”Outbildade och helt vanliga människor”

1, 2. Vilket underverk utför Petrus och Johannes nära en av tempelportarna?

EFTERMIDDAGSSOLEN skiner på den myllrande folkmassan. Hängivna judar och lärjungar till Jesus är på väg upp till tempelområdet. Det är snart ”bönetimmen”.a (Apg. 2:46; 3:1) I trängseln försöker Petrus och Johannes ta sig fram mot den tempelport som kallas Sköna porten. Trots sorlet och ljudet av alla fotsteg hörs en tiggare, en medelålders man som varit lam sedan födelsen, be om pengar. (Apg. 3:2; 4:22)

² När Petrus och Johannes närmar sig tiggaren upprepar han, som så många gånger förr, sin vädjan om pengar. Apostlarna stannar upp och får den hoppfulle mannens uppmärksamhet. ”Silver och guld äger jag inte”, säger Petrus, ”men det jag har ger jag dig. I nasarén Jesus Kristus namn: Gå!” Föreställ dig hur förvånade människorna blir när Petrus fattar tag i den lame mannens hand och reser upp honom och mannen står upp för första gången i sitt liv! (Apg. 3:6, 7) Kan du se framför dig hur mannen tittar på sina friska ben och försiktigt tar sina första steg? Det är inte underligt att han börjar hoppa omkring och lovprisa Gud med hög röst!

3. Vilken enastående gåva blir den botade mannen och folkskaran erbjudna?

³ Den upprymda folkskaran skyndar sig till Petrus och Johannes, som har ställt sig i Salomos pelarhall. Här, på just den plats där Jesus hade stått och undervisat, förklarar Petrus vad det som just har hänt egentligen betyder. (Joh. 10:23) Han erbjuder folkskaran och den botade mannen en gåva värd mer än silver och guld, en som innebär mycket mer än att bli frisk. Gåvan han erbjuder är möjligheten att ångra sig, få sina synder utplånade och bli en efterföljare till den som Jehova har utsett till att vara ”den främste förmedlaren av liv”, Jesus Kristus. (Apg. 3:15)

4. a) Vilken konfrontation skulle bli följden av att den lame mannen blev botad? b) Vilka två frågor ska vi se närmare på?

⁴ Vilken fantastisk dag! En person hade blivit fysiskt botad och kunde nu gå. Och ytterligare tusentals hade fått möjlighet att bli andligt botade, så att de kunde ”leva värdigt Jehova”. (Kol. 1:9, 10) Händelserna den här dagen hade också bäddat för en konfrontation mellan Jesus lojala efterföljare och personer i maktställning som skulle försöka hindra dem från att utföra befallningen att predika budskapet om Guds rike. (Apg. 1:8) Vad kan vi lära oss av de metoder som Petrus och Johannes – ”outbildade och helt vanliga människor” – använde och den inställning de visade när de vittnade för folkskaran?b (Apg. 4:13) Och hur kan vi efterlikna deras och de andra lärjungarnas sätt att hantera motstånd?

Inte ”tack vare vår egen kraft” (Apg. 3:11–26)

5. Vad lär vi oss av hur Petrus talade till folkskaran?

⁵ Petrus och Johannes stod inför folkskaran, väl medvetna om att några av dem nyligen kan ha ropat efter att Jesus skulle avrättas. (Mark. 15:8–15; Apg. 3:13–15) Tänk på hur modig Petrus var när han tydligt sa att den lame mannen hade blivit botad i Jesus namn. Han vattnade inte ur sanningen, utan förklarade rättframt att folkskaran var delaktig i Jesus död. Men han hade ingen fientlig inställning till de här människorna, för de hade handlat ”i okunnighet”. (Apg. 3:17) Han betraktade dem som sina bröder när han vädjade till dem, och han inriktade sig på de positiva sidorna av budskapet om riket. Om de ändrade sinne och satte tro till Jesus skulle ”Jehova ge ... [dem] nya krafter”. (Apg. 3:19) Vi måste också vara frimodiga och rättframma när vi förkunnar Guds kommande dom. Samtidigt får vi aldrig vara framfusiga, ovänliga eller fördömande. I stället ser vi dem vi förkunnar för som våra blivande bröder och systrar, och precis som Petrus inriktar vi oss framför allt på de positiva sidorna av budskapet.

6. Hur visade Petrus och Johannes att de var ödmjuka?

⁶ Petrus och Johannes var ödmjuka. De tog inte åt sig äran för det underverk de hade utfört. Petrus sa till folket: ”Varför stirrar ni på oss? Tror ni att det var tack vare vår egen kraft eller gudhängivenhet som vi fick den här mannen att börja gå?” (Apg. 3:12) Petrus och de andra apostlarna visste att allt gott de uträttade i sin tjänst berodde på Guds kraft, inte på deras egen. Därför var de ödmjuka och lät Jehova och Jesus få äran för det de utförde.

7, 8. a) Vilken gåva kan vi erbjuda människor? b) Hur går löftet om att ”återställa allt” i uppfyllelse i vår tid?

⁷ Vi behöver vara lika ödmjuka när vi tar del i predikoarbetet. Det är sant att Guds ande inte ger oss kraft att göra underverk och bota sjuka. Men vi kan hjälpa människor att bygga upp tro på Gud och Jesus och att ta emot samma gåva som Petrus erbjöd, nämligen möjligheten att få sina synder förlåtna och få styrka av Jehova. Varje år tar flera hundra tusen emot det erbjudandet och blir döpta lärjungar till Jesus.

⁸ Vi kan se att vi lever i ”tiden ... för att återställa allt”, som Petrus talade om. Riket upprättades i himlen 1914, och det uppfyllde det Gud hade ”förkunnat förr i tiden genom sina heliga profeter”. (Apg. 3:21; Ps. 110:1–3; Dan. 4:16, 17) Kort därefter började ett andligt återställelsearbete utföras på jorden under Jesus ledning. Det har lett till att miljontals människor har förts in i ett andligt paradis och blivit Guds rikes undersåtar. De har tagit av sig den gamla, fördärvade personligheten och tagit på sig ”den nya personligheten som skapades enligt Guds vilja”. (Ef. 4:22–24) Precis som när det gällde botandet av den lame tiggaren har det här fantastiska arbetet utförts tack vare Guds ande och inte i mänsklig kraft. I likhet med Petrus måste vi frimodigt och effektivt använda Guds ord när vi undervisar andra. Om vi lyckas hjälpa någon att bli en lärjunge till Jesus så beror det på Guds kraft, inte vår egen.

”Vi ... kan inte sluta berätta” (Apg. 4:1–22)

9–11. a) Hur reagerade de judiska ledarna på Petrus och Johannes budskap? b) Vad var apostlarna beslutna att göra?

⁹ Petrus tal och den hoppande, ropande mannen som tidigare varit lam väckte stor uppståndelse. Befälhavaren för tempelvakterna, som ansvarade för ordningen på tempelområdet, och de främsta prästerna kom nu rusande för att undersöka saken. De här männen tillhörde troligen sadducéerna, en sekt som bestod av välbärgade och politiskt inflytelserika personer. Sadducéerna arbetade för att man skulle ha fridsamma förbindelser med romarna, och de förkastade den muntliga lag som fariséerna var så måna om och förlöjligade tron på uppståndelsen.c Tänk så irriterade de måste ha blivit när de fick reda på att Petrus och Johannes stod i templet och modigt lärde ut att Jesus hade uppstått.

¹⁰ De uppretade motståndarna kastade Petrus och Johannes i fängelse och ställde dem nästa dag inför judarnas högsta domstol. De självgoda styresmännen tyckte att Petrus och Johannes bara var ”outbildade och helt vanliga människor” som inte hade rätt att undervisa i templet. De hade inte studerat vid någon av de erkända religiösa skolorna. Ändå blev domstolens medlemmar förundrade när de såg deras övertygelse och frimodighet. Hur kunde Petrus och Johannes vara så skickliga i sin argumentering? En anledning var att ”de hade varit tillsammans med Jesus”. (Apg. 4:13) Han hade undervisat ”med auktoritet och inte som de skriftlärda”. (Matt. 7:28, 29)

¹¹ Domstolen beordrade apostlarna att sluta predika. I det samhället vägde domstolens beslut tungt. Bara några veckor tidigare, när Jesus stod inför samma domstol, hade de sagt: ”Han förtjänar att dö.” (Matt. 26:59–66) Men Petrus och Johannes lät sig inte avskräckas. Trots att de stod inför rika, välutbildade och inflytelserika män sa de modigt men ändå respektfullt: ”Ni får själva avgöra om det är rätt i Guds ögon att lyssna till er mer än till Gud. Men vi för vår del kan inte sluta berätta om det vi har sett och hört.” (Apg. 4:19, 20)

12. Vad kan hjälpa oss att bli modigare och få en starkare övertygelse?

¹² Är du lika modig som de? Hur känner du när du har möjligheten att vittna för någon som är rik, välutbildad eller inflytelserik i samhället där du bor? Hur reagerar du om släktingar, skolkamrater eller arbetskamrater hånar dig för din tro? Blir du så rädd att du inte vågar säga något? Det går att övervinna sådana känslor. När Jesus var på jorden lärde han apostlarna hur de kunde försvara sina trosuppfattningar med övertygelse och respekt. (Matt. 10:11–18) Efter sin uppståndelse lovade han sina lärjungar att han skulle fortsätta att vara med dem ”alla dagar ända till slutet för världsordningen”. (Matt. 28:20) Han använder ”den trogne och förståndige tjänaren” för att lära oss hur vi kan försvara vår tro. (Matt. 24:45–47; 1 Petr. 3:15) Det här sker genom den undervisning vi får vid församlingens möten, till exempel veckomötet, och genom bibliska publikationer, som artikelserien ”Bibelfrågor” på jw.org. Tar du vara på den här hjälpen? I så fall kommer du att bli modigare och få en starkare övertygelse. Och precis som i apostlarnas fall kommer ingenting att få dig att sluta upp med att tala om de underbara andliga sanningar du har ”sett och hört”.

”Alla [bad] gemensamt till Gud” (Apg. 4:23–31)

13, 14. Vad bör vi göra när vi möter motstånd, och varför?

¹³ Direkt efter det att Petrus och Johannes hade blivit frigivna samlades de med de andra i församlingen. Tillsammans ”bad de ... till Gud” om mod att fortsätta att predika. (Apg. 4:24) Petrus visste alltför väl hur dumt det är att förlita sig på sin egen förmåga när man försöker göra Guds vilja. Bara några veckor tidigare hade han självsäkert sagt till Jesus: ”Även om alla de andra faller kommer jag aldrig att göra det!” Som Jesus förutsade gav Petrus ändå snabbt efter för människofruktan och förnekade sin vän och lärare. Men han lärde sig av sitt misstag. (Matt. 26:33, 34, 69–75)

¹⁴ Det räcker inte bara med beslutsamhet för att du ska kunna utföra uppdraget att vittna om Jesus. När motståndare försöker bryta ner din tro eller få dig att sluta predika, följ då Petrus och Johannes exempel. Be till Jehova om styrka. Ta hjälp av församlingen. Berätta för de äldste och andra mogna bröder och systrar om det du kämpar med. Andras böner kan ge dig den kraft och styrka du behöver. (Ef. 6:18; Jak. 5:16)

15. Varför behöver inte de som någon gång har slutat predika känna sig alltför nedslagna?

¹⁵ Om du någon gång har gett efter för påtryckningar och slutat predika under en tid, bli då inte alltför nedslagen. Kom ihåg att alla apostlarna övergav predikoarbetet under en period efter Jesus död men att de snart blev verksamma igen. (Matt. 26:56; 28:10, 16–20) Så låt inte tidigare misstag tynga ner dig, utan tänk på hur du kan använda det du har lärt dig för att styrka andra.

16, 17. Vad kan vi lära oss av den bön som Jesus efterföljare bad?

¹⁶ Vad bör vi be om när myndighetspersoner motarbetar oss? Lägg märke till att lärjungarna inte bad om att få slippa prövningar. De mindes tydligt Jesus uttalande: ”Om de har förföljt mig, ska de förfölja er också.” (Joh. 15:20) De här lojala lärjungarna bad i stället Jehova lyssna till motståndarnas hotelser. (Apg. 4:29) De hade hela bilden klar för sig och förstod att den förföljelse de upplevde i själva verket var förutsagd. De visste att Guds vilja skulle ”ske på jorden”, precis som Jesus hade lärt dem att be, oavsett vad jordiska styresmän sa. (Matt. 6:9, 10)

¹⁷ För att kunna utföra Jehovas vilja bad lärjungarna: ”Hjälp dina tjänare att fortsätta förkunna ditt ord med frimodighet.” Vilket svar fick de? ”När de hade bett denna innerliga bön skakades platsen där de var samlade, och alla uppfylldes av helig ande och förkunnade modigt Guds ord.” (Apg. 4:29–31) Ingenting kan hindra Jehova från att genomföra sin vilja! (Jes. 55:11) Hur omöjligt det än ser ut och hur mäktiga motståndarna än är kan vi vända oss till honom i bön och vara säkra på att han ger oss styrka att fortsätta förkunna hans ord med frimodighet.

”Det är inte människor ... utan Gud” vi är ansvariga inför (Apg. 4:32–5:11)

18. Vad gjorde bröderna och systrarna i Jerusalem för varandra?

¹⁸ Den nybildade församlingen i Jerusalem växte och hade snart mer än 5 000 medlemmar.d Trots att lärjungarna hade olika bakgrund hade de ”stark sammanhållning”. De var ”förenade i samma tänkesätt och samma uppfattningar”. (Apg. 4:32; 1 Kor. 1:10) Lärjungarna gjorde mer än att bara be till Jehova om att han skulle välsigna deras ansträngningar. De hjälpte också varandra både andligt och materiellt när så behövdes. (1 Joh. 3:16–18) Ett exempel på det var lärjungen Josef, som apostlarna också kallade Barnabas. Han sålde en åker som han ägde och gav osjälviskt bort hela summan för att hjälpa dem som kom från avlägsna områden så att de kunde stanna kvar i Jerusalem lite längre och lära sig mer om sin nya tro.

19. Varför dödade Jehova Ananias och Safira?

¹⁹ Ett gift par som hette Ananias och Safira sålde också ett stycke mark och gav ett bidrag. De påstod att de gav bort allt de fick för marken, ”men i hemlighet behöll ... [de] en del av pengarna”. (Apg. 5:2) Båda två dödades av Jehova, inte för att deras gåva var för liten utan för att de hade onda motiv och ljög för apostlarna. Men det var egentligen inte människor de hade ”ljugit för, utan Gud”. (Apg. 5:4) I likhet med de hycklare som Jesus fördömde var Ananias och Safira mer intresserade av att bli ärade av människor än av att bli godkända av Gud. (Matt. 6:1–3)

20. Vad lär vi oss i Bibeln om att ge till Jehova?

²⁰ Miljontals Jehovas vittnen i dag visar samma generösa inställning som de trogna lärjungarna i Jerusalem och understöder det världsvida predikoarbetet genom att ge frivilliga bidrag. Ingen tvingas att ge vare sig av sin tid eller av sina pengar för att stödja det här arbetet. Jehova vill verkligen inte att vi tjänar honom ”motvilligt eller av tvång”. (2 Kor. 9:7) När vi ger är han intresserad av motivet till att vi ger och inte av mängden eller beloppet. (Mark. 12:41–44) Vi vill absolut inte vara som Ananias och Safira och låta själviska intressen eller en önskan att bli ärade vara det som får oss att tjäna Gud. Vi vill i stället vara som Petrus, Johannes och Barnabas och alltid låta äkta kärlek till Jehova och till våra medmänniskor vara det som motiverar oss att tjäna honom. (Matt. 22:37–40)