9. Hur visade Paulus iver i att förkunna de goda nyheterna?

⁹ Trots detta tyckte inte Paulus att han hade tillräckligt att göra, och inte heller resonerade han som så att han hade sitt uppdrag, och det var mer än nog. Han önskade utföra mer. Han sade faktiskt: ”Jag för min del [är] ivrig att förkunna de goda nyheterna också för er där i Rom.” Det är detta som är iver! I sin bok The Epistle of Paul to the Romans sade professor F. F. Bruce mycket träffande om Paulus: ”Han har predikandet av evangeliet i blodet, och han kan inte låta bli det; han är aldrig ’ledig’, utan måste ständigt hålla på med det och betala lite mer av den skuld som han står i till hela mänskligheten — en skuld som han aldrig, så länge han lever, till fullo kommer att kunna betala.” Är det så du betraktar din tjänst?

Han stod ”i skuld” till alla

11. Vad menade Paulus, när han sade att han stod ”i skuld”?

¹¹ Det fanns en annan drivkraft bakom Paulus’ outtröttliga ansträngningar att förkunna de goda nyheterna. ”Både till greker och till barbarer, både till visa och till oförståndiga står jag i skuld”, sade han. (Romarna 1:14) På vad sätt stod Paulus ”i skuld”? Andra översättningar återger detta uttryck med ”har jag förpliktelser” (1917), ”har jag skyldigheter” (1981) eller ”jag står i skuld till” (Bo Giertz’ sv. övers.). Sade han då att predikoarbetet var en tung skyldighet eller förpliktelse som han måste avbörda sig inför Gud? Det är lätt att utveckla en sådan inställning, om man glömmer bort att det är brådskande eller blir distraherad av världsliga attraktioner. Men det var inte det som Paulus hade i tankarna.

12. Till vilka stod Paulus ”i skuld”, och varför det?

¹² Som ett ”kärl” ”utvalt” av Gud och som ”en apostel till nationerna” hade Paulus verkligen ett mycket tungt ansvar inför Gud. (Apostlagärningarna 9:15; Romarna 11:13) Men det var inte bara mot Gud som han hade en känsla av förpliktelse. Han sade att han stod ”i skuld” till greker, barbarer, visa och oförståndiga. På grund av den barmhärtighet som hade visats honom och det privilegium som han hade fått kände han det som sin skyldighet att predika, så att alla människor skulle kunna höra de goda nyheterna. Han insåg också att det är Guds vilja ”att alla slags människor skall bli frälsta och komma till exakt kunskap om sanningen”. (1 Timoteus 1:12—16; 2:3, 4) Det var därför som han oavbrutet arbetade hårt, inte bara för att leva upp till sitt ansvar gentemot Gud, utan också för att betala sin skuld till sina medmänniskor. Känner du en sådan personlig skuld till människorna på ditt distrikt? Känner du att du är skyldig dem att anstränga dig för att föra fram de goda nyheterna till dem?