Man ignorerar varningar och prövar Gud

”Inte ens när vattnet nådde upp till vristerna ville de fly.” — El País, Colombia.

DENNA rubrik i en colombiansk dagstidning riktade uppmärksamheten på en av orsakerna till att så oerhört många liv gick förlorade i den katastrof som drabbade staden Armero i november 1985. Dora Elisa Rada Esguerra, en telefonist i Armero, blev medveten om faran när hon såg den nedfallande askan och den översvämmade floden och beslöt sig för att fly. Sedan varnade hon sina arbetskamrater vid telefonstationen för den annalkande katastrofen. Hon förklarade senare: ”De såg vattnet ... komma vällande med kraft, med stor kraft, men inte ens då gav de sig i väg.” Dora flydde från den till undergång dömda staden.

De andra telefonisterna omkom tillsammans med mer än 20.000 andra offer i en flodvåg av vulkaniskt slam, is och stenblock som vällde ner från vulkanen Nevado del Ruiz. Bland dem som dog i flodvågen var borgmästaren och större delen av stadens polisstyrka, vilket visar att knappast någon tog hotet på allvar — sedan var det för sent.

Varför flydde de inte?

Den hotande katastrofen föregicks av tecken och varningar. Varför var det så många människor i Armero som ignorerade dessa? Först och främst kom de officiella varningarna sent, då katastrofen redan var ett faktum. Innan dess hade befolkningen uppmanats att hålla sig lugn och fått veta att det eventuellt skulle bli översvämning, men att det inte skulle vara någon fara. I stället blev staden helt utraderad av en enorm, lavinartad flodvåg som vällde fram utmed floden Lagunilla.

Somliga ville antagligen inte överge sina hem och sina ägodelar, eftersom de visste att plundrare snart skulle tränga sig in och stjäla. Dessa farhågor visade sig vara befogade. Några sådana plundrare blev skjutna av militären. En del som överlevde katastrofen och kom tillbaka till sina översvämmade hem upptäckte att låsen var bortskjutna från dörrarna och att man hade stulit värdeföremål. Men större delen av befolkningen i staden kunde aldrig återvända till sina hem levande. Och i de flesta fall fanns det inga hem att återvända till.

Andra kanske menade att Gud eller jungfru Maria skulle ingripa för att hjälpa dem. Men är det förnuftigt att vänta sig att Gud i våra dagar ingriper för att hjälpa vissa personer i samband med naturkatastrofer? Varför skulle somliga räddas genom gudomligt ingripande och andra tillåtas omkomma under liknande omständigheter?

Finns det någon säker grund för en människa att tro att hon kan bli osårbar genom särskilt beskydd från Gud? Kan en bilförare till exempel förlita sig på ”änglavakt” eller sitt ”skyddshelgon”? Alltför många uppriktiga katoliker med medaljonger av den helige Kristofer hängande kring halsen har dött i bilolyckor för att detta skall vara troligt. Eller bör en kristen tro att han har Guds särskilda beskydd när han reser med flyg? Kan man räkna med beskydd när man ägnar sig åt någon riskfylld sport? Är det förnuftigt att pröva Gud under sådana omständigheter?

Jehovas arm är inte för kort

Bibeln hjälper oss att förstå att det finns situationer då Jehova Gud kan ingripa till förmån för sitt folk, när predikandet av de goda nyheterna om Riket påverkas eller när hans församling hotas. Profeten Jesaja försäkrar oss: ”Se, Herrens [Jehovas] arm är inte för kort, så att han ej kan frälsa, och hans öra är inte tillslutet, så att han ej kan höra.” — Jesaja 59:1.

Bibeln ger oss tydliga exempel på hur Jehovas beskyddande arm verkade till förmån för apostlarna. Kung Herodes, som ville göra sig populär bland judarna, lät fängsla Petrus under sträng bevakning. Församlingen i Jerusalem bad intensivt för honom. Vad hände? Jehovas ängel kom och befriade Petrus från fängelset. Till och med Petrus var förvånad över det som hände. Så småningom insåg han vad som skett och sade: ”Nu vet jag verkligen att Jehova har sänt ut sin ängel och räddat mig ur Herodes’ hand.” — Apostlagärningarna 12:1—11.

Samma skildring berättar för oss att Herodes redan hade tagit livet av aposteln Jakob, Johannes’ bror. Jehova lät detta martyrskap äga rum. Så även om Jehova kan ge beskydd och skänka befrielse, är det tydligt att han ibland tillåter händelseutvecklingen att ha sin gång för att låta några av sina hängivna tjänare få bevisa sin ostrafflighet ända in i döden. De ord som Jakob, Jesu halvbror, skrev är mycket träffande: ”Ni som inte vet vad ert liv kommer att vara i morgon. Ty ni är ett dis som syns för en liten stund och sedan försvinner. I stället borde ni säga: ’Om Jehova vill, skall vi leva och också göra det här eller det där.’” — Jakob 4:14, 15; jämför Job 2:3—5.

En sak är säker — när naturkatastrofer och olyckshändelser inträffar gäller följande bibliska princip alla människor i lika mån: ”Tid och oförutsedd händelse drabbar dem alla.” (Predikaren 9:11, NW) Och även om det är tillbörligt att be om hjälp och beskydd i tider av förföljelse, måste vi inse att ”förföljelse är oundvikligt för dem som är beslutna att leva ett verkligt kristet liv”. — 2 Timoteus 3:12, Phillips.

En ande av sunt förstånd

Även om det stämmer att Jehova i gångna tider har ingripit för att beskydda sitt folk, såsom när han räddade Israel från Egypten och från Faraos härar, skulle det vara förmätet att tro att Gud måste beskydda varje kristen mot följderna av ”tid och oförutsedd händelse” eller mot följderna av ens egen obetänksamhet. Paulus’ brev till de kristna i Rom, av vilka några möjligen längre fram kan ha dött på arenan som martyrer, omnämner något som har med detta att göra: ”Jag [säger] nämligen till var och en där ibland er att inte tänka högre om sig själv än man bör tänka, utan att tänka med sunt förstånd, var och en såsom Gud har tilldelat honom ett mått av tro.” (Romarna 12:3) J. B. Phillips’ översättning lyder: ”Försök att ha en sund bedömning av dina förmågor.”

Det råd som finns uttryckt här är lika tillämpligt i våra dagar, fast i andra sammanhang. Kan en kristen, som föreställer sig att han kan köra vårdslöst eller med alkohol i kroppen och ändå klara sig, därför att han har Guds beskydd, sägas visa prov på ”sunt förstånd”? Har en sådan kristen ”en sund bedömning av sina förmågor”? Älskar han verkligen sin nästa som sig själv, om han sätter sina medmänniskors liv på spel? — Matteus 22:39.

Låt oss nu visa prov på en ande av sunt förstånd i samband med det förhållandet att människor har byggt upp städer och samhällen i jordbävningsområden eller i områden där aktiva vulkaner utgör ett latent men ändå verkligt hot. Ett bra exempel på det är den redan omnämnda trakten kring vulkanen Nevado del Ruiz i Colombia. Enligt den colombianska dagstidningen El País sammanställde arkitekten César Zárate år 1982 en studie som visade att floden Lagunilla hade översvämmat Armero tidigare och att staden fortfarande inte hade några tillfredsställande skyddsanordningar. Man kände också till att vulkanen Nevado del Ruiz hade haft sex utbrott sedan år 1570. Enligt historiska källor hade vulkanens aktivitet följt en regelbunden cykel som varierade mellan 140 år och 9 månader och 110 år och 2 månader.

Dessa upplysningar sändes till söndagsupplagan av den colombianska tidningen El Tiempo några veckor innan katastrofen i Armero inträffade. Det sades i kategoriska ordalag: ”Nästa översvämning ... kommer att äga rum ungefär i mitten av november detta år. De karakteristiska tecknen har redan kunnat iakttas: rök från ’Arenas’ krater. Askregn och gaser. Förorening av vattnet och grödorna. Kväljande lukt. ... Ett mullrande ljud uppstod i vulkanen den 11 september. Snöhättan håller successivt på att töa bort. ... Följaktligen är det tid att göra något.”

Artikeln blev emellertid inte publicerad. Kanhända betraktade man den som alltför överdramatiserande. El Tiempos redaktörer skyllde senare på ”brist på förutseende, brist på intuition eller den naiva tron att inget skulle hända”.

Precis tidtabellenligt exploderade toppen på Nevado del Ruiz under natten den 13 november 1985. Mer än 20.000 människor miste livet i Armero, och det var tusentals som dog i Chinchiná och andra närbelägna städer. Bland dem som dog i Armero fanns 41 Jehovas vittnen och deras medförbundna. Några flydde oförståndigt nog till Rikets sal, som låg på lägre marknivå. De omkom och blev begravda tillsammans med byggnaden. Glädjande nog var det andra vittnen som lyckades fly till högre belägna platser och räddades.

Det är naturligtvis lätt att vara efterklok. Men man kan åtminstone dra lärdom av dessa fruktansvärda händelser.

Forntida varningar som ignorerades

Bibeln ger exempel på somliga som ignorerade varningar som gavs i rätt tid eller trodde att det inte kunde hända under deras tid eller i deras trakt på jorden. Ett uppenbart fall var när Lot uppmanades att fly från Sodom och Gomorra. Han varnade sina svärsöner och sade: ”Stå upp och gå bort från detta ställe. Ty Herren [Jehova] skall fördärva staden.” Hur reagerade de? ”Men hans mågar menade, att han [Lot] skämtade.” ”Skämtet” varade inte så länge. Jehova lät svavel och eld regna över de dömda, fördärvade städerna. Svärsönerna dog tillsammans med de omoraliska invånarna i den trakten. Lots hustru flydde av allt att döma från Sodom fylld av tvivel och betänkligheter. Hon ”började se sig om bakom honom [Lot], och hon blev en saltstod”. — 1 Moseboken 19:12—26, vers 26 enligt NW.

För mer än 1.900 år sedan profeterade Jesus att det forntida Jerusalem skulle drabbas av en fruktansvärd förstörelse. Han angav särskilda detaljer i samband med händelser som skulle äga rum före stadens ödeläggande och sade: ”När ni vidare får se Jerusalem vara omringat av lägrade krigshärar, vet då att dess ödeläggande har närmat sig.” Han tillade varningen: ”Då må de som är i Judeen börja fly till bergen, och de som är mitt i Jerusalem bör dra ut, och de som är ute i bygderna bör inte gå in i det.” — Lukas 21:20—24.

När de romerska härarna omringade Jerusalem år 66 v.t., kände de kristna i staden igen det tecken som Jesus hade angett. Sedan drog härföraren Cestius Gallus helt oförklarligt tillbaka sina trupper, trots att han hade total seger inom räckhåll. Detta var det tillfälle som de kristna hade väntat på, och de flydde till andra sidan Jordan. År 70 v.t. återvände romarna under härföraren Titus och förstörde Jerusalem. Hundratusentals judar som stannade kvar i den till undergång dömda staden dog under belägringen och striden.

Vid dessa tillfällen gavs det visserligen gudomliga varningar. Men den springande punkten i det hela är att bara några få gav akt på budskapet och flydde. Det stora flertalet brydde sig inte om det. De vägrade att ta Guds varning på allvar.

Hur kan vi pröva Gud på tillbörligt sätt?

I samband med naturkatastrofer förekommer också ofta varningar — traktens historia, tecken som kan iakttas eller vetenskapliga rön — som anger stor sannolikhet för fara inom en viss tidsperiod. Kanhända att ett område är utsatt för översvämningar. En förståndig person måste då väga alla faktorer för och emot, för att sedan avgöra om det är nödvändigt och genomförbart att flytta till en annan trakt. Naturligtvis är det omöjligt att förutsäga tid och plats för varje naturkatastrof. Men man kan ändå ta sannolikheten med i beräkningen och även de säkerhetsmarginaler man har, ifall det värsta skulle hända. Det är däremot inte förståndigt att vänta sig särskilt beskydd från Gud. Att göra det skulle vara att sätta Gud på prov på ett sätt som inte är tillbörligt eller balanserat.

Jehova inbjuder oss emellertid att sätta honom på prov i en annan bemärkelse. På profeten Malakis tid prövade Israel Gud på felaktigt sätt genom att frambära undermåliga offer på altaret. Genom sitt förorenade bröd och sina halta offerdjur visade de att de föraktade Jehovas bord. Jehova uppmanade dem därför genom Malaki att vända om och rätta till sitt handlingssätt. ”’För in alla tiondelarna i förrådshuset, för att det må komma att vara mat i mitt hus; och jag ber er, pröva mig i detta avseende’, har härars Jehova sagt, ’om jag inte kommer att öppna himlarnas dammluckor för er och verkligen tömma ut över er välsignelse tills det inte är någon mer brist.’” — Malaki 3:10, NW.

Ja, när det gäller andliga välsignelser kan vi ”pröva” Jehovas trofasthet. Om vi söker först hans rike och hans rättfärdighet, då kommer, som Jesus sade, alla andra nödvändiga ting att tilldelas oss. Jesus sade också: ”Fortsätt med att be, så skall det ges åt er; fortsätt med att söka, så skall ni finna; fortsätt med att bulta på, så skall det öppnas för er.” Om ofullkomliga människor ger goda gåvor åt sina barn, ”hur mycket mer skall då inte er Fader som är i himlarna ge goda ting åt dem som ber honom [i överensstämmelse med hans vilja]”? — Matteus 6:33; 7:7—11; 1 Johannes 5:14.

Just nu frambärs en varning till nationerna som går ut på att Jehova snart kommer att sätta i gång med sitt vedergällande verk mot alla delar av Satans tingens ordning. (Uppenbarelseboken 16:14, 16; 18:20) Miljontals förnuftiga människor ger akt på det budskap som predikas av Jehovas vittnen och ställer sig på Guds rikes sida. De lämnar den korrumperade politiska och religiösa alliansen innan det är för sent. (Uppenbarelseboken 18:4) Genom att göra det förbereder de sig för evigt liv under Kristi styre på jorden, som kommer att omvandlas till ett paradis där rätt och rättvisa råder. Ger du akt på denna varning? — 2 Petrus 3:13; Titus 1:2.

[Bild på sidan 21]

Ett diplom som hittats i Armeros ruiner — en grym påminnelse om att tusentals människor inte gav akt på varningar

[Bild på sidan 22]

Återspeglar ditt sätt att köra bil kristen sundhet i sinnet?

[Bilder på sidan 23]

Den numera ödsliga platsen där Armero låg. Mer än 20.000 människor förgicks här

Detta bilvrak åskådliggör hur hårt katastrofen drabbade Armero