Tertius — Paulus’ trogne sekreterare

TERTIUS stod inför en utmaning. Aposteln Paulus ville använda honom som sekreterare, när han skrev ett långt brev till medkristna i Rom. Det skulle bli ett svårt arbete.

Varför var det så svårt att vara sekreterare i det första århundradet v.t.? Hur utfördes arbetet? Vilka skrivmaterial fanns det?

Forna tiders sekreterare

I det forntida grekisk-romerska samhället fanns det olika slags sekreterare. Somliga var statstjänstemän som arbetade på kanslierna. Det fanns också sekreterare som på torget erbjöd sina tjänster till allmänheten. De förmögna hade egna sekreterare (ofta slavar). Sedan fanns det också tjänstvilliga vänner som gärna skrev brev åt andra. Enligt forskaren E. Randolph Richards kunde färdigheten hos dessa privata sekreterare ”variera från mycket små kunskaper i språket och/eller skrivkonsten till stor skicklighet i att snabbt skriva ett felfritt, passande och trevligt brev”.

Vilka använde sig av sekreterare? Först och främst de som inte kunde läsa och skriva. Många avtal och affärsbrev från forna tider avslutas med noteringar där sekreteraren tydligt framhöll att han hade skrivit dokumentet på grund av att den som anförtrott honom arbetet inte själv kunde göra det. Ännu ett skäl för att använda sig av en sekreterare framgår av ett forntida brev från Thebe i Egypten. Det skrevs åt en viss Asklepiades, och i avslutningen stod det: ”Eumelus, Hermas son, skrev åt honom ... för han skriver lite långsamt.”

Men det verkar inte som om förmågan att läsa och skriva var avgörande för om man skulle använda sekreterare. Enligt bibelkommentatorn John L. McKenzie ”var det troligen inte så mycket intresset för att det skrivna skulle vara läsligt som att det skulle vara vackert skrivet eller åtminstone prydligt” som fick människor att anlita en sekreterare. Att skriva var tröttsamt även för de utbildade, speciellt om texten det gällde var lång och detaljerad. Forskaren J. A. Eschlimann säger att alla som kunde ”var glada att slippa det svåra skrivarbetet och överlämnade det till slavar, professionella skrivare”. Det är också lätt att förstå varför människor inte tyckte om att skriva sina egna brev, när man tänker på de material som användes och hur skrivandet gick till.

Det skrivmaterial som var vanligast i det första århundradet v.t. var papyrus. Den här växtens innerdel eller märg skars på längden i tunna remsor. Man lade ut ett lager remsor. Ovanpå och vinkelrätt mot dessa lades ett nytt lager. De båda lagren klistrades ihop genom att de pressades samman, och de bildade ett ark ”papper”.

Det var ingen lätt yta att skriva på. Den var skrovlig och trådig. Enligt forskaren Angelo Penna ”bidrog de porösa papyrusfibrerna till att bläcket flöt ut, speciellt i de små springorna som fanns mellan de tunna remsorna”. Sekreteraren arbetade kanske sittande på marken med korslagda ben och höll med ena handen fast arket mot en bräda. Om han var oerfaren eller materialet inte var av bästa kvalitet, kunde hans rörpenna repa papyrusarket så att det gick sönder, eller också kunde det skrivna bli oläsligt.

Bläcket tillverkades av en blandning av sot och gummi. Det såldes i form av en stång och måste blandas med vatten i ett bläckhorn, innan det kunde användas till att skriva med. Bland de redskap en sekreterare, till exempel Tertius, troligtvis skulle ha med sig var en kniv för att vässa sin rörpenna och en fuktig svamp för att stryka ut felen. Varje tecken måste skrivas med försiktighet. Skrivandet tog därför tid och var lite besvärligt.

”Jag, Tertius, ... hälsar er”

Bland hälsningarna som finns i slutet av brevet till romarna finns en hälsning från Paulus’ sekreterare, som skrev: ”Jag, Tertius, som har skrivit ner detta brev, hälsar er i Herren.” (Romarna 16:22) Det här är det enda tillfället i Paulus’ skrifter då en av hans sekreterare tydligt omnämns.

Vi vet inte så mycket om Tertius. Vi kan sluta oss till att han var en trogen kristen, eftersom han framför sin hälsning ”i Herren”. Han tillhörde förmodligen församlingen i Korinth och kan ha varit bekant med många kristna i Rom. Bibelkännaren Giuseppe Barbaglio hävdar att Tertius var slav eller frigiven slav. Varför tror han det? För det första på grund av att ”skrivarna för det mesta tillhörde den klassen, och dessutom var hans latinska namn ... mycket vanligt bland slavar och frigivna slavar”. ”Därför”, säger Barbaglio, ”var han inte en ’neutral’ professionell skrivare. Han var en medarbetare som på det här sättet hjälpte Paulus att ställa samman sitt längsta och mest välformulerade brev: en tjänst av stort värde, som sparade tid och krafter för Paulus.”

Det arbete Tertius utförde är verkligen av stort värde. Baruk gjorde samma arbete för Jeremia precis som Silvanus gjorde för Petrus. (Jeremia 36:4; 1 Petrus 5:12) Vilket privilegium de här medarbetarna hade fått!

Brevet till romarna

Brevet till romarna skrevs troligen i Korinth, medan Paulus var gäst hos Gajus. Det var omkring 56 v.t., under apostelns tredje missionsresa. (Romarna 16:23) Även om vi med säkerhet vet att Paulus använde Tertius som sekreterare, vet vi inte precis hur han gjorde det. Oavsett hur det gick till kan arbetet inte ha varit lätt att utföra. Men en sak är säker: Paulus’ brev till romarna var, precis som Bibeln i övrigt, ”inspirerat av Gud”. — 2 Timoteus 3:16, 17.

När det här brevet var färdigt, hade Tertius och Paulus skrivit ner tusentals ord och använt åtskilliga papyrusark. Sedan de här arken klistrats ihop med varandra längs sidorna bildade de en rulle, förmodligen omkring tre till fyra meter lång. Försiktigt rullades brevet ihop och förseglades. Sedan tycks Paulus ha lämnat det till Febe, en syster från Kenkreai, som just skulle avresa med båt till Rom. — Romarna 16:1, 2.

Sätten att framställa text har förändrats enormt sedan det första århundradet. Men Gud har under de århundraden som gått bevarat brevet till de kristna i Rom. Vi kan verkligen vara tacksamma för att vi har den här delen av Jehovas ord, som skrevs ner med hjälp av Paulus’ trogne och hårt arbetande sekreterare Tertius.