturligtvis namnet Jehova på TV-rutan, synligt för tiotusentals tittare. När programmet sedan sändes, fick tittarna höra svaren på sådana frågor som:

Tala om vilken färg och form det märke hade som användes till att identifiera Jehovas vittnen i de nazistiska koncentrationslägren.

I vilket kommunistland var 94.000 vittnen med vid en sammankomst i augusti år 1985?

Andra frågor handlade om Vakttornets Bibelskola Gilead, Sällskapets presidenter, pålen kontra korset, Harmageddon och de grunder bibeln ger till skilsmässa.

Avdelningskontoret skriver: ”Vi är glada över att kunna rapportera att ett vittnesbörd har avgetts inte bara för TV-publiken, utan också för TV-personalen, som måste studera frågorna och svaren, och för dem som skötte inspelningen.”

Länder där verket är förbjudet

”Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också”, sade Herren Jesus. I vår tid har denna förföljelse lett till att hans lärjungar har förbjudits att verka i 36 länder. — Joh. 15:20.

Under det gångna året vidtogs en rad åtgärder mot den teokratiska verksamheten i flera länder i Afrika. Avdelningskontoret i ett av dessa länder skriver: ”En grupp soldater med automatvapen klättrade över staketet vid vår byggplats, övermannade vakten, öppnade portarna och flyttade in, och de har varit där alltsedan dess. Fastigheterna används nu som utbildningsläger för nya rekryter. Trots åtskilliga brev till myndigheterna och intervention genom diplomatiska kanaler, har hittills alla ansträngningar att återfå fastigheterna och den litteratur som finns lagrad där varit förgäves. Fyra månader efter övertagandet gav också ordföranden för det juridiska rådet och justitieministern anvisningar om att se till att verksamheten vid alla eventuella centra upphörde och också att man skulle åtala alla som ertappades med att predika denna olagliga religion. Fem månader senare sammankallade samme ordförande ett möte med representanter för alla de religiösa sekterna. Vid det mötet fördömde han särskilt Jehovas vittnen och sade att de var riktiga demoner.”

Men bröderna där fortsätter ändå att vittna modigt. En officiell kommuniké skickades ut till alla myndigheterna på en kretstillsyningsmans distrikt, och i den klagade man över vittnenas ökade verksamhet och påminde tjänstemännen om förbudet. Men trots detta beslöt kretstillsyningsmannen att han och en broder från trakten skulle besöka borgmästaren i ett område. Innan de gick dit bad de innerligt till Jehova. Eftersom de inte träffade borgmästaren hemma, gick de till hans kontor, där de förklarade vilka de var. Till deras förvåning stängde han sitt kontor och inbjöd dem till sitt hem. Eftersom bröderna kände till att hans hustru nyligen hade dött, tröstade de honom från bibeln. Borgmästaren frågade dem sedan varför de fortsatte att predika, när de visste att verksamheten var förbjuden. De resonerade med honom från bibeln, och han skaffade en bok och fem broschyrer.

I ett land i Asien har verksamheten varit förbjuden i 13 år. Under det senaste tjänsteåret har bröderna där upplevt ökat motstånd. Men de har ändå haft en 10-procentig ökning av antalet förkunnare och en ny toppsiffra för antalet bibelstudier.

I det landet satte man i gång ett bibelstudium med hustrun till en officer. Hon och hennes fem barn började snart vara med vid mötena, men hon började röna kraftigt motstånd från sin man, som till och med slog henne med sin livrem. Det hårda motståndet fortsatte, men kvinnan strävade efter att tillämpa de kristna principer som hon hade fått lära sig. Till slut gjorde hennes konsekvent goda kristna uppförande ett djupt intryck på hennes man. Han har sedan dess tagit avsked från armén, och en av våra bröder har nu ett bibelstudium med honom.

Trots förbud i många länder och de restriktioner detta medför, har Jehova rikligen välsignat sitt folks ansträngningar. Genom allt detta har Jehova visat att hans arm inte är för kort. Fåren får mat, och många nya kommer att inse vem som är källan till det sanna hoppet. — Ps. 18:32.

[Fotnot]

[Tabell på sidan 18]

Områdessammankomsterna i Polen år 1989

STAD DATUM NÄRVARANDE DÖPTA

Poznan 4—6 augusti 40.442 1.525

Chorzów 4—6 augusti 65.710 2.663

Warszawa 11—13 augusti 60.366 1.905

SAMMANLAGT 166.518 6.093

[Tabell på sidorna 34–41]

RAPPORT ÖVER JEHOVAS VITTNENS VÄRLDSVIDA TJÄNST PÅ FÄLTET TJÄNSTEÅRET 1989

(Se publikationen)

[Karta på sidan 18]

(För formaterad text, se publikationen)

POLEN

Poznan

Warszawa

Chorzów

[Bild på sidan 6]

Senaste tjänsteåret blev 263.855 nya lärjungar döpta

[Bilder på sidan 13]

Den nya boken ”Ungdomar frågar — svar som fungerar” presenteras vid sammankomsten ”Gudaktig hängivenhet” i Italien, och ungdomar visar stolt upp sina nya böcker

Vid en sammankomst i USA presenteras den nya boken ”Bibeln — Guds ord eller människors?”

[Bilder på sidan 19]

Slaskistadion i Chorzów, nära Katowice, var fylld av sammankomstdeltagare, och stora skaror blev döpta

[Bilder på sidan 20]

Delegater från Östeuropa var hänförda över att få höra till de stora skaror som besökte sammankomsten i Poznan, där den nya broschyren ”Bör man tro på treenighetsläran?” gavs ut på polska

[Bilder på sidan 21]

Stadion i Warszawa var fylld av delegater från 28 olika länder. Delar av programmet tolkades till 16 språk samtidigt. Här står den franske tolken tillsammans med polska talare

[Bild på sidan 22]

Den första europeiska klassen i Skolan för förordnade tjänare utexaminerades den 18 juni 1989 i Wien

[Bilder på sidan 23]

Den tredje klassen i Skolan för förordnade tjänare utexaminerades den 13 november 1988 i USA, och den fjärde klassen utexaminerades den 11 juni 1989

[Bild på sidan 27]

Avdelningskontoret på Mauritius innehåller kontorslokaler och bostäder. Intill byggnaden finns en Rikets sal

[Bilder på sidan 28]

Fyra separata byggnader omgivna av prunkande tropiska trädgårdar utgör det 8.900 m2 stora Betelkomplexet i El Salvador. Anläggningen har en ny entréhall och en matsal med utrymme för 200 personer samt bostäder för 72 beteliter

[Bilder på sidan 29]

Avdelningskontoret i Peru har fått nya lagerlokaler och en ny Rikets sal samt ytterligare 36 rum, vilket innebär att man nu har sammanlagt 58 rum. Entréhallen ses till höger

[Bilder på sidan 30]

Det nya åtta våningar höga bostadskomplexet vid avdelningskontoret i Japan har en golvyta på 8.980 m2 och inrymmer 128 rum för Betelfamiljen. Entréhallen ses till höger på bilden. Det nya tryckeriet har en golvyta på 22.600 m2