Frågor från läsekretsen

◼ Varför har Jehovas vittnen uteslutit några för avfällighet, trots att de fortfarande bekänner sig tro på Gud, bibeln och Jesus Kristus?

De som kommer med en sådan invändning påpekar att många religiösa organisationer som påstår sig vara kristna tillåter avvikande uppfattningar. Till och med präster kan vara av en annan mening än sin kyrka när det gäller vissa grundläggande läror, utan att fördenskull förlora sin goda ställning i kyrkan. I nästan alla samfund inom kristenheten finns det modernister och fundamentalister som i hög grad är oeniga om huruvida bibeln är inspirerad eller inte.

Men sådana exempel utgör ingen grund för oss att göra detsamma. Varför inte det? Många sådana samfund tillåter vitt skilda uppfattningar bland präster och lekmän, eftersom de anser att de inte kan vara säkra på exakt vad som är biblisk sanning. De är lika de skriftlärda och fariséerna på Jesu tid som inte kunde tala som sådana som hade myndighet, på det sätt som Jesus undervisade. (Matteus 7:29) I den mån som religionsanhängarna tror på samgående mellan trosriktningar får de inte heller ta avvikande trosuppfattningar alltför allvarligt.

Men en sådan syn på saken har inte sin grund i bibeln. Jesus gjorde inte gemensam sak med någon av sekterna inom judaismen. De judar som tillhörde dessa sekter bekände sig tro på Gud, Skaparen, och på de hebreiska skrifterna, i synnerhet Mose lag. Trots det uppmanade Jesus sina lärjungar att ”se upp för ... fariséernas och sadducéernas lära”. (Matteus 16:11, 12; 23:15) Lägg också märke till hur bestämt aposteln Paulus uttryckte saken: ”Även om vi eller en ängel från himmelen förkunnade för er såsom goda nyheter något utöver vad vi har förkunnat för er såsom goda nyheter, så må han vara förbannad.” Paulus upprepade sedan vad han hade sagt för att ge eftertryck åt saken. — Galaterna 1:8, 9.

Att föra fram avvikande eller skiljaktiga läror är inte förenligt med sann kristendom, som Paulus så klart framhåller i 1 Korintierna 1:10: ”Jag ber er, mina bröder, för vår Herres, Jesu Kristi, skull: Var eniga och ta er till vara för splittring! Var fullkomligt förenade i samma sinnelag och samma tänkesätt!” (Hedegård) I Efesierna 4:3—6 säger han vidare att de kristna bör ”ivrigt sträva efter att iaktta andens enhet i fridens sammanhållande band. Det är en enda kropp och en enda ande, alldeles som ni också blev kallade i det enda hopp, vartill ni blev kallade; en enda Herre, en enda tro, ett enda dop; en enda Gud och allas Fader.”

Skulle denna enhet uppnås och bevaras genom att var och en oberoende undersökte bibeln, kom fram till egna slutsatser och sedan lärde ut dessa? Inte alls! Genom Jesus Kristus gav Jehova Gud i detta syfte ”några som apostlar, ... några som evangelieförkunnare, några som herdar och lärare, ... tills vi alla når fram till enheten i tron och i den exakta kunskapen om Guds Son, till en fullvuxen mans ställning”. Ja, med hjälp av sådana tjänare kunde och skulle enheten — i fråga om lära och verksamhet — i församlingen vara möjlig. — Efesierna 4:11—13.

För att vara godkänd som ett Jehovas vittne räcker det uppenbarligen inte med att man enbart tror på Gud, bibeln och Jesus Kristus osv. Den romersk-katolske påven liksom den anglikanske ärkebiskopen av Canterbury (England) bekänner sig tro på dessa ting, men ändå tillhör de skilda kyrkor. Att bara bekänna sig tro på sådana ting gör inte heller någon berättigad att göra sig känd som ett Jehovas vittne.

För att erkännas som ett Jehovas vittne krävs att man godtar hela raden av sanna läror i bibeln, även de skriftenliga trosuppfattningar som Jehovas vittnen är ensamma om att ha. Vad innefattar dessa trosuppfattningar?

Att den stora stridsfråga som mänskligheten står inför gäller det rättmätiga i Jehovas suveränitet, en fråga som förklarar varför Gud har tillåtit det onda så länge. (Hesekiel 25:17) Att Jesus Kristus hade en föremänsklig tillvaro och är underordnad sin himmelske Fader. (Johannes 14:28) Att det finns en ”trogen och omdömesgill slav” på jorden i dag som har blivit satt över alla Jesu jordiska intressen, en slav som är förbunden med Jehovas vittnens styrande krets. (Matteus 24:45—47) Att år 1914 markerade hedningarnas tiders slut och upprättandet av Guds rike i himlarna, såväl som tiden för Kristi förutsagda närvaro. (Lukas 21:7—24; Uppenbarelseboken 11:15—12:10) Att enbart 144.000 kristna skall få den himmelska belöningen. (Uppenbarelseboken 14:1, 3) Att Harmageddon, som åsyftar kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag, är nära. (Uppenbarelseboken 16:14, 16; 19:11—21) Att det kommer att följas av Kristi tusenårsregering, som kommer att återställa ett världsomfattande paradis. Att de första som kommer att få åtnjuta det är den ”stora skara” av Jesu ”andra får” som finns nu. — Johannes 10:16; Uppenbarelseboken 7:9—17; 21:3, 4.

Har vi skriftenligt prejudikat på att vi kan inta en sådan strikt hållning? Ja, det har vi verkligen! Paulus skrev om några på sin tid: ”Deras ord skall sprida sig som kallbrand. Hymeneus och Filetus hör till dem. Just dessa män har avvikit från sanningen och säger att uppståndelsen redan har skett; och de kullkastar tron hos några.” (2 Timoteus 2:17, 18; se också Matteus 18:6.) Det finns ingenting som visar att dessa män inte trodde på Gud, bibeln och Jesu offer. Men ändå brännmärkte Paulus dem med rätta som avfällingar, som sådana som trogna kristna inte skulle ha någon gemenskap med, för vad de lärde angående tiden för uppståndelsen, ja, för denna enda grundläggande sak.

På liknande sätt kallade aposteln Johannes dem som inte trodde att Jesus hade kommit i köttet för antikrister. De kan mycket väl ha trott på Gud, de hebreiska skrifterna, på Jesus som Guds Son osv. Men när det gällde frågan om Jesus verkligen hade kommit i köttet hade de en annan mening och blev därför benämnda ”antikrist”. Johannes säger vidare om dem som har sådana avvikande uppfattningar: ”Om någon kommer till er och inte för med sig den läran, så ta inte emot honom i era hem, och uttala inte en hälsning till honom. Ty den som uttalar en hälsning till honom, han är delaktig i hans onda gärningar.” — 2 Johannes, vers 7, 10, 11.

Om en kristen (som påstår sig tro på Gud, bibeln och Jesus) förhärdat förespråkar falska läror, kan det, om man följer dessa skriftenliga exempel, bli nödvändigt att utesluta honom ur församlingen. (Se Titus 3:10, 11.) Om någon bara hyser tvivel eller inte fått full upplysning om en sak, kommer naturligtvis kvalificerade tjänare att i kärlek hjälpa honom. Detta är i överensstämmelse med rådet: ”Fortsätt ... att visa barmhärtighet mot några som tvivlar; rädda dem genom att rycka dem ur elden.” (Judas, vers 22, 23) Den sanna kristna församlingen kan således inte med rätta anklagas för att vara hårt dogmatisk, utan den sätter stort värde på och arbetar för den endräkt som Guds ord uppmuntrar till.