Paulus vidrörde en annan viktig princip, då han skrev: ”Om jag talar tungomål när jag ber, är det andens gåva hos mig som ber, men mitt förstånd är utan frukt. ... Hur skall ... den som intar den helt vanliga människans plats kunna säga ’amen’ till din tacksägelse, när du lovprisar Gud med en andens gåva, eftersom han inte vet vad du säger?” (1 Korintierna 14:14—16) På Paulus’ tid fick vissa kristna den mirakulösa gåvan att tala tungomål (olika språk), och några av dem bad tydligen på sådana språk inför församlingen. Men som Paulus visade förstod inte resten av församlingen vad de sade.

I vår tid har vi inte fått någon sådan mirakulös gåva. Men kristna som företräder andra i bön bör be på ett förståeligt sätt. Vi kan ta ett exempel. Innan ett offentligt föredrag börjar inbjuder vi åhörarna att förena sig med oss i bön. I en sådan bön är det sannerligen förståndigt att undvika sådana ord eller uttryck som besökarna kan ha svårt att förstå.

[Ruta på sidan 22]

Är det lämpligt att de som lyssnar säger ”amen” högt efter en offentlig bön?

Ja, om de vill eller känner sig manade att göra det. Paulus talade om att de som lyssnade till en viss bön sade ”amen” efteråt, men han sade inte uttryckligen om de gjorde det högt eller tyst i sina hjärtan. (1 Korintierna 14:16) Men under det mosaiska lagförbundet förekom det vid ett tillfälle att israeliterna blev uttryckligen instruerade att säga ”amen” högt. (5 Moseboken 27:14—26) När den som ber visar att hans bön är slut genom att säga ”amen”, är det följaktligen lämpligt att lyssnarna säger ”amen” i sina hjärtan eller hörbart med låg röst. Föräldrar bör fostra sina barn till att visa rätt uppskattning genom sitt sätt att säga ett lågmält ”amen” efter bönen.