Frågor från läsekretsen
Skulle det vara lämpligt för en kristen att börja en affärsverksamhet med en icke troende, då ju Bibeln uppmanar oss: ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende”?
Det rådet finner vi i 2 Korinthierna 6:14—16: ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende. För vilken gemenskap har rättfärdighet och laglöshet? Eller vilken delaktighet har ljus med mörker? Och vilken samstämmighet finns mellan Kristus och Belial? Eller vilken del har en troende och trogen med en icke troende? Och vilken överensstämmelse finns mellan Guds tempel och avgudar?”
Det finns ingen anledning att tro att aposteln Paulus gav det rådet i avsikt att införa vissa förbud, till exempel mot att en kristen skulle vara affärskompanjon med en icke troende. Men hans råd är helt visst tillämpligt på denna såväl som på andra sidor av livet.
Paulus skrev det rådet till sina kristna bröder i det forntida Korinth. Eftersom de bodde i en stad som var särskilt moraliskt fördärvad, måste de föra en daglig kamp mot moraliska och andliga faror. Om de inte var försiktiga, kunde utsattheten för osunda inflytanden gradvis försvaga deras beslut att vara ett avskilt folk, ”ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, en helig nation, ett folk till att vara en särskild egendom”. — 1 Petrus 2:9.
Innan Paulus skrev det som vi finner i 2 Korinthierna 6:14—16, hade han behandlat ett allvarligt problem bland sina korinthiska bröder. De hade låtit ett fall av grov omoraliskhet få förekomma ibland sig, och därför instruerade Paulus dem att utesluta den obotfärdige syndaren. (1 Korinthierna 5:1) Den mannens synd visade att en kristen kan påverkas av dåligt umgänge och av att ohämmat och utan att vara på sin vakt vistas i det moraliska klimat som den här världen erbjuder.
De korinthiska kristna skulle undvika umgänge med den uteslutne mannen, men innebar det att de måste avskilja sig helt och hållet från icke troende? Skulle de undvika praktiskt taget all kontakt eller allt umgänge med icke-kristna och bli ett slags klostersekt, som de judar som drog sig undan till Qumran nära Döda havet? Låt Paulus svara: ”I mitt brev skrev jag till er att ni skulle sluta upp att vara i sällskap med otuktsmän, men jag menade inte helt och hållet med den här världens otuktsmän. ... Annars skulle ni ju behöva gå ut ur världen.” — 1 Korinthierna 5:9, 10.
Innebörden i de orden är tydlig. Paulus insåg att de kristna fortfarande var på den här planeten och levde bland icke troende och nästan dagligen hade kontakt med människor vars moral var låg och vars normer var annorlunda. Eftersom detta faktiskt var något oundvikligt, skulle de kristna vara vakna för farorna med sådana kontakter.
Låt oss nu återigen begrunda Paulus’ andra brev till korinthierna. Han framhöll att smorda kristna är kvalificerade som Guds tjänare, ambassadörer å Kristi vägnar, och han uppmanade dem att vara på sin vakt mot att för någon bli en orsak att snava, vilket skulle kunna få deras tjänst att komma i en dålig dager. (2 Korinthierna 4:1—6:3) Paulus uppmanade direkt sina korinthiska bröder, som var som hans andliga barn, att vidga sig i sin tillgivenhet. (2 Korinthierna 6:13) Därefter uppmanade han dem: ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende.” Han använde en rad retoriska kontraster för att understryka den viktiga tanken.
Sammanhanget visar att Paulus inte hade något visst område i livet i tankarna, till exempel affärsverksamhet eller förvärvsarbete, och att han inte heller ställde upp någon formell regel om detta som måste efterlevas. Han gav i stället allmänna, sunda råd, som skulle vara till hjälp för bröder som han innerligt älskade.
Skulle detta råd kunna vara tillämpligt på en kristen som var intresserad av att gifta sig? Helt visst. I sitt första brev till korinthierna gav aposteln dem som önskade gifta sig rådet att gifta sig bara ”i Herren”. (1 Korinthierna 7:39) Han betonade visheten i dessa ord genom det han senare skrev, det som vi finner i 2 Korinthierna 6:14—18. Om en kristen skulle ha planer på att gifta sig med någon som inte var en Jehovas tjänare och en Kristi efterföljare, skulle han eller hon överväga att bli förenad med en icke troende. (Jämför 3 Moseboken 19:19; 5 Moseboken 22:10.) Det är uppenbart att denna fundamentala oförenlighet skulle inbjuda till problem, inbegripet andliga sådana. Den icke troende kanske nu ägnar sig åt tillbedjan av en falsk gud eller i framtiden skulle komma att göra detta. Paulus argumenterade: ”Vilken samstämmighet finns mellan Kristus och Belial?”
Men vad kan man då säga om en sådan sida av livet som att börja en affärsverksamhet med en icke troende? En kristen kanske kan tycka att han för att kunna försörja sig och sin familj måste gå in i ett kompanjonskap med någon som inte är en medkristen. (1 Timoteus 5:8) Här följer några tänkta exempel:
En kristen kanske vill starta en firma för att sälja vissa produkter, men han kan göra detta bara genom att acceptera ett kompanjonskap med någon som har tillgång till de nödvändiga produkterna eller det nödvändiga kapitalet. En annan kristen vill bli jordbrukare (eller föda upp boskap), men det finns ingen mark tillgänglig, så han måste göra det tillsammans med någon som är villig att upplåta mark åt honom mot en andel i den vinst som kan bli resultatet. En annan kristen kanske vill starta en VVS-firma, men eftersom myndigheterna bara beviljar ett begränsat antal tillstånd till sådan verksamhet och det antalet redan är fullt, kanske det enda sättet för honom att göra detta är att ingå kompanjonskap med en icke troende släkting. — Markus 12:17.
Detta är bara exempel. Vi försöker inte vara uttömmande och inte heller uttala oss godkännande eller underkännande. Men kan du inte med dessa exempel i tankarna se varför rådet i 2 Korinthierna 6:14—18 inte bör ignoreras?
En kristen som börjar en affärsverksamhet med en icke troende, antingen det är en släkting eller ej, skulle mycket väl kunna stöta på oväntade problem och frestelser. Kompanjonen kanske menar att enda sättet att göra en hygglig förtjänst är att inte deklarera alla inkomster eller att anställa ”svart” arbetskraft, trots att detta skulle bryta mot lagen. Han kanske gärna betalar en leverantör under bordet för varor som inte är upptagna på den officiella fakturan. Skulle en kristen kunna ha någon andel i sådan eller liknande oärlighet? Och vad skulle den kristne göra, om de båda måste underteckna firmans deklaration eller andra handlingar om hur de bedriver sin affärsverksamhet? — 2 Moseboken 23:1; Romarna 13:1, 7.
Eller den icke troende affärskompanjonen kanske vill saluföra artiklar som har med hedniska högtider att göra, eller han kanske vill sända jul- och nyårskort i firmans namn och dekorera affären för religiösa högtider. Paulus frågade: ”Vilken överensstämmelse finns mellan Guds tempel och avgudar? Vi är ju en levande Guds tempel.” Hur lämpliga är inte dessa ord: ”’”Därför, gå ut ifrån dem och avskilj er”, säger Jehova, ”och sluta upp med att röra vid det orena”’; ’”och jag skall ta emot er”’”! (2 Korinthierna 6:16, 17) Många kristna har i sin tillämpning av det här rådet valt sådana förvärvsarbeten som utsätter dem för så få eventuella problem som möjligt. — Hebréerna 13:5, 6, 18.
Församlingen har inte fått i uppdrag att hålla vakt över eller undersöka allt vad en kristen gör i sitt förvärvsarbete, vare sig som anställd eller som ägare av en firma. Om det skulle bli känt att en kristen tog del i något orätt handlingssätt, till exempel någon form av lögn eller stöld eller främjande av falsk tillbedjan, måste församlingen naturligtvis vidta åtgärder för att upprätthålla Jehovas normer.
Den springande punkten är dock att Paulus’ inspirerade råd, ”bli inte ojämnt sammanokade med icke troende”, kan hjälpa de kristna att undvika problem och att inte hamna i sådana situationer att de måste komma inför en dömande kommitté. Visa kristna kommer att ta det rådet till hjärtat och välja att inte försätta sig i situationer där de kommer att utsättas för ökad press att kompromissa med bibliska principer. Om någon tycker att han måste börja en affärsverksamhet tillsammans med en icke troende, bör andra inte vara snabba att döma eller kritisera honom, utan inse att han själv måste bära ansvaret för sitt val. Man kan kort och gott säga att Paulus inte ställde upp någon uttrycklig regel om att man inte fick börja någon affärsverksamhet med en icke troende — en regel som man skulle vara tvungen att se till att den efterlevdes. Men hans råd bör dock inte ignoreras. Gud har inspirerat det rådet och har låtit det bli nedtecknat i Bibeln till nytta för oss. Det är förståndigt av oss att följa det.