Filippus — en nitisk evangelieförkunnare
BIBELN berättar om många män och kvinnor med en tro som är värd att efterlikna. Tänk till exempel på Filippus, en kristen missionär i det första århundradet. Han var inte en apostel, men han blev på ett kraftfullt sätt använd till att sprida budskapet om Guds kungarike. Filippus blev faktiskt känd som ”evangelieförkunnaren”. (Apostlagärningarna 21:8) Varför kallades han så? Och vad kan vi lära oss av honom?
Första gången Filippus nämns i Bibeln är strax efter pingsten år 33 v.t. Vid den tiden började de grekisktalande judarna knota mot de hebreisktalande judarna, eftersom de menade att deras änkor blev förbisedda vid den dagliga matutdelningen. Apostlarna utsåg ”sju män ... med gott vittnesbörd” till att ta hand om situationen. Filippus var en av dem som valdes ut. — Apostlagärningarna 6:1–6.
De här sju männen hade ”gott vittnesbörd”. I 1981 års svenska översättning av Nya testamentet används uttrycket ”gott anseende”. När de fick det här uppdraget, var de redan kända som andliga män med förmåga att tänka ut praktiska lösningar. Detsamma gäller dem som tjänar som kristna tillsyningsmän i vår tid. Sådana män har inte bara efter en kort tid fått sin uppgift. (1 Timoteus 5:22) De måste ha ”utmärkt vitsord från utomstående”, och medkristna skall veta att de är resonliga och sunda i sinnet. — 1 Timoteus 3:2, 3, 7; Filipperna 4:5.
Det är uppenbart att Filippus utförde sitt uppdrag i Jerusalem väl. Men snart bröt det ut en hätsk förföljelse mot Kristi efterföljare, och de blev kringspridda. Filippus lämnade i likhet med andra staden, men han upphörde inte med sin förkunnartjänst. Det dröjde inte länge förrän han var fullt upptagen med att predika på en ny plats — Samaria. — Apostlagärningarna 8:1–5.
Predikandet påbörjas i nya områden
Jesus hade förutsagt att hans lärjungar skulle predika ”både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och till jordens mest avlägsna del”. (Apostlagärningarna 1:8) Genom att predika i Samaria tog Filippus del i att uppfylla de här orden. Judarna i allmänhet såg ner på samarierna. Men Filippus dömde inte de här människorna i förväg, och hans opartiskhet blev välsignad. Många samarier blev döpta, däribland Simon, som tidigare utövat magiska konster. — Apostlagärningarna 8:6–13.
Längre fram vägledde Jehovas ängel Filippus till att bege sig till den ödsliga vägen mellan Jerusalem och Gaza. Där fick Filippus se en vagn med en etiopisk ämbetsman som satt och läste högt ur Jesajas profetia. Filippus sprang då vid sidan av vagnen och började ett samtal. Fastän etiopiern var proselyt och hade en del kunskap om Gud och Skrifterna, erkände han ödmjukt att han behövde hjälp för att förstå vad han läste. Därför inbjöd han Filippus att stiga upp i vagnen och sätta sig hos honom. Sedan Filippus hade vittnat för ämbetsmannen, kom de till ett visst vatten. ”Vad hindrar mig från att bli döpt?” frågade etiopiern. Filippus döpte honom med detsamma, och mannen for glad vidare på sin väg. När den här nye lärjungen kom tillbaka till sitt hemland, är det troligt att han spred de goda nyheterna där. — Apostlagärningarna 8:26–39.
Vad kan vi lära av Filippus tjänst då han bland annat predikade för samarierna och den etiopiske ämbetsmannen? Vi bör aldrig anta att människor av en viss nationalitet, ras eller social ställning inte är intresserade av de goda nyheterna. I stället bör vi förkunna budskapet om Guds kungarike för ”alla slags människor”. (1 Korinthierna 9:19–23) Om vi ställer oss till förfogande genom att predika för alla, kan Jehova använda oss i arbetet att ”göra lärjungar av människor av alla nationerna” innan slutet för den här onda ordningen kommer. — Matteus 28:19, 20.
Ytterligare privilegier för Filippus
Efter det att Filippus vittnat för den etiopiske hovfunktionären, predikade han i Ashdod, ”och han gick igenom distriktet och fortsatte att förkunna de goda nyheterna för alla städerna tills han kom till Caesarea”. (Apostlagärningarna 8:40) Under det första århundradet hade dessa båda städer en stor icke-judisk befolkning. På sin väg norrut till Caesarea predikade Filippus troligen i sådana viktiga judiska centra som Lydda och Joppe. Kanske var det därför som det senare fanns lärjungar i dessa trakter. — Apostlagärningarna 9:32–43.
Filippus nämns för sista gången omkring 20 år senare. I slutet av sin tredje missionsresa gick Paulus i land i Ptolemais. Paulus reskamrat Lukas skriver: ”Nästa dag gav vi oss av och kom till Caesarea, och vi gick in i huset hos evangelieförkunnaren Filippus.” Vid den här tiden hade Filippus ”fyra döttrar, jungfrur, som profeterade”. — Apostlagärningarna 21:8, 9.
Det är uppenbart att Filippus hade bosatt sig i Caesarea. Men han hade inte förlorat sin missionärsanda, för Lukas omtalar honom som ”evangelieförkunnare”. Med det här uttrycket menas ofta någon som lämnar sitt hemdistrikt för att predika de goda nyheterna i trakter där det tidigare inte har predikats. Det förhållandet att Filippus hade fyra döttrar som profeterade vittnar om att de följde i sin nitiske fars fotspår.
Kristna föräldrar i vår tid bör komma ihåg att det är sina barn som de först och främst skall undervisa. Även om dessa föräldrar måste avstå från vissa teokratiska privilegier på grund av familjeförpliktelser, kan de, precis som Filippus, förbli helhjärtade tjänare åt Gud och föredömliga föräldrar. — Efesierna 6:4.
Paulus och hans följeslagares besök gav Filippus familj en fin möjlighet att visa gästfrihet. Tänk vilket utbyte av uppmuntran! Det var kanske vid detta tillfälle som Lukas skaffade sig upplysningar om Filippus verksamhet, som han senare skrev om i Apostlagärningarna, kapitel 6 och 8.
Filippus blev mycket använd av Jehova Gud för att befrämja Guds kungarikes intressen. Hans nit gjorde att han kunde sprida de goda nyheterna i nya områden och att det rådde en sund andlig atmosfär i hans hem. Skulle du vilja få liknande privilegier och välsignelser? Då bör du efterlikna de egenskaper som Filippus, evangelieförkunnaren, visade prov på.