Frågor från läsekretsen
◼ Skall vi, med tanke på Jesu ord i Johannes 15:15, betrakta oss som hans ”slavar”, eller kan vi anse oss vara hans ”vänner”?
Vi kan och bör vara bådadera. Låt oss, för att vi skall förstå varför det förhåller sig så, lägga märke till vad Jesus sade där till sina apostlar den sista kvällen han var tillsammans med dem:
”Ingen har kärlek större än denna: att någon skulle ge ut sin själ till förmån för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag nu befaller er. Jag kallar er inte längre slavar, eftersom en slav inte vet vad hans herre gör, utan jag har kallat er vänner, därför att alla de ting som jag har hört av min Fader, dem har jag gjort kända för er.” — Johannes 15:13—15.
Vad menade Jesus med att säga att hans lojala lärjungar var slavar? Han menade inte slavar i den bemärkelsen att alla Adams mänskliga avkomlingar är födda ofullkomliga och således sålda eller förslavade under synden. (Johannes 8:34; Romarna 5:18, 19; 6:16; 7:14) Liksom fallet varit med de kristna sedan dess, var apostlarna en gång förslavade på det sättet, men Jesu offer blev medlet till att frigöra dem. (1 Petrus 1:18, 19; Galaterna 4:5) Men de blev sedan inte fullständigt fria. Som aposteln Paulus senare skrev blev de ”köpta med ett pris”, Jesu blod, varför de blev Guds och Kristi slavar. — 1 Korintierna 6:20; 7:22, 23.
I Johannes 15:15 antydde Jesus inte att de trogna apostlarna, som inom kort skulle få helig ande och bli smorda kristna, inte längre var slavar. (Jämför Johannes 15:20.) Träldomen åt Gud genom Kristus är förstås inte förtryckande och dödsbringande. Den är kärleksfull och livsbevarande. (2 Timoteus 4:8; Titus 1:1, 2) En kristen som med glädje tar emot värdet av Kristi blod och blir en Guds slav skulle ställas inför beständig död bara om han senare förkastade det offret och gick tillbaka till synden och på nytt blev dess slav. (Galaterna 1:10; 4:8, 9; Hebréerna 6:4—6) Jesu lärjungar fortsatte därför att vara Guds och Kristi slavar, men de var också mer än slavar. Varför det?
Jesus och apostlarna förstod att i ett vanligt kallt eller formellt herre—slav-förhållande på den tiden skulle en slav inte veta vad hans herre gjorde. En mänsklig herre skulle vanligtvis inte samråda med sin köpte slav, och han skulle inte heller yppa sina privata tankar och känslor för honom.
Men av Jesu ord kan vi förstå att det var annorlunda med apostlarna. Han sade: ”Jag har kallat er vänner, därför att alla de ting som jag har hört av min Fader, dem har jag gjort kända för er.” (Johannes 15:15) Ja, som det är vanligt mellan kära vänner hade Jesus uppenbarat för dem detaljer och insikter som hade varit hemliga. (Matteus 13:10—12; 1 Korintierna 2:14—16) Fastän apostlarna fortfarande var tjänare eller slavar åt Gud förmedelst Jesus, åtnjöt de en varm gemenskap som också utmärkte dem som pålitliga vänner. (Jämför Psalm 25:14.) Detta kan och bör vara sant om oss också. Vilket privilegium är det inte att ha som herrar i himmelen sådana som behandlar oss som pålitliga och respekterade förtrogna, som vänner!