En lärdom från den romerska historien

”OM JAG, på människors vis, har stridit med vilddjur i Efesos.” En del tror att dessa ord i 1 Korinthierna 15:32 betyder att aposteln Paulus dömdes till att strida på en romersk arena. Oavsett om han gjorde det eller inte, var det vanligt att man då stred på liv och död på arenorna. Vad avslöjar historien om arenorna och det som hände där?

Men vilka var egentligen gladiatorerna? De var slavar, brottslingar som hade dömts till döden, krigsfångar eller fria medborgare som lockades av äventyret eller av hoppet om berömdhet och rikedom. Alla tränades i fängelseliknande skolor. Boken Giochi e spettacoli (Spel och skådespel) säger att gladiatorer i träning ”alltid bevakades av vakter och var underkastade hård disciplin, de strängaste regler och extra hårda straff. ... Denna behandling ledde ofta till självmord, uppror och revolter.” Roms största gladiatorskola hade plats för minst tusen interner, som alla hade sin specialitet. Vissa stred med rustning, sköld och svärd, andra med nät och treudd. En del tränades för att möta vilda djur i en annan populär form av skådespel – djurhetsningen. Kan det ha varit det Paulus syftade på?

Förmiddagarna på arenan ägnades åt djurhetsning. Vilda djur av alla de slag kunde tvingas in på arenan. Publiken blev särskilt förtjust när man parade ihop en tjur med en björn. Ofta band man ihop djuren för att de skulle slåss tills ett av dem dog, och sedan dödades det överlevande djuret. Det var också populärt att para ihop lejon med tigrar och elefanter med björnar. Aktörerna fick visa hur skickliga de var på att döda exotiska djur från rikets alla hörn – leoparder, noshörningar, flodhästar, giraffer, hyenor, kameler, vargar, vildsvin och antiloper – och det fick kosta vad det ville.

Sceniska effekter gjorde djurhetsningen oförglömlig. Stenblock, dammar och träd användes för att skapa en skogsmiljö. På vissa arenor framträdde djuren på ett nästan magiskt sätt, när de hissades upp och släpptes ut genom luckor i golvet. Oberäkneliga djur gjorde det hela intressantare, men det som verkar ha gjort djurhetsningen särskilt fascinerande var grymheten.