Återlösningen — kristenhetens bortglömda lära

LÄRAN om återlösningen, tron att Jesus dog i utbyte mot den syndfulla mänskligheten, är grundläggande för sann kristendom. Trots detta har denna lära under lång tid varit föremål för hån och kritik från kristenhetens teologer.

Men hur kan det komma sig? Säger inte Jesus själv i Markus 10:45: ”Människosonen har [inte] kommit för att bli betjänad, utan för att betjäna och ge sin själ till en lösen i utbyte mot många”?

Somliga har menat att Jesus aldrig yttrade dessa ord, att de fabricerades efter hans död under aposteln Paulus’ inflytande. Andra hävdar att ordet ”lösen” här används i symbolisk bemärkelse eller att läran härstammar från grekisk mytologi! Återlösningen har således praktiskt taget försvunnit från kyrkans lära.

Men du kanske undrar hur de första kristna uppfattade Jesu död. Paulus förklarar i 2 Korintierna 5:14, 15: ”Den kärlek den Smorde har tvingar oss, eftersom detta är vad vi har dömt: att en har dött för alla ... för att de som lever inte längre skall leva för sig själva, utan för honom som dog för dem och blev uppväckt.” Hur enkel och uttrycklig är inte denna lära — helt fri från de komplicerade utbroderingar som kyrkans teologer senare skulle komma att ge den!

Är det då möjligt att Paulus hittade på denna lära? Nej, för han skriver själv i 1 Korintierna 15:3: ”Jag har ju förmedlat till er, bland de första tingen, det som jag också har tagit emot, nämligen att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna.” Det är tydligt att de kristna, långt innan Paulus skrev sina brev, uppfattade Jesu död som en offerdöd, en lösen, ett verkligt pris som betalats för att återlösa den syndfulla mänskligheten. Som framgår av Paulus’ uttalande var de också medvetna om att Kristi död uppfyllde ”Skrifterna”, dvs. sådana profetior som exempelvis Psalm 22 och Jesaja, kapitel 53, i de hebreiska skrifterna eller ”Gamla testamentet”.

Obesvarade frågor

Om du själv undersöker saken lite närmare, finner du att avfälliga läror började smyga sig in i kristendomen kort efter apostlarnas tid. (Apostlagärningarna 20:29, 30; 2 Timoteus 4:3, 4) Tron på Kristi lösenoffer levde emellertid kvar, som framgår av de tidiga kyrkofädernas skrifter. Men när några teologer längre fram studerade läran om återlösningen, började de ställa sig en rad svåra frågor, till exempel: Till vem betalades lösenpriset? Och varför var en sådan betalning nödvändig?

På 300-talet v.t. lade Gregorius av Nyssa och andra fram uppfattningen att lösenpriset hade betalats till Satan, djävulen! Satan hade människan i sitt våld, menade man, och en lösen betalades till honom för att befria mänskligheten. En av hans samtida, Gregorius av Nazians, såg emellertid en gapande lucka i detta resonemang. Det skulle innebära att Gud stod i tacksamhetsskuld till djävulen — verkligen en absurd tanke! Föreställningen att en lösen betalats till djävulen vann likväl fotfäste och levde kvar i hundratals år.

Kunde lösenpriset ha betalats till Gud själv? Gregorius av Nazians tyckte att också denna uppfattning var förenad med problem. Eftersom vi inte är i slaveri under Gud, resonerade han, varför skulle då en lösen behöva betalas till honom? Dessutom: Skulle Fadern finna behag i att hans Son dog på grund av att en lösen krävdes? Detta var synbarligen svåra frågor som tycktes dra hela återlösningen i tvivelsmål.

Dödsstöten för läran om återlösningen

Om du fortsätter dina efterforskningar, kommer du så småningom fram till början av 1100-talet, då Anselm, ärkebiskop av Canterbury, försökte besvara dessa frågor i sin bok Cur Deus Homo (Varför Gud blev människa). Den boken för fram något som har kommit att kallas för satisfaktionsteorin — uppfattningen att Kristi död inte tjänade som en lösen, utan endast var ett medel att tillfredsställa den gudomliga rättvisan. Anselm menade att om synden förläts genom en lösen utan att rättvisans krav tillfredsställdes, skulle detta innebära att synden inte korrigerades. ”Men Gud kan inte med rätta låta någonting förbli okorrigerat i sitt rike”, förklarade Anselm. Vad gjorde då Gud för att rätta till situationen?

Anselm hävdade att eftersom ”synd är till vanära för Gud”, skulle det inte ha varit tillräckligt ”att helt enkelt återställa det som gått förlorat” genom Adams synd. Eftersom Guds ära hade blivit kränkt, skulle en lösen — även offrandet av en fullkomlig människa — inte vara tillräcklig. ”I betraktande av den kränkning som begåtts”, resonerade denne teolog, ”måste mer än vad som gått förlorat betalas tillbaka.” (Kursiverat av oss.) Anselm hävdade att detta innebar att en som var ”både Gud och människa” måste dö!

Oavsett hur du reagerar, segrade Anselms läror över hans samtidas och har fortsatt att utöva stort inflytande ända fram till våra dagar. I ett enda svep hade Anselm både befäst treenighetslärans position och utdelat dödsstöten mot läran om återlösningen — åtminstone i kristenheten! Ordet ”satisfaktion” (gottgörelse) blev teologernas favorituttryck, och termen ”lösen” kom så småningom i bakgrunden. Anselms teorier grundade sig emellertid nästan uteslutande på bestickande logik, inte på bibeln. Med tiden började också andra teologer, till exempel Thomas av Aquino, kritisera Anselms ”satisfaktionsteori” och framföra sina egna snillrika idéer. Spekulationerna fortsatte. Teorierna om människans frälsning blev allt fler, och debatten avlägsnade sig mer och mer från bibeln och förlorade sig i mänskligt resonemang, filosofi och mysticism.

Reformationen och läran om återlösningen

Låt oss nu förflytta oss lite närmare vår tid. På 1500-talet, när den protestantiska reformationens storm bröt ut, uppstod en radikal grupp som kom att kallas socinianerna.a De förnekade att Jesu död på något sätt ”möjliggjorde frälsning för oss” och betecknade denna lära som ”falsk, vilseledande och mycket farlig, stridande mot både Skriften och förnuftet”. (Rakaukatekesen) Eftersom Gud villigt förlåter människornas synder, skulle rättvisans krav inte behöva tillfredsställas. Man menade att Kristi död innebar frälsning på så sätt att den fick människor att efterlikna hans fullkomliga exempel.

Provocerad av dessa och andra kätterska läror gick katolska kyrkan till motangrepp och sammankallade det så kallade Tridentinska mötet (1545—1563 v.t.). Men även om man tog ställning i många andra lärofrågor, var man mycket dunkel och svävande när det gällde människans frälsning. Man talade om ”Jesu Kristi förtjänst” och använde termen ”satisfaktion” men undvek sorgfälligt uttrycket ”lösen”. Kyrkan kom således sorgligt till korta i fråga om att göra ett klart och entydigt ställningstagande i överensstämmelse med bibeln. Spekulationernas dörr var fortfarande vidöppen.

Varför de religiösa ledarna har misslyckats

Sedan Tridentinska mötet har kristenhetens teologer — katolska och protestantiska i lika mån — framlagt otaliga teorier om människans frälsning. (Se rutan på sidan 7.) Men någon enighet om vad Jesu Kristi död egentligen innebär är ännu inte i sikte. Det enda teologerna är samstämmiga i är motviljan mot begreppet ”lösen”, som de föredrar att ignorera, tona ner eller bortförklara. Innebörden i Kristi död förklaras med teologiska fackuttryck, komplicerade utläggningar av bedräglig logik och imponerande termer, till exempel ”moraliskt inflytande” och ”ställföreträdande fysisk satisfaktion”. I stället för att bygga upp människors tro på Kristi död har kristenhetens präster skapat förvirring och förvandlat hans tortyrpåle till en stötesten.

Vad är den egentliga orsaken till detta katastrofala misslyckande? Den katolske teologen Boniface A. Willems hävdar att det beror på att teologernas utbildning sker ”i noga bevakad isolering” — de är alltför fjärmade från människors verkliga behov.b Är du inte benägen att hålla med om detta? Jeremia 8:9 går emellertid ännu längre och pekar på den verkliga roten till problemet: ”De har ju förkastat Herrens [Jehovas] ord — på vad sätt är de då visa?”

Det medges att läran om återlösningen kan ge upphov till en del svåra frågor. (2 Petrus 3:16) Men i stället för att rannsaka Skrifterna för att få svar har teologerna använt sig av mänsklig vishet och logik. (1 Korintierna 1:19, 20; 2:13) De har tagit sig friheten att förkasta de delar av bibeln som inte faller dem i smaken — eller inte passar deras teorier. (2 Timoteus 3:16) De har främjat oskriftenliga läror, till exempel treenighetsläran. (Johannes 14:28) Och deras största misstag är att de har låtit frågan om människans frälsning komma i förgrunden och ignorerat de långt viktigare stridsfrågor som har med Guds namn och rike att göra. — Matteus 6:9, 10.

En förespråkare för den bibliska läran om lösen

Låt oss nu gå framåt i tiden till det sena 1800-talet. En gudfruktig man vid namn Charles Taze Russell tog avstånd från de traditionella teologiska uppfattningarna och började ge ut just denna tidskrift — Vakttornet. ”Denna tidskrift har från första stund särskilt häfdat läran om ’en lösen för alla’”, förklarade Russell.

Vakttornet fortsätter att tjäna som en sådan förespråkare än i denna dag. I över 100 år har denna tidskrift lagt fram sunda, skriftenliga skäl till att tro på läran om lösen och gett logiska, skriftenliga svar på kritikernas utmaningar. Vi uppmanar dig därför att nu se lite närmare på vad bibeln har att säga om Jesu död och dess innebörd.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 7]

EXEMPEL PÅ FRÄLSNINGSTEORIER

◻ STRAFFEXEMPELTEORIN: Den holländske teologen Hugo Grotius lade fram denna teori på 1600-talet för att motbevisa socinianernas uppfattningar. Grotius betraktade Kristi död ”som ett slags juridisk transaktion, där Gud iklädde sig rollen som styresman eller härskare och människan rollen som missdådare”. — Hastings’ Encyclopædia of Religion and Ethics.

◻ DEN NÖDVÄNDIGA FÖRSONINGENS TEORI: Denna teori framlades år 1946 av den protestantiske teologen Clarence H. Hewitt. Han menade att Kristus inte åstadkom någon laglig gottgörelse, utan att han ”befriade oss från slaveriet under syndens och dödens lag och väckte oss till ånger och gudaktig bedrövelse, varigenom han förde oss in i ett tillstånd där vi kan få förlåtelse av Gud”.

◻ FRÄLSNING GENOM KRISTEN GEMENSKAP: Den romersk-katolske teologen Boniface A. Willems lade år 1970 fram en teori som går ut på att ”frälsning” är detsamma som ”att vi vänder oss bort från vår egoism och öppnar våra hjärtan på vid gavel för varandra”. Han tillägger: ”Den kristna föreställningen om ett ersättande eller ställföreträdande lidande innebär att man inser att man är förenad i samhörighet med hela det av synd hemsökta människosläktet. ... Kyrkan är således en sammanslutning av sådana som är redo att leva ett liv av speciell tjänst för andra människor.”

◻ SYNDABOCKSTEORIN: Den katolske teologen Raymund Schwager lade fram denna teori år 1978. Han förkastar tanken att Gud skulle ”kräva öga för öga”. Han betraktar Kristi offer som ett slags katharsis (rening) som gör att mänskligheten kan få utlopp för — och därigenom befria sig själv från — medfödda våldstendenser.

◻ SOCIOPOLITISK FRÄLSNING: Den baptistiske teologen Thorwald Lorenzen skrev år 1985: ”Gud söker inte bara åvägabringa religiös förlåtelse för syndare, utan också politisk befrielse för de fattiga och förtryckta. ... Jesu död uppenbarar därför en Gud som är intresserad av att bota alla dimensioner av mänskligt liv.”

[Bild på sidan 5]

Protestantiska och katolska teologer har lagt fram många teorier om människans frälsning och återlösningen, men vad lär bibeln?