Bibelns syn
Inte ”någon del av världen” — Vad innebär det?
PÅ 300-talet v.t. lämnade tusentals till bekännelsen kristna sina ägodelar och släktingar och sitt levnadssätt för att bo isolerat i Egyptens öknar. De blev kända som anakoreter, som kommer av det grekiska verbet a·na·kho·rẹ·o, vilket betyder ”dra sig undan (tillbaka)”. En historiker berättar att de höll sig undan från sina samtida. Anakoreterna trodde att de genom att dra sig undan från det mänskliga samhället lydde det kristna kravet att inte vara ”någon del av världen”. — Johannes 15:19.
Bibeln förmanar de kristna att bevara sig ”utan fläck från världen”. (Jakob 1:27) Den ger också den här tydliga varningen: ”Äktenskapsbryterskor, vet ni inte att vänskapen med världen är fiendskap med Gud? Därför, vemhelst som vill vara världens vän gör sig till Guds fiende.” (Jakob 4:4) Men betyder det att kristna förväntas bli anakoreter, bokstavligen dra sig undan från andra? Skall de hålla sig undan från dem som inte har deras trosuppfattningar?
Kristna är inte samhällsfientliga
Flera ställen i Bibeln behandlar detta att inte vara någon del av världen och framhåller att de kristna behöver avskilja sig från det stora flertalet i det mänskliga samhället som är utestängda från Gud. (Jämför 2 Korinthierna 6:14–17; Efesierna 4:18; 2 Petrus 2:20.) Det är därför förståndigt av kristna att sky attityder, tal och uppförande som strider mot Jehovas rättfärdiga vägar, bland annat världens giriga strävan efter rikedom, bemärkthet och att till överdrift ägna sig åt nöjen. (1 Johannes 2:15–17) De bevarar sig också avskilda från världen genom att förbli neutrala när det gäller krig och politik.
Jesus Kristus sade att hans lärjungar inte skulle vara ”någon del av världen”. Men han sade också i bön till Gud: ”Jag begär inte att du skall ta dem ut ur världen, utan att du skall vaka över dem för den ondes skull.” (Johannes 17:14–16) Det framgår tydligt att Jesus inte ville att hans lärjungar skulle bli samhällsfientliga och undvika all kontakt med icke-kristna. I själva verket skulle en kristen om han isolerade sig inte kunna fullgöra det uppdrag han fått att predika och undervisa ”offentligt och från hus till hus”. — Apostlagärningarna 20:20; Matteus 5:16; 1 Korinthierna 5:9, 10.
Maningen att förbli utan fläck från världen ger inte kristna någon grund för att anse sig vara överlägsna andra. De som fruktar Jehova hatar ”självupphöjelse”. (Ordspråken 8:13) Galaterna 6:3 förklarar att ”om någon menar att han är något, när han ingenting är, bedrar han sitt eget sinne”. De som känner sig överlägsna bedrar sig själva därför att ”alla har ... syndat och är i saknad av Guds härlighet”. — Romarna 3:23.
”Bespotta [inte] någon”
På Jesu tid fanns det människor som ringaktade alla som inte tillhörde deras speciella religiösa grupp. Fariséerna var bland dem. De var väl insatta i såväl den mosaiska lagen som den judiska traditionens alla detaljer. (Matteus 15:1, 2; 23:2) De kände stolthet över att minutiöst följa många religiösa ritualer. Fariséerna betedde sig som om de var överlägsna andra bara på grund av deras intellektuella prestationer och religiösa ställning. De gav uttryck åt sin skenheliga och föraktfulla inställning genom att säga: ”Den här hopen folk som inte känner Lagen, de är förbannade.” — Johannes 7:49.
Fariséerna hade till och med ett nedsättande uttryck för dem som inte var fariséer. Det hebreiska uttrycket ʽam ha·ʼạ·rets användes från början för att på ett positivt sätt benämna vanliga medborgare i samhället. Men med tiden ändrade de arroganta religiösa ledarna i Juda betydelsen i ʽam ha·ʼạ·rets så att det blev ett skymford. Andra grupper, bland annat till bekännelsen kristna, har använt ett sådant uttryck som ”hedning” för att på ett nedsättande sätt benämna människor med andra trosuppfattningar.
Men hur betraktade de första kristna dem som inte omfattade kristendomen? Jesu lärjungar uppmanades att behandla icke troende ”med mildhet” och ”djup respekt”. (2 Timoteus 2:25; 1 Petrus 3:15) Aposteln Paulus var ett gott föredöme i fråga om det. Han var inte arrogant utan tillgänglig. I stället för att upphöja sig över andra var han ödmjuk och uppbyggande. (1 Korinthierna 9:22, 23) Paulus ger, i sitt inspirerade brev till Titus, förmaningen ”att inte bespotta någon, att inte vara stridslystna, att vara resonliga och lägga i dagen all mildhet mot alla människor”. — Titus 3:2.
I Bibeln används uttrycket ”icke troende” ibland för att benämna icke-kristna. Men det finns inget belägg för att ordet ”icke troende” användes som en officiell benämning. Det användes absolut inte för att förringa eller tala nedsättande om icke-kristna, eftersom det skulle strida mot Bibelns principer. (Ordspråken 24:9) Nu i vår tid ser Jehovas vittnen till att inte vara hårda eller arroganta mot icke troende. De anser att det är oförskämt att använda nedsättande uttryck om släktingar eller grannar som inte är vittnen. De följer Bibelns råd, som lyder: ”En Herrens slav ... bör vara mild och vänlig mot alla.” — 2 Timoteus 2:24.
”Gör vad som är gott mot alla”
Det är viktigt att inse farorna med nära bekantskap med världen, speciellt med dem som visar grov ringaktning för gudaktiga normer. (Jämför 1 Korinthierna 15:33.) Men när Bibeln ger uppmaningen att ”göra vad som är gott mot alla”, inbegriper ordet ”alla” dem som inte delar vår kristna tro. (Galaterna 6:10) Det var tydligen så att de första kristna under vissa förhållanden åt tillsammans med icke troende. (1 Korinthierna 10:27) De kristna i vår tid behandlar därför icke troende på ett balanserat sätt och betraktar dem som sina medmänniskor. — Matteus 22:39.
Det skulle vara orätt att anta att en person är omoralisk bara för att han inte känner till Bibelns sanningar. Förhållanden och människor varierar. Varje kristen måste därför besluta i vilken utsträckning han skall förändra sina kontakter med icke troende. Men det finns inget behov av och skulle vara oskriftenligt för en kristen att som anakoreterna helt avskära sig från kontakt med omgivningen eller som fariséerna känna sig överlägsna andra.