Frågor från läsekretsen

Avvek inte aposteln Paulus från sin kristna tro när han inför Sanhedrin sade: ”Jag är farisé”?

För att förstå Paulus ord, som vi finner i Apostlagärningarna 23:6, måste vi se på sammanhanget.

Efter att ha blivit utsatt för ett pöbelangrepp av en skara judar i Jerusalem talade Paulus till folkskaran. Han sade då att han var ”uppfostrad i denna stad [Jerusalem] vid Gamaliels fötter, undervisad enligt den fäderneärvda lagens stränghet”. När folkskaran hade lyssnat ett tag på Paulus försvar blev den rasande, och militärbefälhavaren fick föra Paulus till soldaternas förläggning. Men när man skulle piska honom sade han: ”Är det tillåtet att gissla en människa som är romare och som inte är dömd?” (Apostlagärningarna 21:27–22:29)

Följande dag förde militärbefälhavaren Paulus inför judarnas högsta domstol, Sanhedrin. Efter att med fast blick ha tittat på Sanhedrins medlemmar och konstaterat att det fanns både sadducéer och fariséer där, sade han: ”Män, bröder, jag är farisé, son av fariséer. På grund av hoppet om de dödas uppståndelse håller jag på att dömas.” Detta ledde till oenighet mellan fariséerna och sadducéerna. Vi läser: ”Sadducéerna säger nämligen att det varken finns uppståndelse eller ängel eller ande, medan fariséerna öppet bekänner sin tro på allt detta.” Några som hörde till fariséernas parti började strida våldsamt och sade: ”Vi finner inget orätt hos den mannen.” (Apostlagärningarna 23:6–10)

Paulus, som var känd för att vara en nitisk kristen, skulle inte ha kunnat övertyga Sanhedrin om att han var en aktiv medlem av fariséernas parti. De fariséer som var närvarande skulle inte heller ha accepterat en farisé i sitt parti som inte godtog alla deras läror. Paulus uttalande om att han var farisé måste därför förstås i sitt sammanhang, och det var också så som de fariséer som var närvarande måste ha uppfattat hans ord.

När Paulus sade att han höll på att dömas på grund av hoppet om de dödas uppståndelse, menade han tydligen att han i fråga om uppståndelsen var lik fariséerna. I den frågan var han i linje med fariséerna och inte sadducéerna, som ju inte trodde på uppståndelsen.

Det som Paulus som kristen trodde om sådant som uppståndelsen, änglar och vissa saker i lagen stred inte mot det som fariséerna trodde om detta. (Filipperna 3:5) I just dessa frågor kunde Paulus hålla med fariséerna, och det var också på det sättet som de som var närvarande i Sanhedrin uppfattade hans ord. Han utnyttjade således sin bakgrund för att hantera den situation som uppstått i den fördomsfulla judiska högsta domstolen.

Men det starkaste beviset för att Paulus inte avvek från sin kristna tro är att han fortsatte att ha Jehovas godkännande. Natten efter det att Paulus hade sagt att han var farisé sade Jesus: ”Var vid gott mod! Ty så som du har grundligt vittnat i Jerusalem om det som gäller mig, så måste du också vittna i Rom.” Eftersom Paulus hade Guds godkännande, måste vi dra slutsatsen att han inte hade avvikit från sin kristna tro. (Apostlagärningarna 23:11)