De överordnade myndigheternas roll

”Den är ... Guds tjänare åt dig till din nytta. Men om du gör det som är ont, känn då fruktan.” — ROMARNA 13:4.

1, 2. Hur har många i kristenheten blivit indragna i revolutionär verksamhet?

ETT biskopsmöte i London för två år sedan fick en ledarskribent vid tidningen New York Post att skriva en indignerad artikel. Mötet var Lambethkonferensen, som besöktes av mer än 500 biskopar i anglikanska kyrkan. Det som utlöste indignationen var en resolution som antogs av konferensen, vari man uttryckte förståelse för människor som, ”efter att ha prövat på alla andra metoder, väljer väpnad kamp som den enda vägen till rättvisa”.

² Tidningen Post skrev att detta faktiskt var att stödja terrorism. Men biskoparna följde bara en växande tendens. De hade samma inställning som den katolske präst i Ghana som rekommenderade gerillakrigföring som det snabbaste och säkraste sättet att befria Afrika eller den afrikanske metodistbiskop som svor att föra ”befrielsekriget till det bittra slutet” eller alla de kristenhetens missionärer i Asien och Sydamerika som tillsammans med rebeller har kämpat mot etablerade regeringar.

De sanna kristna motstår inte ”myndigheten”

3, 4. a) Vilka principer överträds av så kallade kristna som främjar revolutioner? b) Vad upptäckte en person om Jehovas vittnen?

³ Under det första århundradet sade Jesus om sina efterföljare: ”De ... är [inte] någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” (Johannes 17:14) Alla så kallade kristna som främjar revolutioner är i hög grad en del av världen. De är inte efterföljare till Jesus, och inte heller underordnar de sig ”de överordnade myndigheterna”. (Romarna 13:1) De skulle göra väl i att lyssna till aposteln Paulus’ varning om att ”den som motstår myndigheten [har] tagit ståndpunkt emot Guds anordning; de som har tagit ståndpunkt emot den skall få dom över sig”. — Romarna 13:2.

⁴ Till skillnad från många i kristenheten tar Jehovas vittnen inte del i något väpnat våld. Detta var vad en man i Europa upptäckte. Han skriver: ”När jag såg vad både religion och politik hade åstadkommit, blev jag engagerad i att störta den etablerade samhällsordningen. Jag anslöt mig till en grupp terrorister och fick träning i att hantera alla slags vapen; jag deltog i många väpnade rån. Mitt liv var i ständig fara. Allteftersom tiden gick blev det uppenbart att vi kämpade förgäves. Jag var en besviken man, överväldigad av en känsla av total hopplöshet i livet. Då knackade ett vittne på vår dörr. Hon talade med mig om Guds rike. Jag insisterade på att detta var slöseri med min tid och föreslog att min hustru skulle lyssna. Det gjorde hon, och ett bibelstudium kom i gång. Till slut gick jag med på att vara med vid studiet. Det går inte att i ord beskriva den lättnad jag kände, när jag förstod vilken kraft det är som driver människor till att göra sådant som är ont. Det som har gett mig ett uppehållande hopp och en mening i livet är löftet om det underbara Riket.”

5. Varför fortsätter de kristna att fredligt underordna sig de överordnade myndigheterna, och hur länge kommer de att fortsätta med detta?

⁵ De kristna är sändebud för Gud och Kristus (Jesaja 61:1, 2; 2 Korintierna 5:20; Efesierna 6:19, 20), och som sådana förblir de neutrala i denna världens konflikter. Även om somliga politiska system verkar vara mer framgångsrika än andra i ekonomiskt avseende eller somliga system tillåter större frihet än andra, främjar de kristna inte ett visst styrelsesystem framför ett annat, och de räknar inte heller det ena systemet som bättre än det andra. De vet att alla sådana system är ofullkomliga. Det är ”Guds anordning” att dessa fortsätter att existera tills hans rike tar över makten. (Daniel 2:44) Därför fortsätter de kristna fredligt att underordna sig de överordnade myndigheterna medan de verkar för andras eviga väl genom att predika de goda nyheterna om Riket. — Matteus 24:14; 1 Petrus 3:11, 12.

Att lyda lagen

6. Varför är många mänskliga lagar bra, trots att ”hela världen befinner sig i den ondes våld”?

⁶ Nationella regeringar ställer upp system av lagar, och de flesta av dessa lagar är bra. Bör vi, med tanke på att ”hela världen befinner sig i den ondes våld”, bli förvånade över detta? (1 Johannes 5:19) Nej, för Jehova gav vår urfader, Adam, ett samvete, och denna medfödda känsla för rätt och orätt återspeglas på många sätt i mänskliga lagar. (Romarna 2:13—16) Hammurabi, en forntida lagstiftare i Babylon inledde sin lagsamling med följande ord: ”På den tiden utsåg [de] mig till att främja folkets väl, mig, Hammurabi, den fromme och gudfruktige fursten, till att få rättvisa att råda i landet, till att tillintetgöra de onda och elaka, så att de starka inte må förtrycka de svaga.”

7. Vem har rätt att straffa den som bryter lagen, och varför det?

⁷ De flesta regeringar skulle säga att deras lagar har ett liknande syfte: att främja medborgarnas väl och upprätthålla god samhällsordning. Därför bestraffar de samhällsfientliga handlingar, till exempel mord och stöld, och uppställer trafikregler, sådant som hastighets- och parkeringsbestämmelser. Alla som avsiktligt bryter myndighetens lagar tar ståndpunkt emot myndigheten och ”skall få dom över sig”. Dom av vem? Inte nödvändigtvis av Gud. Det grekiska ord som här översätts med dom kan åsyfta ett världsligt rättsligt förfarande snarare än domar från Jehova. (Jämför 1 Korintierna 6:7.) Om någon handlar olagligt, så har den överordnade myndigheten rätt att bestraffa denne.

8. Hur kommer församlingen att reagera, om en medlem begår ett allvarligt brott?

⁸ Jehovas vittnen har gott namn om sig att inte motstå mänskliga myndigheter. Om det skulle hända att någon i församlingen bryter lagen, så kommer församlingen inte att hjälpa denne att undgå lagligt straff. Om någon skulle stjäla, mörda, handla ärekränkande, skattefuska, våldta, bedra, använda narkotika eller på något annat sätt motstå laglig myndighet, kommer han att bli allvarligt tillrättavisad av församlingen — och han bör inte känna sig förföljd, när han blir bestraffad av den världsliga myndigheten. — 1 Korintierna 5:12, 13; 1 Petrus 2:13—17, 20.

Något att frukta

9. Vilken utväg har de kristna rätteligen, om de hotas av laglösa element?

⁹ Paulus fortsätter sitt dryftande av de överordnade myndigheterna med orden: ”Ty de styrande är inte något att frukta för den goda gärningen, utan för den onda. Vill du alltså vara utan fruktan för myndigheten? Fortsätt då att göra det goda, och du skall få beröm av den.” (Romarna 13:3) Det är inte lojala kristna som bör frukta straff från myndigheten, utan ogärningsmän, de som begår onda gärningar eller brottsliga handlingar. När Jehovas vittnen hotas av sådana laglösa element, kan de rätteligen ta emot det skydd som myndigheten kan ge genom polis eller militär. — Apostlagärningarna 23:12—22.

10. Hur har Jehovas vittnen fått ”beröm” av myndigheten?

¹⁰ Till den kristne som håller den överordnade myndighetens lagar skriver Paulus: ”Du skall få beröm av den.” Tänk till exempel på några brev som Jehovas vittnen i Brasilien har fått motta efter sina områdessammankomster. Här är ett utdrag från ett brev från kanslern för en kommunal idrottsstyrelse: ”Ni förtjänar de bästa vitsord för ert fridfulla uppförande. Det är trösterikt att veta att så många fortfarande tror på och tillber Gud i denna oroliga värld.” Här är ett utdrag från ett brev från chefen för ett kommunalt stadion: ”Trots det mycket stora antal människor som var närvarande, anmäldes inte något intermezzo som var till vanära för evenemanget, tack vare er oklanderliga organisation.” Och här är ett från en borgmästares kontor: ”Vi vill utnyttja detta tillfälle till att gratulera er för er ordningsamhet och er underbara och spontana disciplin, och vi önskar er all framgång vid framtida evenemang.”

11. Varför kan man inte på något sätt säga att det är en ond gärning att predika de goda nyheterna?

¹¹ Uttrycket ”goda gärningen” åsyftar handlingar i lydnad för de överordnade myndigheternas lagar. Dessutom är vårt predikoarbete, som är befallt av Gud och inte av människor, inte någon ond gärning — något som de politiska myndigheterna borde inse. Det är en samhällsservice som lyfter upp den moraliska tågan hos dem som ger gensvar. Det är därför vår förhoppning att de överordnade myndigheterna skall skydda vår rättighet att predika för andra. Paulus vädjade till myndigheterna för att lagligt stadfästa predikandet av de goda nyheterna. (Apostlagärningarna 16:35—40; 25:8—12; Filipperna 1:7) På liknande sätt har Jehovas vittnen på senare tid sökt och också fått lagligt erkännande av sitt arbete i Benin, Myanmar (Burma), Polen, Rumänien, Ungern och Östtyskland.

Den är ”Guds tjänare”

12—14. Hur har de överordnade myndigheterna handlat som Guds tjänare a) på bibelns tid? b) i vår tid?

¹² Paulus fortsätter sin argumentering om den världsliga myndigheten med orden: ”Den är ... Guds tjänare åt dig till din nytta. Men om du gör det som är ont, känn då fruktan: för det är inte utan syfte som den bär svärdet; den är nämligen Guds tjänare, en hämnare till att utgjuta vrede över den som bedriver det som är ont.” — Romarna 13:4.

¹³ Nationella myndigheter har ibland tjänat som Guds tjänare på speciella sätt. Detta gjorde Cyrus (Kores), när han uppmanade judarna att återvända hem från Babylon och återuppbygga Guds hus. (Esra 1:1—4; Jesaja 44:28) Artaxerxes (Artasasta) var Guds tjänare, när han sände Esra med ett bidrag till återuppbyggandet av det huset och när han senare gav Nehemja i uppdrag att återuppbygga Jerusalems murar. (Esra 7:11—26; 8:25—30; Nehemja 2:1—8) Den romerska överordnade myndigheten tjänade som sådan, när den befriade Paulus från pöbelhopen i Jerusalem, beskyddade honom under skeppsbrott och ordnade så att han kunde få bo i en egen bostad i Rom. — Apostlagärningarna 21:31, 32; 28:7—10, 30, 31.

¹⁴ På liknande sätt har världsliga myndigheter fungerat som Guds tjänare i våra dagar. År 1959 meddelade till exempel Högsta domstolen i Canada att ett Jehovas vittne som hade anklagats för att ha spritt en uppviglande och ärekränkande smädeskrift inte var skyldig till något brott — och domstolen gick därigenom emot Quebecs dåvarande premiärminister, Maurice Duplessis, i dennes fördomar.

15. Hur fungerar myndigheterna allmänt sett som Guds tjänare, och vilken rätt ger detta dem?

¹⁵ Allmänt sett tjänar också nationella regeringar som Guds tjänare genom att upprätthålla den allmänna ordningen tills Guds rike tar över det ansvaret. Enligt Paulus bär därför myndigheten ”svärdet”, som symboliserar dess rättighet att ålägga straff. Detta innebär vanligtvis fängelse eller böter. I somliga länder kan det också innebära dödsstraff.a Många nationer har å andra sidan valt att inte ha dödsstraff, och detta har de också rätt att göra.

16. a) Vad har några av Guds tjänare ansett det vara rätt att göra, eftersom myndigheten är Guds tjänare? b) Vad slags anställning skulle en kristen inte ta emot, och varför inte det?

¹⁶ Det faktum att de överordnade myndigheterna är Guds tjänare förklarar varför Daniel, de tre hebréerna, Nehemja och Mordokai kunde ta emot ansvariga ställningar i de babyloniska och persiska regeringarna. Till nytta för Guds folk kunde de därigenom vädja till statens myndighet. (Nehemja 1:11; Ester 10:3; Daniel 2:48, 49; 6:1, 2) I våra dagar arbetar somliga kristna också i statlig tjänst. Men eftersom de är avskilda från världen, ansluter de sig inte till politiska partier, söker inte politiska ämbeten och tar inte heller emot ämbeten där man drar upp riktlinjer för den politik som en politisk organisation skall följa.

Behovet av tro

17. Vilka situationer skulle kunna provocera vissa icke-kristna att göra motstånd mot myndigheten?

¹⁷ Men hur är det då om en myndighet tolererar korruption eller till och med förtryck? Skall de kristna då försöka ersätta den myndigheten med en som verkar bättre? Orättvisa och korruption inom staten är inte något nytt. Under det första århundradet tolererade det romerska riket till exempel en sådan orättvisa som slaveri. Det tolererade också korrumperade ämbetsmän. Bibeln talar om uppbördsmän som fuskade, om en orättfärdig domare och om en landshövding som sökte mutor. — Lukas 3:12, 13; 18:2—5; Apostlagärningarna 24:26, 27.

18, 19. a) Hur reagerar de kristna om regeringstjänstemän missbrukar sin makt eller är korrumperade? b) Hur har de kristna, som en historiker och rutan här nedan antyder, förbättrat enskilda individers liv?

¹⁸ De kristna på den tiden skulle ha kunnat försöka få slut på sådana missförhållanden, men det gjorde de inte. Paulus ivrade till exempel inte för att slaveriet skulle upphöra, och han sade inte heller till kristna slavägare att de skulle frige sina slavar. Han gav i stället slavar och slavägare rådet att visa kristen barmhärtighet i sina relationer till varandra. (1 Korintierna 7:20—24; Efesierna 6:1—9; Filemon, vers 10—16; se också 1 Petrus 2:18.) De kristna blev inte heller indragna i revolutionär verksamhet. De var alltför upptagna med att predika ”de goda nyheterna om frid”. (Apostlagärningarna 10:36) År 66 v.t. belägrades Jerusalem av en romersk här, som senare drog sig tillbaka, men i stället för att stanna kvar hos stadens upproriska försvarare flydde de hebreiska kristna ”till bergen” i lydnad för Jesu anvisning. — Lukas 21:20, 21.

¹⁹ De första kristna levde med saker och ting som de var och försökte förbättra enskilda människors liv genom att hjälpa dem att följa bibelns principer. Så här skriver historikern John Lord i sin bok The Old Roman World (Den gamla romerska världen): ”Kristendomens sanna triumf framgick av att den gjorde goda människor av dem som bekände sig till dess läror i stället för att till det yttre förändra populära institutioner eller stater eller lagar.” Bör de kristna i våra dagar handla annorlunda?

När staten inte hjälper

20, 21. a) Hur underlät en världslig myndighet att handla som Guds tjänare till nytta för Guds folk? b) Hur reagerar Jehovas vittnen, när staten medverkar i att förfölja dem?

²⁰ I september 1972 bröt det ut våldsam förföljelse mot Jehovas vittnen i ett centralafrikanskt land. Tusentals blev berövade allt vad de ägde och hade och utsattes också för andra illdåd, till exempel misshandel, tortyr och mord. Fullgjorde den överordnade myndigheten sin skyldighet att beskydda vittnena? Nej! Den uppmuntrade i stället våldet och tvingade dessa oförargliga kristna att fly till grannländer för att få skydd.

²¹ Bör inte Jehovas vittnen i vrede göra uppror mot sådana plågoandar? Nej. De kristna bör i stället tålmodigt uthärda sådan kränkande behandling och efterlikna Jesus genom att handla ödmjukt: ”När han led, började han inte hota, utan fortsatte att anförtro sig åt den som dömer rättvist.” (1 Petrus 2:23) De kommer ihåg att Jesus, när han greps i Getsemane trädgård, tillrättavisade den lärjunge som kom till hans försvar med ett svärd. Och de kommer också ihåg det han senare sade till Pontius Pilatus: ”Mitt rike är ingen del av denna världen. Om mitt rike vore en del av denna världen, skulle mina underlydande ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte härifrån.” — Johannes 18:36; Matteus 26:52; Lukas 22:50, 51.

22. Hur handlade somliga vittnen i Afrika föredömligt, när de fick utstå svår förföljelse?

²² Med Jesu exempel i tankarna hade dessa afrikanska vittnen mod att följa Paulus’ råd: ”Återgälda ingen med ont för ont. Sörj för ting som är fina i alla människors ögon. Om möjligt, så långt det beror på er, håll frid med alla människor. Hämnas inte er själva, ni älskade, utan lämna rum för vreden; det är ju skrivet: ’Hämnden är min; jag skall vedergälla, säger Jehova.’” (Romarna 12:17—19; jämför Hebréerna 10:32—34.) Vilket stimulerande föredöme är inte våra afrikanska bröder för oss alla i våra dagar! Sanna kristna överger inte bibliska principer ens när myndigheten vägrar att handla hederligt.

23. Vilka frågor återstår att behandla?

²³ Men vad kan då de överordnade myndigheterna vänta sig av de kristna? Och finns det några gränser för vad de med rätta kan kräva av de kristna? Detta kommer att behandlas i följande artikel.

[Fotnot]

Kan du förklara?

◻ Nämn några sätt varpå en person kan ta ”ståndpunkt” emot de överordnade myndigheterna?

◻ Vad är ”Guds anordning” med avseende på regeringsmyndighet?

◻ Hur är myndigheterna ”något att frukta”?

◻ Hur fungerar mänskliga regeringar som ”Guds tjänare”?

[Ruta på sidan 21]

Ett brev från en polischef

ETT brev med brevhuvud representerande en förvaltning i den brasilianska delstaten Minas Gerais kom till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Brasilien. Det kom från polischefen i staden Conquista. Var det något som var fel? Låt brevet få förklara saken. Det löd:

”Bäste herre!

Det är en glädje för mig att få skriva detta brev och presentera mig. Jag har varit polischef i staden Conquista i Minas Gerais i ungefär tre år. Jag har alltid försökt vara samvetsgrann i mitt arbete, men jag har haft problem med att upprätthålla lugn och ordning i fängelset. Internerna har varit så rastlösa, trots att de har fått utbildning i vissa arbeten.

För några månader sedan kom Senhor O— till vår stad och presenterade sig som ett Jehovas vittne. Han började predika bibeln för några av fångarna och lärde dem att läsa och skriva och lärde dem också grunderna för hygien och umgängeskonst, förutom att han undervisade dem om den heliga bibeln. Genom sitt sätt att arbeta visade den här predikanten hängivenhet, kärlek och självuppoffring. Internernas uppförande ändrades snart märkbart till det bättre, till stor förvåning och glädje för dem som såg denna förändring.

Med tanke på vad som har hänt i vårt fängelse vill jag offentligt vända mig till Sällskapet Vakttornet och uttrycka vår uppskattning av det fina arbete som denne värdefulle predikant gjort här på orten.”

Aposteln Paulus sade så här om den statliga myndigheten: ”Fortsätt då att göra det goda, och du skall få beröm av den.” (Romarna 13:3) Det stämmer verkligen i detta fall. Vilket vittnesbörd om den omvandlande kraften i Guds ord, om att de goda nyheterna på några månader kunde göra vad kriminalvården inte kunde göra på flera år! — Psalm 19:8—10.