”Det var först i Antiokia [i Syrien] som lärjungarna genom gudomlig skickelse blev kallade kristna.” (Apg 11:26) Det är därför möjligt att detta namn användes så tidigt som 44 v.t., då de händelser som nämns i den omgivande texten skedde. Men det måste inte förhålla sig så om man ser till meningens grammatiska uppbyggnad; vissa tror att det började användas något senare. Omkring år 58 var uttrycket i alla fall väl känt i Caesarea och användes till och med av myndighetspersoner, för då sade kung Herodes Agrippa II till Paulus: ”På kort tid skulle du övertala mig att bli kristen.” (Apg 26:28)

Det var i Antiokia i Syrien som Kristi efterföljare först kallades kristna. Det är knappast troligt att det var judarna som började kalla Jesu efterföljare ”kristna” (grekiska) eller ”messianister” (hebreiska), för det är svårt att tänka sig att de först skulle förkasta Jesus som Messias eller Kristus och sedan i praktiken erkänna honom som den Smorde eller Kristus genom att kalla hans efterföljare ”kristna”. Somliga menar att det var den hedniska befolkningen som på skämt eller föraktfullt började kalla dem ”kristna”, men Bibeln visar att det var ett gudagivet namn; det var ”genom gudomlig skickelse” de blev kallade kristna. (Apg 11:26)

Det grekiska verbet khrēmatịzō återges i Apostlagärningarna 11:26 enbart med ”blev kallade” i de flesta översättningar. Men det finns också översättningar som anger att Gud hade något med valet av namnet ”kristna” att göra. Intressanta i sammanhanget är Nya världens översättning, Young’s Literal Translation och The Simple English Bible. Youngs översättning lyder: ”Det var också i Antiokia som lärjungarna genom gudomlig ledning först blev kallade kristna.”

Ordet khrēmatịzō är i de kristna grekiska skrifterna alltid förbundet med något övernaturligt eller gudomligt. Strongs Exhaustive Concordance of the Bible ger i sitt grekiska lexikon (1890, sid. 78) förklaringen: ”Uttala ett orakel, ... dvs. tillkännage ett gudomligt budskap.” Edward Robinsons Greek and English Lexicon (1885, sid. 786) säger om ordet: ”Används i förbindelse med ett gudomligt svar, orakel, tillkännagivande, att svara, att tala som ett orakel, att varna från Gud.” I Thayers Greek-English Lexicon of the New Testament (1889, sid. 671) sägs det: ”Att ge en gudomlig befallning eller förmaning, att meddela lärdomar från himlen ..., att få gudomlig befallning, förmaning, undervisning ..., att vara ett språkrör för gudomliga uppenbarelser, att kungöra Guds befallningar.” Thomas Scott säger i Explanatory Notes (1832, bd III, sid. 419) om detta skriftställe: ”Ordet antyder att detta skedde genom gudomlig uppenbarelse: för det är den betydelsen det vanligtvis har i Nya testamentet, och det återges med ’varnad från Gud’ eller ’varnad av Gud’ även när det inte finns något ord för GUD i den grekiska texten.” I Clarkes Commentary sägs det om Apostlagärningarna 11:26: ”Ordet [khrēmatịsai] i vår vanliga text, som vi återger med kallades, betyder i Nya testamentet förordna, varna eller utnämna genom gudomlig vägledning. I den betydelsen används ordet i Mt ii. 12. ... Om namnet gavs genom gudomlig utnämning, är det därför högst troligt att det var Saul och Barnabas som vägleddes att ge det och att namnet kristen är från Gud.” (Se Mt 2:12, 22; Lu 2:26; Apg 10:22; Rom 7:3, Int; Heb 8:5; 11:7; 12:25, där detta grekiska verb förekommer.)

I Bibeln omtalas Jesus Kristus som brudgummen, sina smorda efterföljares äkta man och huvud. (2Kor 11:2; Ef 5:23) Liksom en kvinna gärna tar sin mans namn, tog Kristi ”brudklass” med glädje emot det namn som visade att dess medlemmar tillhörde honom. Utomstående kunde på så sätt lätt känna igen de första kristna genom både deras verksamhet och deras namn och se att de helt skilde sig från judendomens anhängare. De utgjorde en växande sammanslutning där ingen var jude eller grek, utan alla var ett under Jesus Kristus, deras huvud och ledare. (Gal 3:26–28; Kol 3:11)