Bibelns syn

Varför bör man ha kontroll över sin vrede?

ÄKTENSKAPET fick en olycksbådande början. ”Nu när det är jag som är familjeöverhuvudet, får du inte göra mig förlägen genom att komma för sent”, vrålade John till sin nyblivna hustru, Ginger.a I mer än 45 minuter skrek han åt henne, samtidigt som han krävde att hon satt kvar i soffan. Deras äktenskap kom att kännetecknas av ovettigt tal. Sorgligt nog fick John vredesutbrott allt oftare. Han smällde igen dörrar, slog med nävarna i köksbordet och körde vilt omkring i sin bil, samtidigt som han slog på ratten, vilket resulterade i att han utsatte andras liv för fara.

Som du säkert känner till inträffar tyvärr sådana här scener alltför ofta. Var den här mannens vrede berättigad, eller hade han förlorat kontrollen? Är all vrede orätt? När är vrede okontrollerad? När har det gått för långt?

Behärskad vrede kan vara berättigad. Så till exempel flammade Guds vrede mot de forntida omoraliska städerna Sodom och Gomorra. (1 Moseboken 19:24) Varför det? Därför att invånarna i dessa städer ägnade sig åt våldsamma och depraverade sexuella handlingar, vilket var vida känt i området. När änglabudbärarna besökte den rättfärdige mannen Lot, försökte en mobb bestående av både unga och äldre män våldta Lots gäster. Jehova Gud var med rätta vred på deras grova omoraliskhet. — 1 Moseboken 18:20; 19:4, 5, 9.

Det förekom tillfällen då den fullkomliga människan Jesus Kristus, i likhet med sin Fader, hade orsak att vara vred. Templet i Jerusalem var avsett att vara centrum för tillbedjan för Guds utvalda folk. Det skulle vara ”ett bönehus” där människor kunde frambära personliga offer till Gud och där de kunde lära känna hans vägar och få sina synder förlåtna. I templet kunde de tala förtroligt med Jehova i bön. De religiösa ledarna på Jesu tid hade i stället gjort templet till ”ett marknadshus” och ”en rövarhåla”. (Matteus 21:12, 13; Johannes 2:14–17) Dessa ledare tjänade själva på försäljningen av djur som skulle användas till offer. I själva verket skodde de sig på människornas bekostnad. Guds Son handlade därför fullständigt rätt när han drev ut svindlarna ur sin Faders hus. Jesus var av förklarliga skäl vred!

När ofullkomliga människor blir vreda

Ibland kan ofullkomliga människor också med rätta bli uppretade. Tänk på vad som hände Mose. Israels nation hade nyligen blivit mirakulöst räddad ut ur Egypten. Jehova hade på ett dramatiskt sätt visat sin makt över egyptiernas falska gudar genom att slå egyptierna med tio plågor. Genom att dela Röda havet öppnade han sedan vägen för israeliterna att fly. Därefter förde han dem till foten av berget Sinai, där de blev organiserade som en nation. Mose fungerade som medlare, och han gick därför upp på berget för att ta emot Guds lagar. Tillsammans med alla de andra lagarna gav Jehova Mose de tio buden, skrivna med ”Guds finger” på stentavlor som Gud själv hade huggit ut ur berget. Men vad fick Mose se när han kom ner från berget? Folket hade börjat tillbe en bildstod i form av en guldkalv! Så snabbt de hade glömt! Det hade inte gått mer än några veckor. Det var med rätta som ”Moses vrede började flamma”. Han slog sönder stentavlorna och grep sig an med att förstöra kalven. — 2 Moseboken 31:18; 32:16, 19, 20.

Längre fram tappade Mose fattningen, när folket klagade över bristen på vatten. Mose blev uppretad, och han förlorade för en kort stund sitt ryktbara saktmod, dvs. sitt milda och goda lynne. Det ledde till att han begick ett allvarligt misstag. I stället för att prisa Jehova som Israels försörjare talade Mose hårt till folket och riktade uppmärksamheten på sin bror Aron och sig själv. Gud ansåg det därför vara på sin plats att tukta Mose. Han tilläts inte att gå in i det utlovade landet. Efter den här händelsen vid Meriba sägs det inget mer om att Mose tappade fattningen. Uppenbarligen lärde han sig en läxa. — 4 Moseboken 20:1–12; 5 Moseboken 34:4; Psalm 106:32, 33.

Det finns således en skillnad mellan Gud och människor. Jehova kan ”tygla ... [sin] vrede”, och han beskrivs därför med rätta som varande ”sen till vrede”, eftersom kärlek, inte vrede, är den mest framträdande egenskapen hos honom. Hans vrede är alltid rättfärdig, alltid berättigad, alltid under kontroll. (2 Moseboken 34:6; Jesaja 48:9; 1 Johannes 4:8) Den fullkomliga människan Jesus Kristus hade alltid kontroll över sin vrede. Han beskrivs som varande ”mild till sinnes”. (Matteus 11:29) Däremot har ofullkomliga människor, ja, till och med sådana trons män som Mose, haft svårt att behärska sin vrede.

Dessutom brister människor ofta när det gäller att tänka över konsekvenserna. Man kan få betala ett högt pris om man förlorar kontrollen över sin vrede. Vad skulle till exempel de uppenbara konsekvenserna bli om en äkta man förlorar fattningen och blir så vred på sin hustru att han slår hål i väggen med knytnäven? Väggen blir skadad. Hans hand kanske värker. Men mer än så: Vilken verkan kommer detta raserianfall att få på hans hustrus kärlek till honom och hennes respekt för honom? Väggen kanske kan repareras inom några dagar, och handen kanske läks inom några veckor; men hur länge kommer det att dröja innan han återvinner sin hustrus förtroende och respekt?

I Bibeln finns det faktiskt många exempel på människor som inte lyckades ha kontroll över sin vrede och som fick känna av konsekvenserna. För att ta bara några exempel: Kain blev förvisad sedan han hade slagit ihjäl sin bror Abel. Simeon och Levi förbannades av sin far därför att de hade dödat männen i Sikem. Jehova slog Ussia med spetälska, sedan Ussia hade blivit ursinnig på prästerna, när de försökte tala honom till rätta. När Jona ”upptändes av vrede”, tillrättavisade Jehova honom. Alla dessa fick stå till svars för sin vrede. — 1 Moseboken 4:5, 8–16; 34:25–30; 49:5–7; 2 Krönikeboken 26:19; Jona 4:1–11.

De kristna har ett ansvar

På liknande sätt måste de kristna i våra dagar avlägga räkenskap för sina handlingar både inför Gud och, i viss utsträckning, inför sina medtroende. Detta ser man tydligt genom att begrunda hur de grekiska orden för vrede används i Bibeln. Det ena av de båda ord som oftast används är or·gẹ. Det översätts vanligen med ”vrede”, en vrede som är medveten och rentav överlagd och ofta innefattar en tanke på att man skall ta hämnd. Det var därför som Paulus uppmanade de kristna i Rom: ”Hämnas inte er själva, ni älskade, utan lämna rum för vreden [or·gẹ]; det är ju skrivet: ’Min är hämnden; jag skall vedergälla, säger Jehova.’” I stället för att hysa agg mot sina bröder uppmuntrades de att ”övervinna det onda med det goda”. — Romarna 12:19, 21.

Det andra ordet som ofta används är thy·mọs. Rotordet ”betecknade ursprungligen en häftig rörelse i luften, i vattnet, i marken eller hos djur eller människor”. Det är därför som ordet beskrivs så olika, till exempel som ett ”häftigt utbrott av fientliga känslor”, ”raseriutbrott” eller ”våldsamma utbrott som stör sinnesfriden och framkallar bråk och oroligheter både på familjenivå och samhällsnivå”. En man eller en kvinna som inte kan behärska sitt humör är som en vulkan som utan förvarning kan få ett utbrott och spy ut het aska, sten och lava, vilket kan skada, lemlästa och döda. Pluralformen av ordet thy·mọs används i Galaterna 5:20, där Paulus räknar upp ”yttringar av förbittring”, dvs. vredesutbrott, tillsammans med andra av ”köttets gärningar” (vers 19), till exempel otukt, tygellöshet och dryckesorgier. Johns uppförande — som beskrevs i början av den här artikeln — är ett tydligt exempel på ”yttringar av förbittring”.

Hur bör då den kristna församlingen betrakta personer som är förbundna med den och som upprepade gånger inlåter sig på våldshandlingar mot andra eller andras egendom? Okontrollerad vrede är destruktiv och leder lätt till våld. Jesus sade därför av goda skäl: ”Jag säger er ... att var och en som fortsätter att vara vred på sin broder skall vara ansvarig inför domstolen.” (Matteus 5:21, 22) Äkta män får rådet: ”Älska era hustrur, och var inte förbittrade på dem.” En man som är ”benägen till vrede” är inte kvalificerad att vara tillsyningsman i församlingen. Orsaken är den att personer som inte kan behärska sin vrede inte kan betraktas som ett föredöme för församlingen. (Kolosserna 3:19; Titus 1:7; 1 Timoteus 2:8) Faktum är att sedan man har tagit i betraktande en persons inställning, beteendemönster och omfattningen av de skador som har åsamkats andras liv, kan en sådan person som ger efter för okontrollerade yttringar av förbittring eller vrede uteslutas ur församlingen — verkligen en ödesdiger konsekvens.

Fick John, som vi nämnde tidigare, någonsin sina känslor under kontroll? Blev han någonsin i stånd att hejda sin snabba, nedåtgående färd mot en katastrof? Sorgligt nog övergick skrikandet i knuffande och skuffande. Hans hotfulla gester ersattes av handgripligheter med smärtsamma följder. Han var noga med att inte vålla skada på synliga delar av Gingers kropp, och han försökte dölja sitt uppförande. Men till sist började han sparka henne, slå henne, dra henne i håret och göra värre saker än så. Ginger har nu flyttat ifrån John.

Detta hade inte behövt hända. Många i liknande situationer har kunnat få kontroll över sin vrede. Det är därför mycket viktigt att efterlikna det fullkomliga exemplet Jesus Kristus. Han gjorde sig aldrig skyldig till ett enda okontrollerat raseriutbrott. Hans vrede var alltid rättfärdig. Han tappade aldrig kontrollen. I vishet gav Paulus oss alla följande råd: ”Vredgas, men synda ändå inte; låt inte solen gå ner medan ni är i ett uppretat tillstånd.” (Efesierna 4:26) Om vi i blygsamhet erkänner att vi som människor har begränsningar och att vi får skörda vad vi sår, kommer vi att ha goda skäl att tygla vår vrede.

[Fotnot]

[Bildkälla på sidan 18]

Saul försöker döda David/The Doré Bible Illustrations/Dover Publications, Inc.