”Vad måste jag göra för att bli frälst?”
”VAD måste jag göra för att bli frälst?” Den frågan ställdes år 50 v.t. av en fångvaktare i Filippi i Macedonien. Det hade just förekommit en stor jordbävning, och dörrarna i fängelset under hans uppsikt hade alla brutits upp. Fångvaktaren, som antog att fångarna hade kommit undan, skulle just till att döda sig. Men en av fångarna, aposteln Paulus, ropade: ”Gör dig inget ont, för vi är alla här!” — Apostlagärningarna 16:25—30.
Paulus och hans medfånge, Silas, hade kommit till Filippi för att predika ett frälsningens budskap, och de befann sig i fängelse på grund av falska anklagelser som hade riktats mot dem. Tacksam för att fångarna inte hade kommit undan önskade fångvaktaren höra Paulus’ och Silas’ budskap. Vad måste han göra för att få komma i åtnjutande av den frälsning som predikades av dessa två kristna missionärer?
Människor i våra dagar behöver fortfarande den frälsning som Paulus och Silas predikade. Olyckligtvis betraktar dock många frågan om att bli frälst med djup misstänksamhet. De stöts bort av den förmätenhet och snikenhet som ett antal av de religionsutövare uppvisar, vilka påstår att de lär dem hur de skall bli frälsta. Andra ryggar tillbaka inför den oförnuftiga känslosamhet som kännetecknar många evangeliska religioner vilka betonar tanken på frälsning. Den engelske journalisten Philip Howard sade att sådana så kallade evangelister ”begår övervåld mot sina åhörares känslor och checkundertecknande händer snarare än mot deras sinnen”. — Jämför 2 Petrus 2:2.
Andra återigen blir förskräckta över de förändringar som ibland äger rum hos sådana som tror att de har haft en ”frälsnings”-upplevelse. I sin bok Snapping dryftar Flo Conway och Jim Siegelman de många religiösa upplevelser — att bli ”frälst” inbegripen — som kom på modet för några årtionden sedan. De skriver om ”den mörka sidan” av sådana upplevelser och säger att människor ”rycks” in i plötsliga personlighetsförändringar, som misslyckas i att skänka den utlovade uppfyllelsen och upplysningen och i stället framkallar besvikelse, tillslutna sinnen och en oförmåga att stå ansikte mot ansikte med verkligheten. Författarna tillägger: ”Vi kan beskriva processen som ett tillstängande av sinnet, ett icke-tänkande.”
Detta var inte fallet när de kristna under första århundradet upplevde frälsning. Fångvaktaren i Filippi tillstängde inte sitt sinne, när aposteln Paulus besvarade hans fråga: ”Vad måste jag göra för att bli frälst?” Och Paulus och Silas begick inte något övervåld mot hans känslor och begärde inte ett stort ekonomiskt bidrag. I stället var det så att ”de talade Jehovas ord till honom”. Genom att samtala med mannen hjälpte de honom att få klar insikt i Guds föranstaltningar beträffande frälsning. — Apostlagärningarna 16:32.
”Tro på Herren Jesus”
Dessa kristna missionärer öppnade fångvaktarens sinne för en grundläggande sanning beträffande frälsning. Det var samma sanning som aposteln Petrus förklarade när den kristna församlingen först upprättades. Petrus pekade på Jesu Kristi centrala roll i frågan om frälsning och kallade honom ”den främste förmedlaren av liv”. Aposteln sade också: ”Det [finns] ingen frälsning i någon annan, för det finns inget annat namn under himmelen, som blivit givet bland människor, genom vilket vi måste bli frälsta.” (Apostlagärningarna 3:15; 4:12) Paulus och Silas hänvisade fångvaktaren i Filippi till densamme främste förmedlaren av frälsning, när de sade: ”Tro på Herren Jesus, och du skall bli frälst.” — Apostlagärningarna 16:31.
Vad betyder det då att tro på Herren Jesus? Varför finns det inte något annat namn än Jesu genom vilket vi kan bli frälsta? Kommer alla till sist att uppnå frälsning? Trodde apostlarna på uppfattningen ”en gång frälst, alltid frälst”? Detta är viktiga frågor därför att trots att många nutida religionsutövares ord och handlingar har verkat till att nedvärdera begreppet, behöver vi fortfarande frälsning. Alla behöver vi ett tillfredsställande, förnuftigt svar på frågan: ”Vad måste jag göra för att bli frälst?”