Bibelns syn

Är civilmotstånd någonsin berättigat?

”NÄR man ser sitt eget folk våldtas och mördas”, sade en 30-årig katolsk missionär, ”när man ser hela städer utrotas av soldater och barn som med våld förs bort från sina hem, och när man får klart för sig att 2 procent av befolkningen redan har kontroll över tre fjärdedelar av landets tillgångar, då kan man bara inte begrava sitt huvud i en bibel och ignorera dessa realiteter.” — Kursiverat av oss.

Om du var i den här missionärens kläder, vad skulle du då göra? Skulle du delta i en fredlig demonstration eller i en strejk? Vad skulle du göra ifall detta inte medförde den önskade förändringen? Skulle det då vara berättigat att tillgripa våld? Skulle en revolution eller en statskupp vara befogad? Vad rekommenderar våra dagars ”andliga ledare”? Lägg märke till följande rapporter:

◻ En präst i Nicaragua sade att han tjänar Gud genom att tjäna folket och revolutionen.

◻ I Filippinerna blev en präst utvisad från landet för att han uppviglat till politisk oro och för att han framställt Jesus som en rebell.

◻ Präster och nunnor har ställt sig på gerillans sida i en ansträngning att omstörta en regering i Centralamerika.

Deras handlingar utbasunerar ett klart och tydligt budskap: Civilmotstånd är berättigat och betraktas rentav som en kristen plikt. Men är detta sant, även om ens motiv och målsättningar är uppriktiga och humanitära? Vad är bibelns syn på det hela?

Ståndpunkt emot Gud?

Gud har klart och tydligt angett hur vi skall förhålla oss till mänskliga regeringar och myndigheter. Bibeln förklarar: ”Det finns ingen myndighet annat än av Gud; de existerande myndigheterna är av Gud inordnade i sina relativa ställningar.” Ja, Jehova Gud har den makt som behövs för att antingen ingripa mot eller göra slut på vilken som helst regerande myndighet vid någon given tidpunkt. Om de utövar sitt styre, beror det på att han tillåter det. — Romarna 13:1.

Efter att ha fastslagit detta faktum tillägger Skriften: ”Därför har den som motstår myndigheten tagit ståndpunkt emot Guds anordning; de som har tagit ståndpunkt emot den skall få dom över sig.” (Romarna 13:2) Kan en kristen, i betraktande av dessa ord, med gott samvete säga att han ”tjänar Gud genom att tjäna en revolution”? Tar man ståndpunkt mot Gud genom att delta i eller försvara handlingar som görs i direkt trots mot de existerande regeringsmyndigheterna?

Låt oss betrakta bibelns historia för att få ett svar. Vid slutet av 600-talet f.v.t. tillät Jehova det babyloniska väldet att behärska Israel genom att göra Sidkia i Jerusalem till vasallkung. Men efter åtta års underkastelse ansåg sig Sidkia tvingad att motsätta sig denna anordning. Han vände sig till Egypten för att få hjälp. Han ville inte längre låta en främmande makt — en hednisk makt till på köpet — få behärska Guds folk. Han verkade ha ett rent motiv. Men hur betraktade Gud det hela? Skulle Sidkia komma att bli en av Gud godkänd ”frihetskämpe”? Nej! För genom att göra uppror mot Babylon gjorde han också uppror mot Gud. Med anledning av denna revolt beslöt Jehova att låta Sidkia dö som fånge i Babylon. — 2 Kungaboken 24:17—20; Hesekiel 17:15, 16.

Det som hände i samband med Sidkia är inget undantagsfall. Historien har om och om igen visat att civilmotstånd, även om det görs med goda avsikter, inte medför någon bestående lösning på människans problem. Faktum är att resningar och revolutioner ofta bidrar till att göra situationen värre. I många fall gör sig ”befriarna” själva, efter att ha lyckats genomföra sin revolution, så småningom skyldiga till tyranni och förtryck. Med tiden söker en ny generation förtryckta revoltera. En sådan ond cirkel har man upplevt i många länder. I ett land i Sydamerika genomfördes till exempel för en tid sedan den 189:e statskuppen på 154 år!

Varför kommer människan till korta?

Hur kommer det sig att uppriktiga människor inte kan befria mänskligheten från att bli utnyttjad och förtryckt? Helt enkelt för att de saknar två saker — den vishet och den makt som krävs. Det är inte att undra på att bibeln varnar oss: ”Sätt inte er förtröstan till ädlingar, ej heller till jordemänniskans son, som ingen frälsning tillhör.” — Psalm 146:3, NW.

Vi kan illustrera tanken. Föreställ dig att du befinner dig på ett sjukhus i väntan på en operation. Du skriker till av smärta och obehag. Plötsligt tar en förbipasserande vaktmästare som hört dig tag i en skalpell och erbjuder sig att hjälpa dig att få lindring i dina plågor. Skulle du tillåta honom att operera dig? Naturligtvis inte! Varför? Därför att egenskaperna kärlek och medkänsla som han visar inte i sig själva kvalificerar honom till att utföra ett så svårt arbete. Hans insats skulle bara förvärra ditt lidande och rentav försätta dig i dödsfara. Att handla så skulle vara förmätet och i högsta grad oansvarigt och skulle vara att blunda för det faktum att man avsatt en tid för att en kvalificerad kirurg skall utföra operationen. Det skulle vara långt bättre om han helt enkelt gav dig en försäkran om att hjälpen är på väg.

Av liknande skäl deltar inte sanna kristna i vår tid i civilmotstånd. De väntar på dagen och stunden för ett kvalificerat ingripande av Gud. Det är bara han som har visheten och makten att kunna åstadkomma en bestående lösning för mänskligheten. Genom sitt predikoarbete försäkrar Jehovas vittnen dem som lider på grund av orättvisor om att denna befrielse snart skall komma. — Jesaja 9:6, 7; 11:3—5.

Under tiden kan vi utnyttja alla lagliga och fredliga medel som finns att tillgå för att upprätthålla och försvara våra rättigheter och söka lindring från förtryck. Om nu detta skulle misslyckas, skulle det ändå vara fel att tillgripa civilmotstånd. Följaktligen ger oss aposteln Paulus följande råd: ”Om möjligt, så långt det beror på er, håll frid med alla människor. Hämnas inte er själva, ni älskade, utan lämna rum för vreden; det är ju skrivet: ’Hämnden är min; jag skall vedergälla, säger Jehova.’” Sanna och lydiga kristna tar denna visa förmaning till hjärtat. — Romarna 12:18, 19.

[Bildkälla på sidan 23]

Reuters/Bettmann Newsphotos