EPIKURÉER

Anhängare till den grekiske filosofen Epikuros (341–270 f.v.t.).

Den filosofi som Epikuros var upphovsman till hade stort inflytande under omkring 700 år. Grundtanken var att njutning var livets mål. Därför förespråkade Epikuros att man skulle leva på ett sådant sätt att man uppnådde största möjliga njutning i livet, dock med måttfullhet för att undgå det lidande som överdriven njutning kan medföra. Tonvikten lades emellertid på sinnesro, inte på fysisk njutning. Därför var det enligt Epikuros viktigare vem man åt tillsammans med än vad man åt. Onödiga och i synnerhet konstlade begär skulle undertryckas. Eftersom lärdom, kultur och civilisation samt socialt och politiskt engagemang kunde framkalla begär som var svåra att tillfredsställa och därför kunde störa sinnesfriden skulle man undvika sådant. Kunskap sökte man uteslutande för att bli fri från religiös fruktan och vidskepelse, framför allt fruktan för gudarna och fruktan för döden. Eftersom Epikuros betraktade äktenskapet och allt som hör till det som ett hot mot sinnesfriden levde han själv i celibat, men han tvingade inte sina anhängare att göra det.

Epikuréernas filosofi präglades av en total avsaknad av principer. Man avrådde från lagbrott helt enkelt på grund av den skam som var förbunden med att bli upptäckt och det straff det kunde medföra. Fruktan för att bli avslöjad eller straffad skulle minska lyckan i livet, så därför var det inte heller tillrådligt att synda i hemlighet. För epikuréerna hade dygd inget värde i sig själv, utan var bara till nytta så länge den bidrog till lyckan. Man uppmuntrades att ha goda relationer till andra, men inte för att det var rätt och ädelt, utan för att det lönade sig och man kunde få något i gengäld. Vänskap hade samma själviska grund, nämligen det nöje man själv hade av den. Men samtidigt som jakten på det lustbetonade var grundtanken i denna filosofi kallade Epikuros paradoxalt nog livet en ”bitter gåva”.

Epikuréerna trodde att det fanns gudar men att de som allt annat bestod av atomer, fastän av en finare struktur. Man menade att gudarna var för långt borta från jorden för att intressera sig för vad människorna höll på med; det var därför ingen mening att be eller offra till dem. Gudarna hade inte skapat universum, och de straffade ingen och välsignade ingen, men de kände den högsta lycka, och detta var det mål man borde sträva efter i livet. Epikuréerna hävdade emellertid att gudarna inte var i stånd att hjälpa någon med detta, att livet hade uppstått av en slump i ett mekaniskt universum och att döden var slutet på allt och frigjorde den enskilda människan från den mardröm som livet var. De trodde att människan hade en själ men menade att själen bestod av atomer som löstes upp när kroppen dog, precis som vatten rinner ut ur ett krus som går sönder.

I ljuset av det som nämnts här förstår man varför det fanns epikureiska filosofer bland dem som gav sig i ordskifte med Paulus på torget i Athen och som sade: ”Vad är det den här pratmakaren skulle vilja ha sagt?” ”Han tycks vara en förkunnare av främmande gudomligheter.” (Apg 17:17, 18) Epikuréernas filosofi, som innehöll tanken ”låt oss äta och dricka, för i morgon skall vi dö”, förnekade uppståndelsehoppet som de kristna förkunnade. (1Kor 15:32)