Blodets helgd — en urgammal kontrovers

JEHOVAS VITTNEN är kända för sin vägran att ta emot blodtransfusioner. Varför intar de en sådan ståndpunkt? På grund av att bibeln tydligt visar att blodet representerar en varelses liv, eller själ, och att det därför är heligt. När Noa fick tillåtelse att äta djurkött efter floden, blev han också uttryckligen uppmanad: ”Endast kött med sin själ — sitt blod — får ni inte äta.” (1 Moseboken 9:4, NW) Detta förbud upprepades kategoriskt i den lag som Gud gav till nationen Israel. (3 Moseboken 17:10) Längre fram i tiden ålades även de kristna av den heliga anden och av apostlarna att ”avhålla [sig] ... från ting som är offrade åt avgudar och från blod och från ting som blivit kvävda och från otukt”. — Apostlagärningarna 15:28, 29.

Jehovas vittnen är en av de få grupper som fortfarande iakttar Guds förbud mot att förtära blod. Är de oresonliga i fråga om detta? Det förefaller dessutom som om de i våra dagar är ensamma om att anse att detta förbud även gäller blodtransfusioner. Är de de enda bibelforskare som någonsin har gjort detta?

Att förtära blod — Guds syn på saken och människors

Låt oss börja med den första frågan: Faktum är att respekten för blodets helgd har lett till att Guds tjänare länge skilt sig från nationerna i allmänhet. Under hela historiens gång har blod urskillningslöst använts som födoämne och till och med som gift, såväl som till att inspirera spåkvinnor, förena konspiratörer och besegla fördrag. Å andra sidan har till exempel bibelkännaren Joseph Benson väl redogjort för Guds syn på saken: ”Det bör observeras att detta förbud mot att äta blod, som gavs till Noa och alla hans efterlevande och som upprepades till israeliterna på ett mycket högtidligt sätt under den mosaiska religionsanordningen, aldrig har blivit upphävt, utan tvärtom har blivit befäst under det nya förbundet, Apostlagärningarna xv, och därmed gjorts till en bestående förordning.”a

Under århundradenas lopp har många försökt efterleva denna gudagivna lag. När religiösa fiender till de kristna år 177 v.t. till exempel falskeligen anklagade dem för att äta barn, invände en kvinna som hette Biblis: ”Huru skulle dessa äta barn, som icke en gång få förtära blod av oförnuftiga djur?”b Tertullianus (omkring 160—230 v.t.) bekräftade att kristna på hans tid vägrade att förtära blod. Och Minucius Felix, en romersk jurist som levde fram till omkring år 250 v.t., påpekade: ”Så mycket ryggar vi tillbaka för människoblod att vi inte ens använder blodet av ätliga djur i vår föda.”c

Några århundraden senare, under den trullanska synoden som hölls i Konstantinopel år 692 v.t., meddelades följande föreskrift: ”Att förtära blod från djur är förbjudet i den Heliga skrift. En präst som förtär blod skall mista sitt ämbete, en lekman skall exkommuniceras.”d

Omkring 200 år senare framhöll Regino, abbot i Prüm i nuvarande Tyskland, att det bibliska förbudet mot att förtära blod fortfarande respekterades på hans tid. Han skrev: ”Apostlarnas brev, som sändes från Jerusalem, förordar att dessa ting ovillkorligen måste iakttas. (Apostlagärningarna, kapitel 15) [Kristna måste] även [avhålla sig från att äta] något som dödats av ett djur, för detta är också förkvävt; och från blod, det vill säga, det får inte ätas med blodet i. ...

Samtidigt måste man också komma ihåg följande: att något som är förkvävt och blod betraktas på samma sätt som avgudadyrkan och otukt. Därför bör alla underrättas om vilken allvarlig synd det är att äta blod, eftersom detta jämställs med avgudadyrkan och otukt. Om någon överträder dessa befallningar från Herren och från apostlarna, må han avstängas från kyrkans gemenskap tills han visar tillbörlig ånger.”e

På 1100-talet betraktades blodet fortfarande i vida kretsar som heligt. Prästmannen Joseph Priestley (1733—1804) skrev till exempel: ”År 1175 A.D. medverkade Otto, biskop i Bamberg, till att omvända pomrarna. ... Det förtjänar att nämnas att bland de anvisningar som gavs till dessa människor beträffande deras nya religion fanns en anvisning som förbjöd dem att förtära blod eller djur som hade blivit förkvävda. Av detta framgår att man vid denna tidpunkt i Europa, såväl som i alla andra delar av den kristna världen, ansåg att det inte var tillåtet att äta sådan mat.”f

1600-talsteologen Étienne de Courcelles (1586—1659) var lika övertygad om att kristna inte skulle förtära blod. Han förklarar Apostlagärningarna 15:28, 29 i följande ordalag:

”Apostlarna avsåg inte här att överlämna befallningar om att undvika sådana ting inför vilka det är naturligt att rygga tillbaka och som var förbjudna i hedningarnas lagar, utan endast sådana ting som på den tiden var allmänt godtagna och som de nyomvända hedningarna inte skulle ha betraktat som synd, om de inte hade blivit upplysta därom. För även om det kan tas för givet att de visste att de måste undvika varje form av avgudadyrkan, begrep de inte omedelbart att de inte skulle ha att göra med sådana ting som offrades åt avgudar. På samma sätt förhöll det sig med blodet. Även om de ansåg att det var ett brott att utgjuta människors blod, hade de inte samma uppfattning om att förtära djur[blod]. Apostlarna önskade genom sitt påbud råda bot på dessa personers okunskap. Därigenom befriade de dem från omskärelsens ok och andra lagföreskrifter, men de förordade att man måste hålla fast vid sådana ting som redan hade iakttagits i forna tider av de utlänningar som blev bofasta bland israeliterna, sådana [ting] som hade ålagts Noa och hans söner.”g

På 1700-talet gav den berömde vetenskapsmannen och bibelforskaren sir Isaac Newton uttryck åt sitt intresse för blodets helgd. Han förklarade: ”Denna lag [om att avhålla sig från blod] var äldre än den lag som gavs på Mose tid, eftersom den hade getts åt Noa och hans söner långt före Abrahams tid. Och när apostlarna och de äldste vid konsiliet i Jerusalem förklarade att hedningarna inte var tvungna att omskäras och hålla Mose lag, undantog de därför denna lag om att avhålla sig från blod och från förkvävda ting, eftersom detta var en lag som Gud hade gett tidigare och som inte endast gällde Abrahams söner, utan alla nationer.”h

Även i vår tid erkänner man i vissa kretsar förbudet mot att förtära blod. Encyclopedia of Bible Difficulties (en uppslagsbok som behandlar svåra ställen i bibeln), utgiven år 1982, framhåller till exempel: ”Innebörden förefaller mycket tydlig, nämligen att vi fortfarande måste respektera blodets helgd, eftersom Gud har fastställt att blodet skall vara en symbol för Jesu Kristi syndförsonande blod. Därför skall det inte förtäras av någon trosutövare som önskar visa lydnad mot Skriften.”

Det finns således många som har hävdat — och somliga gör det fortfarande — att förbudet mot att förtära blod måste iakttas av trosutövare. Jehovas vittnen är av samma mening. Att de flesta ”kristna” i våra dagar inte följer denna skriftenliga lag innebär verkligen inte att vittnena är oresonliga. Detta är snarare ytterligare ett tecken på hur långt kristenheten har förirrat sig bort från den sanna kristendomen.

Men hur förhåller det sig då med blod vid transfusioner? Inte ens ortodoxa judar, som skrupulöst undviker att äta blod, tycks ha någon invändning mot detta bruk. I verket Jewish Medical Ethics (Judisk medicinsk etik) sägs det till exempel: ”Blodgivning har utan undantag tillåtits, även om någon ger blod som tillfälligt skall lagras i blodbanker eller om blod ges mot betalning.” Är det då endast Jehovas vittnen som anser att befallningen att avhålla sig från blod även gäller blodtransfusioner?

Den medicinska användningen av blod

Hur skulle då de första kristna i allmänhet ha betraktat den medicinska användningen av blod? Hundratals år före apostlarna skrev en läkare till kung Esarhaddon om den behandling som han höll på med att ge kungens son. Hans rapport löd: ”Sjamasj-sjumu-ukin mår mycket bättre; min herre kungen kan vara lycklig. Från och med den 22:a dagen ger jag (honom) blod att dricka, och han dricker (det) i 3 dagar. I ytterligare 3 dagar skall jag ge (honom blod) för invärtes behandling.”i Skulle någon trogen jude på den tiden eller någon sann kristen senare ha gett sitt bifall till en sådan form av behandling?

Läkaren Aretaios från Kappadocien, som levde på 100-talet, beskriver hur blod användes på hans tid vid behandlingen av epilepsi: ”Jag har sett personer hålla en bägare under såret på en man som just hade dräpts och dricka en klunk av blodet!”j Naturforskaren Plinius, som levde under det första århundradet, uppger också att människoblod användes vid behandlingen av epilepsi. Man fortsatte i själva verket att använda blod i medicinskt syfte långt fram i vårt tidevarv. Historikern Reay Tannahill ger ett exempel: ”År 1483 var till exempel Ludvig XI av Frankrike döende. ’För varje dag blev han sämre, och medicinerna hjälpte honom inte, trots att de var av ganska underligt slag; för han hoppades intensivt på att tillfriskna med hjälp av det människoblod som han tog från några barn och drack upp.’”k

Ja, den medicinska användningen av helblod har en lång historia. Det fanns utan tvivel många som trodde på dess läkande kraft — även om Aretaios hade sina tvivel. Skriften tillåter emellertid inga undantag i fråga om befallningen att ”avhålla [sig] ... från blod”. Men det kan invändas att det dessa ”behandlingar” gick ut på var att inta blod genom munnen — att dricka det. Hur förhåller det sig då med medicinskt bruk av blod genom transfusion?

Transfusion och det apostoliska påbudet

Den första blodtransfusionen som är dokumenterad anses ha ägt rum år 1492 och utfördes på påven Innocentius VIII. Här följer en samtida skildring: ”Som situationen nu är i staden [Rom] är det ingen ände på vedermödor och dödsfall; för först och främst har tre tioåriga pojkar, från vars ådror en viss judisk läkare (som hade lovat att påven skulle bli botad) hade tappat blod, hastigt avlidit. Juden hade nämligen sagt dem att han önskade bota påven, om han bara kunde få en viss mängd människoblod, framför allt från unga personer, och därför beordrade han att man skulle tappa tre pojkar på blod. Efter åderlåtningen gav han dessa en dukat var; och inte så lång tid därefter dog de. Juden flydde naturligtvis, och påven blev inte botad.”l

Under andra hälften av 1600-talet förekom det ytterligare experiment med blodtransfusioner. Bartolomeo Santinelli, en italiensk läkare, betvivlade deras medicinska värde. Men han motsatte sig dem även av en annan orsak. Så här skrev han:

”Må det tillåtas att överträda läkarvetenskapens gränser för en liten stund, och eftersom det olämpliga i metoden med transfusion redan har påvisats genom medicinska belägg, må det då tillåtas, i syfte att till fyllest tillfredsställa den vetgirige läsaren, att fastslå detta ytterligare genom de heliga skrifternas storartade vittnesbörd, för därigenom skall det motbjudande i detta bli känt, inte endast för läkare, utan för alla slags lärda män. ... Även om förbudet mot användningen av blod visserligen endast åsyftade att människan inte fick förtära det, av vilken anledning det kan tyckas angå vår sak föga, står syftet med denna befallning icke desto mindre i strid med vår tids [bruk av] transfusion, så att den som begagnar sig av detta [blodtransfusion] av allt att döma sätter sig upp mot Gud, som är barmhärtig.”a

Ja, i Santinellis ögon stred blodtransfusioner mot Guds lag. Den danske vetenskapsmannen Thomas Bartholin var av samma mening. År 1673 skrev han: ”Transfusionskirurgi som utförs av noviser har överskridit alla gränser på senare år, eftersom man i sjuka människors hjärtan genom en öppnad åder har infört inte endast stärkande vätska, utan också varmt blod från djur eller [blod] från en människa till en annan. ... Den lärde mannen Elsholtz åberopar som förevändning (i kapitel 7 i New Clyster) att det apostoliska påbudet måste förstås på så sätt att det avser förtäring av blod genom munnen och inte alls har avseende på tillförsel genom ådrorna, men båda sätten att inta [blod] tjänar ett och samma syfte, nämligen att en sjuk kropp med hjälp av detta blod skall erhålla näring eller bli återställd [till hälsa].”b

Det är alltså tydligt att frågan om huruvida blod skall användas till föda eller till transfusioner inte är något unikt nutida problem. Det är en kontrovers av gammalt datum. De första blodtransfusionerna var inte framgångsrika i medicinskt avseende, men det som framför allt oroade vissa lärda män var det förhållandet att de var ett brott mot Guds lag.

Nutida blodtransfusioner har lett till större framgång i den meningen att patienter överlever behandlingen. Trots detta kan Jehovas vittnen i vår tid, i likhet med uppriktiga bibelforskare före dem, inte ge sitt bifall till det omfattande medicinska bruket av en sådan vätska som blod på sätt som Gud har förbjudit. Oavsett hur missförstådd vittnenas ståndpunkt är, så är de fast beslutna att för sin del åtlyda den apostoliska befallningen: Fortsätt att avhålla er från blod. — Apostlagärningarna 15:29; 5:29.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 14]

Respekt för blodets helgd har länge skilt Guds tjänare från nationerna i allmänhet

[Infälld text på sidan 15]

”Så mycket ryggar vi tillbaka för människoblod att vi inte ens använder blodet av ätliga djur i vår föda.” — Minucius Felix

[Infälld text på sidan 15]

”En präst som förtär blod skall mista sitt ämbete, en lekman skall exkommuniceras”

[Infälld text på sidan 16]

”Det bör kungöras för alla vilken allvarlig synd det är att förtära blod, eftersom det jämställs med avgudadyrkan och otukt”

[Infälld text på sidan 17]

Den som begagnar sig av blodtransfusion sätter sig av allt att döma upp mot Gud, som är barmhärtig. — Läkare från 1600-talet

[Infälld text på sidan 18]

”Att inta blod genom munnen eller genom ådrorna har ett och samma syfte, nämligen att en sjuk kropp med hjälp av detta blod skall erhålla näring eller bli återställd.” — Vetenskapsman från 1600-talet

[Bild på sidan 14]

Teckning av en föreslagen blodtransfusion från en hund, år 1693

[Bild på sidan 17]

Patient som får blod från ett lamm, år 1874