STOFT

Små partiklar som är så lätta att de kan virvlas upp och föras i väg av vinden. Kraftiga vindar som blåser över torra ökenområden – ett vanligt fenomen i Bibelns länder – frambringar ofta våldsamma stoftstormar, vilka av vissa anses vara farligare än stormar på havet. De vanligaste källorna till mineralpartiklar i luften är vulkanutbrott, bränder och jordbruk. Växter producerar stoftpartiklar i form av pollen, svampsporer, växtfibrer och frön. Djur frambringar också indirekt stoft i form av torra gödselpartiklar, hår och bakterier. Det vanligaste ordet i Bibeln för stoft är det hebreiska ‛afạr, som också kan beteckna ”torr jord” och ”lerbruk”. (1Mo 26:15; 3Mo 14:41, 42)

Vissa kanske tycker att stoft och damm bara är till besvär, men det är trots allt en gåva från Skaparen och har avgörande betydelse för människans existens och välfärd. Stoft har en viktig uppgift i samband med att luftfuktigheten kondenserar i form av regn eller dimma, en process som är en förutsättning för växtlighet. Och om stoftet i atmosfären inte spred ljuset, skulle människornas och djurens ögon utsättas direkt för solens outhärdligt skarpa strålar, och skymning och vackra solnedgångar skulle inte förekomma.

Skaparen använde ”stoft från marken” när han formade den första människan, Adam. (1Mo 2:7; 1Kor 15:47, 48) När Adam fick sin dom därför att han inte hade lytt Guds lag sade Gud: ”Till stoft skall du vända åter.” (1Mo 3:19) Gud uttalade också en förbannelse av stor profetisk betydelse när han sade till ormen i Eden: ”På din buk skall du kräla, och stoft skall du äta alla dina livsdagar.” (1Mo 3:14)

Skröplighet, dödlighet och ringhet. Eftersom mänskligheten har avlägsnats långt från fullkomligheten, används stoft ibland som en bild av människans skröplighet. Gud visar barmhärtighet mot dem som fruktar honom, för ”han kommer ihåg att vi är stoft”. (Ps 103:13, 14; 1Mo 18:27) Stoft kan också vara en symbol för människans dödlighet, eftersom hon vid döden ”vänder åter till stoft”. (Ps 104:29; Pre 3:19, 20; 12:1, 7) Eftersom människan vänder tillbaka till stoftet när hon dör, kallas även graven några gånger bildligt ”stoftet”. (Ps 22:29; 30:9) Markens stoft kan beteckna ett oansenligt och ringa tillstånd. Jehova ”reser upp den ringe ur stoftet”. (1Sa 2:8; Ps 113:7)

Betecknar ett stort antal. Stoftkorn används i Bibeln som en bild av ett stort antal människor eller av att människor inte känner till antalet. Gud gav till exempel Abram (Abraham) detta löfte: ”Jag skall göra din avkomma lik stoftkornen på jorden.” (1Mo 13:14, 16) Jakob fick ett liknande löfte. (1Mo 28:10, 13, 14) Angående israeliterna under deras vandring i vildmarken ställde Bileam frågan: ”Vem har mätt upp Jakobs stoftkorn, vem har räknat fjärdedelen av Israel?” (4Mo 23:10) Jehova hade gjort Abrahams avkomlingar talrika genom Isak och Jakob. Att Jehova lät sitt förbundsfolk få rikligt med vaktlar i vildmarken framgår av uttalandet om att ”han lät föda regna över dem som stoft, ja, bevingade flygande skapelser som havens sandkorn”. (Ps 78:27; 2Mo 16:11–18; 4Mo 11:31, 32)

I samband med Guds domar över nationerna. Eftersom nationerna i Guds ögon är obetydliga, betraktar han dem blott ”som ett tunt lager stoft i en vågskål”. (Jes 40:15) När han riktade ett slag mot en av dessa nationer, Egypten, visade han sin vördnadsbjudande makt med hjälp av stoft. I samband med den tredje plågan räckte Aron på Guds befallning ut ”sin hand med staven och slog på stoftet på marken, och det kom myggor på människor och djur”. Plågan drabbade hela Egypten, och de magiutövande prästerna, som inte kunde upprepa detta underverk, blev tvungna att erkänna: ”Det är Guds finger!” (2Mo 8:16–19)

Israeliterna fick veta att om de inte höll Guds bud, skulle de också drabbas av olika förbannelser, däribland torka. Det sades: ”Jehova skall som regn över ditt land ge damm och stoft. Från himlen skall det falla ner över dig tills du har blivit förintad.” (5Mo 28:15, 24)

Symbol för klagan och förnedring. För att skildra de äldstes sorg och klagan över babyloniernas ödeläggelse av Jerusalem 607 f.v.t. säger Jeremia att de tigande sitter på jorden och ”har kastat stoft på sitt huvud”. (Klag 2:10) Många år tidigare hade Jehova i sin profetia genom Jesaja uppmanat Babylon att stiga ner från tronen: ”Stig ner och sätt dig i stoftet, du jungfru, dotter Babylon. Sätt dig på jorden där det inte finns någon tron, du kaldéernas dotter.” (Jes 47:1) År 539 f.v.t. blev Babylon förnedrat på detta sätt, då staden intogs av mederna och perserna. Och i förbindelse med ödeläggelsen av det symboliska stora Babylon heter det att sjökaptener, sjöfarare, sjömän och alla som tjänar sitt levebröd på havet gråter och sörjer medan de kastar stoft på sina huvuden. (Upp 18:17–19)

Andra betydelser. Bibeln förbinder också stoft med ånger och sinnesändring. Job hade talat utan förstånd då han lade fram sin sak inför Gud, och därför tog han tillbaka det han hade sagt: ”Jag ... ångrar mig verkligen i stoft och aska.” (Job 42:1, 3, 6)

Att låta fienderna ”slicka stoftet” betyder att besegra dem, att underkuva dem fullständigt. (Ps 72:9; Mik 7:16, 17) Att kasta stoft eller damm upp i luften eller på någon annan var ett sätt att uttrycka starkt misshag. I några delar av Asien är det vanligt att kasta stoft på en brottsling som ett uttryck för att man kräver att rättvisa skall skipas. En skara människor i Jerusalem som med orätt hade blivit uppretade över något som Paulus hade sagt visade sin fientliga hållning mot honom genom att de ”kastade damm upp i luften”. Med sina ord och denna känsloladdade demonstration uttryckte de tydligt för militärbefälhavaren sitt ogillande av Paulus. (Apg 22:22–24) På liknande sätt demonstrerade Simei sitt missnöje med David som kung när han ”gick jämsides med honom längs bergssidan och nedkallade ont över honom; och hela tiden kastade han stenar och jord mot honom”. (2Sa 16:5–13)

Jesus Kristus lärde sina lärjungar att om någon inte ville ta emot dem eller lyssna till deras ord, skulle de skaka dammet av sina fötter när de lämnade det huset eller den staden. Detta skulle utgöra ”ett vittnesbörd mot dem” i den bemärkelsen att det visade att Jesu lärjungar fredligt gick vidare och överlät åt Gud att döma det huset eller den staden. (Mt 10:11–15; Lu 9:5; 10:10–12; Apg 13:50, 51)