Bibelns syn

Karnevalsfirande — rätt eller fel?

”MAN kan helt enkelt inte motstå den”, säger Michael. ”Musiken rycker upp en från stolen, sätter fart på fötterna, strömmar igenom huvudet — man har fått karnevalsfeber!” Ja, varje år höjer karnevaler pulsen på miljontals människor runt om i världen, men ingenstans är entusiasmen så stor som i det land där Michael bor, Brasilien. Veckan före askonsdagen klär sig brasilianarna i färggranna kläder, lägger undan klockor och almanackor och kastar sig in i ett firande som skakar hela landet från Amazonskogen till Rio de Janeiros stränder. Det är en tid då man sjunger, dansar samba och glömmer.

”Det är en av orsakerna till att karnevalen är så populär”, förklarar Michael, som i många år var en entusiastisk karnevalsfirare. ”Karnevalen ger folk en chans att glömma sitt elände.” I synnerhet miljontals fattiga människor — som lever utan tillräckligt med vatten, utan elektricitet, utan arbete och utan hopp — har mycket de vill glömma. För dem fungerar karnevalen som en huvudvärkstablett: den botar inte problemen, men den dövar åtminstone smärtan. Tänk också på hur somliga katolska präster betraktar karnevalen — en biskop sade att karnevalen är ”mycket nyttig för människors psykiska balans”. Det är därför lätt att förstå varför många anser att karnevalen är en välgörande förströelse som är sanktionerad av kyrkan. Vad är då Bibelns syn på karnevalsfirande?

Oskyldiga förlustelser eller bullersamma festupptåg?

Guds ord säger att det finns ”en tid att skratta ... och en tid att skutta omkring”. (Predikaren 3:4) Eftersom det hebreiska ordet för ”skratta” också kan återges med ”fira”, är det tydligt att vår Skapare inte tycker att det är fel att vi roar oss och har trevligt. (Se 1 Samuelsboken 18:6, 7.) Guds ord uppmanar oss i själva verket att vara glada. (Predikaren 3:22; 9:7) Bibeln godkänner alltså glädje och munterhet som tar sig tillbörliga uttryck.

Men Bibeln godkänner inte alla former av förlustelser. Aposteln Paulus säger att ”bullersamma festupptåg”, eller uppsluppet festande, hör till ”köttets gärningar” och att de som ägnar sig åt sådant inte skall ”ärva Guds kungarike”. (Galaterna 5:19—21) Paulus uppmanade därför de kristna att ”vandra anständigt såsom om dagen, inte i bullersamma festupptåg”. (Romarna 13:13) Frågan är därför: Vilken kategori tillhör karnevalerna — oskyldiga förlustelser eller tygellösa, bullersamma festupptåg? För att få svar på den frågan skall vi först se närmare på vad Bibeln betraktar som bullersamma festupptåg.

Uttrycket ”bullersamma festupptåg”, eller kọ·mos på grekiska, förekommer tre gånger i de kristna grekiska skrifterna, varje gång med ofördelaktig betydelse. (Romarna 13:13; Galaterna 5:21; 1 Petrus 4:3) Det är inte att undra på, eftersom kọ·mos har sitt ursprung i beryktade fester som var välkända för de grekisktalande kristna i det första århundradet. Vilka fester?

Historikern Will Durant förklarar: ”En grupp människor som bar på heliga fallosar [symboler för det manliga könsorganet] och sjöng dityramber [sånger] till Dionysos ... bildade, enligt grekisk terminologi, en komos, eller ett uppsluppet festtåg.” Dionysos, vinets gud i grekisk mytologi, anammades senare av romarna, som döpte om honom till Bacchus. Men förbindelsen med kọ·mos överlevde namnändringen. Bibelforskaren dr James Macknight skriver: ”Ordet kọ·mois [en pluralform av kọ·mos] kommer från Comus, festandets och rumlandets gud. Det uppsluppna festandet ägde rum till Bacchus’ ära, och han fick därför namnet Comastes.” Ja, Dionysos- och Bacchusfesterna var själva förkroppsligandet av bullersamma festupptåg. Vilka var några av dragen i dessa fester?

Bullersamma festupptåg — en beskrivning

Under de grekiska festerna till Dionysos’ ära samlades, enligt Durant, skaror av firande människor som ”drack ohämmat och ... betraktade den person som enfaldig som inte förlorade förståndet. De tågade i vild procession, ... och medan de drack och dansade blev de så upphetsade att de kastade alla hämningar.” Stämningen var densamma vid de romerska festerna till Bacchus’ ära (de s.k. backanalerna). De kännetecknades av fylleri, liderliga sånger och eggande musik och var scenen för ”mycket klandervärda handlingar”, skriver Macknight. Upphetsade folkmassor, dryckenskap, sensuell dans och musik och omoraliska sexuella handlingar utgjorde alltså huvudingredienserna i det grekisk-romerska uppsluppna festandet.

Innehåller våra dagars karnevaler dessa ingredienser till ett uppsluppet festande? Här följer några utdrag ur nyhetsrapporter om karnevalsfirandet: ”Extremt oregerliga människomassor.” ”Fyra dagars rumlande och nattlånga fester.” ”Baksmällan efter karnevalen kan sitta i flera dagar för somliga hålligångare.” ”På nära håll är ljudet nästan öronbedövande. Det får ’heavy metal’-gruppernas föreställningar ... att verka bleka vid en jämförelse.” ”I våra dagar är ett karnevalsfirande utan homosexuella som en pepparstek utan peppar.” ”Karneval och nakna människor har blivit synonyma begrepp.” Karnevalsdansare framförde danser som återgav ”onaniscener ... och olika former av samlag”.

Ja, likheten mellan våra dagars karnevaler och de forntida festerna är så slående att en Bacchusrumlare genast skulle känna sig hemma, om han vaknade till liv mitt under en nutida karnevalsfest. Det bör inte förvåna oss, påpekar den brasilianske TV-producenten Cláudio Petraglia. Han säger att våra dagars karnevaler ”har sitt ursprung i Dionysos- och Bacchusfesterna, och den sortens uppsluppna festande är karnevalens natur”. The New Encyclopædia Britannica uppger att karnevalerna kan kopplas till de hedniska saturnalierna i antikens Rom. Så även om karnevalerna tillhör en annan tidsålder, tillhör de ändå samma familj som sina föregångare. Familjens namn? ”Bullersamma festupptåg.”

Hur bör den här kunskapen påverka de kristna i våra dagar? På samma sätt som den påverkade de kristna i det första århundradet, vilka bodde i de grekiskinfluerade provinserna i Mindre Asien. Innan de blev kristna hade de ägnat sig åt ”tygellösa gärningar, lustar, vinmissbruk, bullersamma festupptåg [kọ·mois], dryckesgillen och lagstridiga avgudiska handlingar”. (1 Petrus 1:1; 4:3, 4) Men sedan de hade fått veta att Gud betraktar bullersamma festupptåg som ”gärningar som hör mörkret till”, slutade de upp med att ta del i karnevalsliknande fester. — Romarna 13:12—14.

Michael, som omnämndes tidigare, gjorde likadant. Han förklarar varför: ”När min kunskap i Bibeln växte, insåg jag att karnevalsfirandet och Bibelns principer är som olja och vatten — de kan helt enkelt inte förenas.” År 1979 bestämde sig Michael. Han slutade ta del i karnevalsfirandet för gott. Vad väljer du att göra?

[Bild på sidan 14]

Förkristen grekisk amfora med bild av Dionysos (vänstra figuren)

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från British Museum