SAFIRA

[Safịra] Av akkadiskan; betyder ”vacker”.

Hustru till Ananias. Tillsammans med sin man gjorde hon sig skyldig till ett bedrägeri som ledde till deras död. De sålde en jordegendom som de ägde och påstod skenheligt att de gav apostlarna allt de hade fått för egendomen, att de gjorde precis som andra kristna i Jerusalem hade gjort för att täcka det behov som hade uppstått efter pingsten år 33.

Den synd Ananias och Safira begick bestod inte i att de underlät att ge hela beloppet från försäljningen av egendomen utan i att de lögnaktigt påstod att de gjorde det. De var tydligen mer ute efter att få beröm av människor än att ära Gud och göra gott mot hans församling. Deras bedrägeri avslöjades av Petrus, som under inspiration av helig ande sade: ”Ananias, varför har Satan ingett dig mod att försöka lura den heliga anden och att i hemlighet ta undan något av beloppet för jordstycket? Förblev det inte ditt så länge du hade det kvar, och hade du inte fortfarande bestämmanderätt över det, sedan det var sålt? Varför har du i ditt hjärta bestämt dig för att göra något sådant? Det är inte människor du har försökt lura, utan Gud.” När Ananias hörde Petrus ord föll han ner och dog.

Omkring tre timmar senare kom Safira in och upprepade lögnen. Petrus frågade henne då: ”Varför kom ni överens om att sätta Jehovas ande på prov?” Även Safira föll ner och dog. Den här händelsen tjänade som en varning för församlingen, och det medförde att stor fruktan kom över dess medlemmar. De fylldes säkert också med stor respekt för Jehova och uppskattade det faktum att han genom sin ande bodde i församlingen. (Apg 4:34, 35; 5:1–11; 1Kor 3:16, 17; Ef 2:22)