Vad innebär det att underordna sig inom äktenskapet?

NÄR en kristen kvinna gifter sig måste hon göra många justeringar. Och de mest omfattande kanske påverkar hennes frihet. Som ogift vuxen var hon kanske fri att själv fatta många beslut utan att behöva rådfråga någon. Men nu, när hon har en man, är hon förpliktad att rådfråga honom och be honom om lov att göra många av de saker som hon tidigare brukade bestämma om själv. Varför är det så?

Jo, därför att när människans Skapare gav den första kvinnan i äktenskap till den förste mannen, förordnade han mannen att vara huvudet för sin hustru och de barn som de skulle komma att få. Detta var bara rimligt, eftersom det i varje organiserad grupp av människor måste finnas någon som tar ledningen och fattar de avgörande besluten, och när det gäller äktenskapet påbjöd Skaparen att en man skulle vara ”sin hustrus huvud”. — Efesierna 5:23.

Som stöd för detta lyder den gudomliga anvisningen: ”Hustrurna må underordna sig sina män.” (Efesierna 5:22) Det är två saker som avgör hur en hustru kommer att påverkas av detta: För det första hennes villighet att underordna sig denna ordning och för det andra det sätt varpå hennes man kommer att utöva sin myndighet. När båda makarna i ett äktenskap betraktar denna ordning på rätt sätt, finner de i sanning att den är till välsignelse för hustrun, mannen och deras barn.

Inte någon tyrann

Men hur bör då en man utöva sin myndighet? Genom att följa Guds Sons fina exempel. Bibeln säger: ”En man är sin hustrus huvud, liksom den Smorde är församlingens huvud, då han ju är denna kropps frälsare. Ni män, fortsätt att älska era hustrur, alldeles som den Smorde också älskade församlingen och gav ut sig för den.” (Efesierna 5:23, 25) Jesu Kristi utövande av ledarskap var till välsignelse för församlingen. Han var inte någon tyrann. Han fick inte sina lärjungar att känna sig kringskurna eller förtryckta. Han vann i stället allas respekt genom att behandla dem kärleksfullt och barmhärtigt. Han var verkligen ett fint exempel för äkta män att följa i fråga om hur de skall behandla sina hustrur.

Men det finns äkta män som inte följer detta fina exempel. De använder sitt gudagivna ledarskap själviskt och inte till sina hustrurs bästa. De härskar över sina hustrur på ett tyranniskt sätt och kräver fullständig underkastelse, och många gånger tillåter de dem inte att själva fatta några beslut. Hustrur till sådana män är förståeligt nog inte lyckliga med sitt liv. Och en sådan man lider också, eftersom han inte lyckas vinna sin hustrus kärleksfulla respekt.

Det är sant att Gud kräver att en hustru skall respektera den ställning som hennes man har som huvudet för familjen. Men om mannen önskar åtnjuta hennes uppriktiga respekt för honom som person, måste han vinna den respekten, och det bästa sättet varpå han kan göra det är genom att han som huvudet för hushållet handlar ansvarsfullt och odlar fina gudaktiga egenskaper.

Underordnandet är relativt

En man har inte fullständig myndighet över sin hustru. I vissa avseenden kan en hustrus underordnande jämföras med en kristens underordnande under en världslig härskare. Gud bjuder de kristna att ”underordna sig de överordnade myndigheterna”. (Romarna 13:1) Men detta underordnande måste alltid balanseras med vad vi är skyldiga Gud. Jesus sade: ”Betala tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men de som är Guds till Gud.” (Markus 12:17) Om kejsaren (den världsliga myndigheten) skulle kräva att vi ger honom det som tillhör Gud, kommer vi ihåg det som aposteln Petrus sade: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Apostlagärningarna 5:29.

Och på liknande sätt är en kristen kvinna, som är gift med en man som inte bryr sig om att respektera eller som inte förstår kristna principer, ändå förpliktad att underordna sig honom. I stället för att göra uppror mot denna av Gud bestämda ordning skulle hon göra klokt i att handla kärleksfullt och hänsynsfullt mot honom och därigenom försöka vinna hans förtroende. Ett sådant gott uppförande kanske kommer att få hennes man att ändra sig, och det kanske rentav kan vinna honom för sanningen. (1 Petrus 3:1, 2) Om hennes man befaller henne att göra något som Gud har förbjudit, måste hon komma ihåg att Gud är hennes förnämste härskare. Om han till exempel skulle kräva att hon deltar i omoraliska sexuella sedvänjor, till exempel hustrubyte, kan hon inte underkasta sig detta. (1 Korintierna 6:9, 10) Hennes underordnande under sin man regleras av hennes samvete och av att hon i första hand måste underordna sig Gud.

På kung Davids tid levde en kvinna som hette Abigail och som var gift med Nabal, en man som inte respekterade gudaktiga principer. När David och hans män hade beskyddat de tusentals får och getter som tillhörde Nabal, handlade Nabal hårt och kärlekslöst mot David och hans män genom att vägra att ge David något, när han bad om mat.

När Abigail fick reda på att hennes mans njugga inställning skulle komma att medföra katastrof för deras hushåll, beslöt hon att föra mat till David: ”Abigail [skyndade sig] och tog två hundra bröd och två stora krukor vin och fem tillredda får och fem seamått rostad säd och ett hundra russinkakor och två hundra kakor pressade fikon och lade dem på åsnorna. Sedan sade hon till sina unga män: ’Gå i väg framför mig. Se! Jag kommer efter er.’ Men för sin man Nabal berättade hon ingenting.” — 1 Samuelsboken 25:18, 19, NW.

Var det fel av Abigail att handla tvärtemot sin mans vilja? Inte i detta fall. Abigails underordnande krävde inte att hon skulle vara lika kärlekslös som sin man, i synnerhet inte som Nabals oförståndiga kurs satte hela hans hushåll i fara. Därför sade David till henne: ”Välsignad vare Jehova, Israels Gud, som den här dagen har sänt dig för att möta mig! Och välsignat vare ditt förnuft.” (1 Samuelsboken 25:32, 33, NW) På liknande sätt bör kristna hustrur i våra dagar inte agitera eller göra uppror mot sina mäns ledarskap, men om en man skulle ta en okristen kurs, behöver inte hustrun följa honom på den kursen.

Det är sant att Paulus skriver följande i sitt brev till efesierna: ”Såsom församlingen underordnar sig den Smorde, så må hustrur också underordna sig sina män i allting.” (Efesierna 5:24) Att aposteln här använder ordet ”allting” innebär inte att det inte finns några gränser för en hustrus underordnande. Paulus’ uttryck ”såsom församlingen underordnar sig den Smorde” visar vad det var han tänkte på. Allting som Kristus kräver av församlingen är rättfärdigt och i överensstämmelse med Guds vilja. Därför kan församlingen lätt och med glädje underordna sig honom i allting. På liknande sätt kommer hustrun till en kristen man, som uppriktigt försöker följa Jesu exempel, att gärna underordna sig honom i allting. Hon vet att han är mycket intresserad av hennes bästa, och han kommer aldrig att medvetet be henne göra något som inte är i enlighet med Guds vilja.

En man kommer att få behålla sin hustrus kärlek och respekt, när han återspeglar de gudaktiga egenskaperna hos sitt huvud, Jesus Kristus, som befallde sina efterföljare att de skulle älska varandra. (Johannes 13:34) Om en man utövar sin myndighet i enlighet med den Smordes överlägsna ledarskap, gör han — trots att han felar och är ofullkomlig — det lättare för sin hustru att vara glad över att ha honom som sitt huvud. (1 Korintierna 11:3) Om en hustru odlar de kristna egenskaperna blygsamhet och kärleksfull omtanke, är det inte svårt för henne att underordna sig sin man.

Ödmjuk och resonlig

Män och hustrur är andliga bröder och systrar i församlingen och har en jämställd ställning inför Jehova. (Jämför Galaterna 3:28.) Men männen har av Gud förordnats att utöva tillsynen i församlingen. Rättsinniga kvinnor erkänner gärna detta i all undergivenhet. Och den tunga förpliktelsen att inte spela herrar över hjorden, som detta lägger på männen, erkänns ödmjukt av mogna män i församlingen. — 1 Petrus 5:2, 3.

Om förhållandet mellan män och kvinnor är sådant inom församlingen, hur skulle då en kristen man kunna rättfärdiga att han handlade som en tyrann mot sin hustru, sin andliga syster? Och hur skulle en hustru kunna rättfärdiga att hon tävlade med sin man om ledarskapet? De bör i stället behandla varandra så som Petrus förmanar alla församlingens medlemmar att göra: ”Ni [skall] alla vara likasinnade, visa medkänsla, ha broderlig tillgivenhet, vara ömt medlidsamma, ödmjuka i sinnet.” (1 Petrus 3:8) Och Paulus gav följande råd: ”Iför er ... såsom Guds utvalda, heliga och älskade, medömkans ömma tillgivenhet, omtänksamhet, anspråkslöshet i sinnet, mildhet och långmodighet. Fortsätt att ha fördrag med varandra och att villigt förlåta varandra, om någon har orsak till klagomål mot en annan. Såsom Jehova villigt har förlåtit er, just så skall också ni göra.” — Kolosserna 3:12, 13.

En sådan inställning bör odlas i församlingen. Och den bör i synnerhet odlas mellan man och hustru i ett kristet hem. En man kan visa sin ömma tillgivenhet och mildhet genom att lyssna på sin hustrus förslag. Innan han fattar ett beslut som påverkar familjen, bör han begrunda sin hustrus synpunkter. Kristna hustrur är inte tomma i huvudet. De kan ofta ge sina män värdefulla förslag, precis som Sara gjorde med sin man, Abraham. (1 Moseboken 21:12) En kristen hustru kommer å andra sidan inte att vara orimligt krävande mot sin man. Hon kommer att visa sin omtanke och anspråkslöshet i sinnet genom att följa hans ledning och stödja hans beslut, även om de ibland kan avvika från det hon skulle ha föredragit.

En resonlig äkta man är, precis som en resonlig äldste, tillgänglig och vänlig. En kärleksfull hustru ger gensvar genom att vara medlidsam och långmodig och genom att erkänna de ansträngningar som han, trots sin ofullkomlighet och påfrestningarna i livet, gör för att fullgöra sina förpliktelser. När både mannen och hustrun odlar en sådan inställning, kommer underordnandet i äktenskapet inte att vara något problem. Det är i stället en källa till glädje, trygghet och bestående förnöjsamhet.