Skulle korintierna också känna sig manade att ”vara överflödande i att ge” ”välmenta” gåvor? När Paulus första gången besökte Korint, var han tvungen att försörja sig som tältmakare. (Apostlagärningarna 18:1—3) Han fortsatte att försörja sig själv, även då en församling bildades där, och avstod därför från sin ”rättighet” att som heltidsförkunnare få ekonomiskt stöd. — 1 Korintierna 9:3—12.

Bibelkommentatorn Thomas Scott säger: ”Han hade troligen sett en del tendenser hos de kristna i Korint som fått honom att först vägra att ta emot något som helst understöd från dem.” De relativt rika korintierna kanske hade påverkats av den själviskhet och materialism som fanns runt omkring dem och därför helt enkelt inte haft lust att vara frikostiga. Paulus kan också ha fruktat att de handelssinnade korintierna skulle ifrågasätta hans motiv om han tog emot ekonomisk hjälp. Det kan också ha funnits sådana som var lata och ville finna en ursäkt för att leva på sina medkristna bröder, precis som det fanns sådana i Tessalonika. — 2 Tessalonikerna 3:7—12.

I vilket fall som helst valde Paulus och hans kamrater att försörja sig själva för att inte ”lägga något hinder i vägen för de goda nyheterna om den Smorde”. (1 Korintierna 9:12) Men med tiden kom Paulus i ekonomiska svårigheter, och det råkade de fattiga bröderna i Filippi få reda på. Paulus sade till korintierna: ”Andra församlingar plundrade jag genom att ta emot förnödenheter för att kunna tjäna er; och ändå blev jag inte en börda för någon enda, då jag var där hos er och kom att lida brist, ty bröderna som kom från Macedonien [tydligtvis Filippi] avhjälpte rikligt min brist. Ja, på allt sätt har jag bevarat mig så att jag inte blivit en börda för er och skall fortsätta att bevara mig så.” — 2 Korintierna 11:8, 9; jämför Filipperna 4:15, 16.

Men vi måste inte vänta tills en olycka sker för att visa broderlig kärlek. Om en medkristen har det svårt ekonomiskt, kan vi vara känsliga för hans behov och göra mer än att bara säga: Håll dig varm och mätt. (Jakob 2:15, 16) Och tänk på dem i heltidstjänsten som ”skall leva av de goda nyheterna”. Likt Paulus varken kräver eller förväntar de ekonomisk hjälp av dem som de betjänar. Men många av vännerna har ändå känt sig manade att visa frikostighet mot dem som för deras skull arbetar hårt med att så ut andliga ting. — 1 Korintierna 9:11, 14.